Kvällens arbetsplats

Den är ju ganska maffig, Högalidskyrkan. En månad till Kompiskörens vårkonsert!

/Elin

... Fast det är väl helt ok det här också

Kvällens arbetsplats: Munchenbryggeriet.

/Elin 

Hello monday my old friend

Spenderade helgen i butiken med att titta ut på snöregnet och drömma om värmen i Arizona. Om sol på axlarna och ljumma vindar, och frihet. 

Någon gång ska jag tillbaka... Men nu: trängas på pendeln, gå på seminarium, öva. 

/Elin

Fredagen som försvann - om att vara vuxen

Igår skulle jag ha spelat lite stråktrio, men ställde in för att jag "hade för mycket att göra hemma". Döm om min förvåning när jag runt halv ett-snåret fann mig själv sittande framför teven i pyjamas, ätande blåbärspaj! När som helst kommer någon att komma på mig och dra in mina vuxenprivilegier. 

Resten av dagen fortsatte ungefär i samma stil, tills jag fick middagsbesök och blev tvungen att styra upp mig själv (ni vet, kläder och sånt). Besöket bestod av två medstudenter som också befinner sig över 30-strecket. En kommentar som yttrades under kvällen var faktiskt "Det här känns ju som att vara på middag hos en vuxen!", så jag vet inte. Jag kanske klarar att hålla skenet uppe. 

/Elin

Dagens KMH

Smygfotat genom dörren till Stora Salen. Symfoniorkestern repar inför fredagens konsert!

/Elin

När livet återvänder

Det är så mycket jag tänkt att jag velat blogga om, de senaste veckorna. Men så fort jag tänkt tanken har febern tagit fart och mattheten övermannat. Det är fler än jag som vittnar om "man colds" den här våren, ni vet den där förkylningen som sätter klorna i en med värk i alla muskler, tungt huvud och oförmåga att formulera ens en tanke. En dag hade jag som mål att ta mig till köket och brygga kaffe. En annan att stappla till affären och köpa blåbärssoppa. Den nivån. Jag är sällan sjuk, men när jag blir det är det nästan alltid under liknande omständigheter. Man cold.

Till exempel hade jag ett blogginlägg på gång om måsarna. De där vita, skrikande som fyller stan varje sommar. De är, sitt skränande till trots, mitt bästa vårtecken. När måsarna kommer vet man att värmen är här för att stanna. För några veckor sedan var vi i Ludvika över helgen och jag hade tänkt jättemycket på måsar. Kanske till och med längtande sagt till Fotografen att "tänk när dom kommer!" Och så, när vi körde in i vårt kvarter på söndagkvällen, satt de där i skymningen. Hundratals, kurande i grässlänterna. Lysande vita mot de gråaktiga dunklet.

Ahhh...

Långsamt, alldeles för långsamt, har febern och värken ersatts av snuva, rethosta och matthet. Men om jag klarar att klä mig på morgonen går jag också till jobbet, så funkar jag. Kvällarna har jag spenderat i soffläge, att göra middag var den absoluta gränsen för min förmåga.

I helgen bestämde jag mig för att göra absolut ingenting (förutom att fira Fotografens farmor på 90-årsdagen) i förhoppning om att äntligen bli frisk.

Och så, i måndags morse, var det inte lika svårt att klä sig och inte heller lika svårt att ta tag i arbetsuppgifterna på jobbet. Det var lättare att andas.

Livet alltså. Som en vit mås.

/Anna

Dagens Musikhögskolan

Någon har lämnat en värktablett på pianot i övningsrummet. Mycket omtänksamt! Och lite talande...

/Elin

Sjukan

"Och så blev det påskhelg och därefter arbetsvecka och det där obeskrivliga ontet i kroppen utvecklade sig till enveten feber och så låg vi sjuka i en vecka ... "

Japp, både Strumpan och Syster Yster! Tänk så festligt det varit om vi vetat om att vi låg sjuka på var sitt håll och kunnat sammanföra våra veka krafter till en och samma soffa! Nu blev det inte riktigt så, istället har vi tagit oss igenom sjukan på varsitt håll, med viss förskjutning.

Huvudet är fortfarande inlindat i nåt fluffigt som gör det trögt att tänka och jobbigt att ta tag i saker. Jag är tillbaka på min arbetsplats (när febervärken äntligen släppte verkade det inte motiverat att spendera dagarna i soffan och titta på dåliga komedier längre ... jag menar, jag orkar ju klä på mig), men inte mycket mer än så.

Väldigt mycket tid har alltså försvunnit till ingen nytta alls, Urmakaren har till exempel inte fått i närheten av så mycket uppmärksamhet som den borde. I helgen gjorde jag ett svagt försök att återuppta redigeringen, men landade direkt på en punkt som först krävde detaljerad googling och därefter ett stort beslut. När beslutet väl var taget ("ändra den viktiga scenen, justera hela företeelsen"), krävdes så stora redigeringsnävar att jag blev matt av bara tanken och läste en bok i stället. Ett klart tecken på att jag inte är tillräckligt frisk än, men ändå. Väldigt frustrerande.

Det var den sammanfattande lägesrapporten. Vilken dag som helst nu borde sikten klarna och reaktionsförmågan vara tillbaka.

/Anna

Författarlajv

Äntligen! Har inte skrivit ett ord på Urmakaren sedan nån gång i förra veckan. Jag kom fram till en lite större åtgärd i redigeringen än "stryk den här meningen" eller "byt ut det här ordet". Nämligen: "flytta det här stycket ur det här kapitlet och placera det några kapitel tidigare och låt det som händer fungera som katalysator till det huvudkaraktären tar sig för i kapitlet efter" fast med aningen färre ord.

Den operationen krävde förstås lite mer sammanhängande skrivtid för att få till, inget man fixar under en kvart till frukost precis. Och se, idag kom den, skrivtiden! Jag är gräsänka sedan igår och idag är det ledig dag (en väldigt lång sådan dessutom, om man får tro benämningen av denna fredag) så nu tar jag tag i detta stycke! Får jag drömma om vad jag mer vill åstadkomma under de fria timmar jag har idag, så vore det att dessutom få till min antagonist sådär rysligt skurkaktig som jag vill ha honom.

Men jag ska även städa och springa och gå på konsert. Ty sådant är författarlivet.

/Anna

Handling vs Mening

Har roat mig med att bläddra i anteckningsboken till Urmakaren. Den är daterad "december 2012" och än finns några sidor kvar för slutskedet.

Mina anteckningar är väldigt lite av slaget "matnyttig information att stoppa in i bokmanuset" och väldigt mycket av slaget "svävande tankar som funkar som rättesnöre för vad som senare eventuellt kommer att landa i bokmanuset". Det handlar rätt lite om Handling och rätt mycket om Mening.

En av mina favoritsaker att studera hos författare är hur de svarar på frågan "vad handlar din bok om?" Inte sällan beskriver de vad Meningen är. Nog så intressant, men personligen vill jag hellre ha en kort sammanfattning av Handling för att själv göra mig en uppfattning om vad som är Meningen. Handling är det som gestaltar Mening vilket gör Mening till en tolkningsfråga. Vilken Mening man utläser i en bok är en fråga om vilken sorts läsare man är medan Handling är svårare att debattera.

Jag hittar hela tiden nya spår och lager för vad Meningen är med Urmakaren. Antingen beror det på att jag är ofokuserad eller så beror det på humör, känsla och allmän dagsform. Man ser olika med olika slags glasögon. Jag älskar att läsa mina egna anteckningar, där finns hur många teorier som helst att plocka fram i Handling om jag skulle vilja. Men jag skulle aldrig nämna mina förslag på vad Meningen är för någon, det verkar helt ologiskt.

I början när jag skrev på Urmakaren vill jag gärna beskriva den med mystiska adjektiv och känsloadverb, antagligen eftersom jag ännu inte visste vad den handlade om. Allteftersom har en hisspitch utvecklats under skrivandet (och i slutänden skrev jag även ett synopsis). Hisspitchen går ungefär såhär:

"Urmakaren handlar om en [KARAKTÄR] som hamnar i en stad där tiden står still för att [ANLEDNING]. För att komma därifrån måste [KARAKTÄR] [AKTION]."

Trotjänaren.

Det går inte att tycka att någonting annat ska Hända i min pitch. Däremot kan man dra en massa slutsatser kring vad Meningen är.

Hur tänker ni kring sånt här?

/Anna