"Wiiuu-wiiuuu" ekar det över staden

Min första tanke när jag gick utanför dörren för att gå och fika med världens finaste bästis var "var brinner det någonstans?" för i min hjärna var det soligt och klart. I verkligheten var det inte riktigt lika mycket så.

Långt där framme ser man hur husen
försvinner in i dimman, visst?

Men det gick ändå ypperligt att både sitta på mysigt café (tills den lille mannen som kom i sällskap med bästis glatt sprätte ner sina russin på golvet som tecken på att det var dags att röra på sig) och strosa omkring och prata om livet och sånt man pratar om när man inte setts på länge (med avbrott för att svara på exalterade utrop från vagnen kring det mesta vi passerade).

Dagens nyhet: När jag var liten vill jag minnas att brandbilar och polisbilar och ambulanser lät: "tuut-tut, tuut-tut". Men i sällskap med en sirénentusiast får man många tillfällen att öva på det uppdaterade uttalet när man promenerar längs en trottoar som sträcker sig mellan St Görans sjukhus och polisstationen vid Kronoberg. Så bra, då vet jag.

/Anna