måndag 26 september 2011

Man har det på tungan och sedan är det borta

Den där ljuvliga sötman som bara kommer från millisekunder korta snilleblixtar och lämnar efter sig en besk eftersmak: I feel you, sister. Vad mer kan jag säga.

Alldeles nyss fick jag en obestämd känsla av att jag borde vara hemma hos dig ögonblickligen och rikta mikrofoner mot köksbänken så att vi kan spela på glas. Stora, små, tunna eller tjocka kan de låta på så många olika sätt och jag ville genast pröva. Men gissar att när jag har tid att åka (tidigast på onsdag, men jag tvivlar på att du är ledig onsdagkväll, så kanske torsdag, fredag), är känslan borta sedan länge.

Så jag tänker såhär: Spela på bara. Om man ska vänta på de perfekta tillfällena kommer man aldrig någonsin att spela. Men om man spelar melodier som redan finns och sedan lägger till, drar ifrån och improviserar lite så har man kanske tillslut ett eget original. Det kanske inte är det godaste man någonsin smakat, men det är långt ifrån bittert att ha lyckats fånga en strof hur medioker den än är. Den är din.

/Anna

Inga kommentarer: