lördag 14 januari 2012

"Short Cuts" eller Varför 90-talet är ganska över


Så: Jag såg "Short Cuts" (1993) igår. Anledningen att jag hyrde den var att jag alltid har gillat den sortens filmer där man får följa en rad olika personer som förmodligen, men inte uppenbart har någon koppling till varandra. En av mina favoriter är "Magnolia" (1999), som brukar beskrivas som just "Short Cuts-inspirerad". 

Kort bakgrund: Robert Altman har, inspirerad av åtta noveller och en dikt, delvis skrivit och helt regisserat denna historia som innefattar 22 olika karaktärer ur olika samhällsskikt. Det handlar om äktenskap i upplösning, barn som ligger i koma på sjukhus, otrohet, alkoholism och diverse andra moraliska dilemman. 

Filmen är tre timmar lång och jag satt i samtliga tre timmar och funderade på varför jag inte tycker om den. Den fick mycket bra kritik vid premiären för snart 20 år sedan, på Imdb har den fått betyget 7.7 av 10 och jag har hört talas om den många gånger, kanske inte den säkraste kvalitetsmarkören men det säger ändå något. 

Och jag tror att det är så här: en del filmer är så hopplöst förenade med tidsandan att de inte går att förstå i efterhand. "Short Cuts" är en klockren dokumentation över det tidiga nittiotalet, precis som "Vänner" ett år senare skulle bli den officiella krönikan över resten av årtiondet. Frustrationen över en generations vilsenhet efter 60-talets idealism, 70-talets frihetsromantik och 80-talets individbygge lyser igenom i varje relation som portätteras. Karaktärerna är desillusionerade, lite smågnatiga och ja, rent ut sagt bittra i en del fall. Det skriks och det grälas, det visas upp nakna könsorgan och det festas i något slags kollektivt utrop från generation X: Se mig! Och jag förstår att filmen togs emot väl när den kom. Äntligen en film som förklarar hur det verkligen är! Eller, för att citera baksidestexten på DVD:n: "Ingen film, varken före eller efter, har lyckats fånga komplexiteten i människans känsloliv och samspelet människor emellan som Short Cuts". 

Ja, så är det säkert. Inom en tioårs-period, i alla fall. Men, för allt i världen, om ni intresserar er för 90-talets anda (som jag faktiskt ändå gör), se den! Se även "Reality Bites" (1994), med Ethan Hawke (som kanske personifierar eran mer än någon annan).

Vill ni bara se en bra film i samma stil, välj "Magnolia". Eller svenska "Sånger från andra våningen" (2000), som kommer att stå sig ett bra tag till.

Varsågod för tips!

/Elin


Inga kommentarer: