Pösigt

Det är himla fint att man kan ägna en kväll åt att totalrensa och städa hemmet samtidigt som man lagar mat man fyller kylen med för att nästa dag hämta svågern och svägerskan och deras snart-tvååring på Arlanda när de äntligen landar i Sverige för ett kort besök (efter att ha bott i Texas i ett halvår) och sedan bjuda in Fotografens alla andra syskon och duka upp den där middagen man förberett och äta den med tända ljus och snart-tvååringen som underhållning. Extra plus i kanten att man vid dagens slut kan bädda ner den lilla Texas-familjen i sovrummet och lämna dem där för en natt med förhoppningsvis god  och fridfull sömn medan man själv intar soffa och madrass och har en väldigt mysig avslutning på dagen framför ett avsnitt av en tv-serie. Vi som inte har tv i sovrummet liksom. Det blir väldigt exotiskt att kunna sitta i pyjamas på den plats där man ska sova och titta på tv en vanlig torsdag. Eller visst, den här dagen var visst inte vidare vanlig. Rätt sällsynt, skulle jag säga. Sällsynt fin.

/Anna

Kom hit och läääs!

Kära syster Lillstrumpa,

Nu har jag redigerat färdigt halva boken och skulle behöva din blick för att kolla hur fortsättningen ska disponeras. Kan inte ta längre tid än en kvar för dig som har supersnabbläsningshjärna, tänker jag. Jag ska iväg och handla nu, men sedan är jag hemma resten av eftermiddagen/kvällen. Ska i och för sig laga lasagne och storstäda, men du kan ju sitta i ett hörn och läsa och berätta för mig hur jag ska skriva vidare. Okej? Eventuellt bjuder jag på middag för besväret. Men inte lasagne, den är till i morgon. Då säger vi så?

/Anna

Vill egentligen lägga mig på soffan och sova middag

I morgon bitti ska våra amerikasvenskar hämtas på Arlanda. Det är min svåger och svägerska som kommer hem från Dallas ett tag och på kvällen kommer Fotografens alla syskon hem till oss på middag. Alltså spenderar jag en del av den här dagen med att planera inköp, matlagning och städning. Tre personer ska sova över en natt i vårt lilla hem och det måste göras plats för alla. Att jag faktiskt inte bara utför dessa sysslor beror på att jag försvunnit ner i manuset. Härligt, men stressande. Fast snart bara måste jag ge mig ut och handla. Nya tulpaner står till exempel på listan. Mycket viktigt.

/Anna

Inombords bara: Jag. Vill. Också.

Hurra för de som lyckas avsluta sina långa romanprojekt med en perfekt liten lyckosuck. Jag unnar alla skrivande all framgång, helt på riktigt och utan minsta lilla uns sarkasm eller avundsjuka. Det är en osannolik bedrift att lyckas skriva en hel bok och den här tjejen har just skrivit klart jag-vet-faktiskt-inte-vilken-bok-i-ordningen och jag är så stolt över att ha gjort hennes bekantskap och nu bara MÅSTE ett förlag hitta hennes berättelse. Det är det här året det händer punkt.

I en annan del av landet syns en liten, blek januariljusglimt. Närmare bestämt i min soffhörna. Jag har skrivit färdigt två kapitel de senaste två dagarna och även om det är motigt och går långsamt går det äntligen snigelfartsframåt. Men den där motigheten gör att jag undrar om de stycken jag arbetar med för tillfället verkligen tillför någonting för berättelsen. Jag försöker väga dem hit och dit för att avgöra om de ska vara kvar eller skrotas men så motsträviga som de är undrar jag om de borde skrivas överhuvudtaget. Det brukar kunna vara en vink om att passagerna är ointressanta om de är tråkiga att skriva, det brukar det ju. Hittills har jag bara kommit fram till att jo, de måste vara kvar. Särskilt avsnittet jag just ska börja redigeringen av. Där framkommer asviktiga bevis för den berättelse min huvudperson ägnar boken åt att nysta upp. Så jag tänker att jag kanske snarare måste hitta någonting mer att berätta i avsnittet, lägga till ett lager av andra nyanser så att berättelsen får mer substans och djup än att trycka på delete. Men vad? Medan jag klurar på det kan jag inte låta bli att tycka att hela skiten borde vara färdigskriven vid det här laget. Jag har knappt tålamod att vänta tills jag får se boken i sin helhet. Se hur det slutar liksom.

/Anna

Sjuk, sjuk, sjuk

Jag läste i tidningen här om dagen att en ny förkylningsvåg var på väg. Tydligen kan man avläsa det på Facebook. Anyhow, detta har jag sysslat med de senaste dagarna:

• Jobbat i butiken (lite som systern,  I know)
• Gjort en killer-köttgryta
• Stekt perfekta pannkakor
• Ätit tre isglassar
• Sett klart femte säsongen av How I met your mother
• Läst halva "Norwegian Wood" (Murakami)
• Legat apatisk på soffan mellan nysningarna. 

Och såklart, förberett mig för antagningsproven. Fast mest i teorin (och då menar jag tyvärr inte musikteorin). It´s all about visualisering, peoples!

/Elin

Tillägg om Lincoln

Nej, jag såg den inte under allra bästa former. Sådant borde alltid räknas med i betygsättningen, undrar egentligen hur recensenter gör?

När jag kom hem från butiksjobbet råkade jag somna på soffan och efter det var det obeskrivligt motigt att behöva klä på sig och kravla ut till bilen. Men jag ville fortfarande gå på bio, lusten var det inget fel på.

Ändå var Fotografen (mitt eviga biobesökssällskap) tvungen att påminna mig inte mindre än fyra gånger under kvällen om vilken film vi skulle se, den sista upprepningen kom när vi gick in i salongen. Efter det ville han inte svara på frågan igen. Så jag trodde att det var "Flight" jag skulle få se när jag slog mig ner. Inte för att jag blev besviken, bara... oförberedd.

Tja, och så är det väl det här med alla Oscarsnomineringar som Lincoln har fått, alla allmänna hurrarop över filmens tillblivelse och inte minst allas ohämmade vördnad för Daniel Day-Lewis briljanta skådespelande sammanslaget med det minst lika häpnadsväckande maskarbetet. Och alla ska äras som äras bör, men inte är det Spielberg. Han hade kunnat göra så mycket mer med den här berättelsen.

/Anna

Lincoln

Bra grejer med Spielberg´s Lincoln:

• Snygga miljöer
• Fantastiska kläder
• Imponerande skådespeleri
• Bra musik
• Sminket! Sminket.
• Daniel Day-Lewis och Sally Field´s samspel
• Karaktären Lincoln

Dåliga grejer med samma film:

• Den handlar inte om någonting, tio gubbar i ett rum pratar med varandra i två och en halv timme och alla har samma guldstrupe och kan argumentera bort vem som helst, utom varandra. Filmen om Lincoln är liksom ett idolporträtt raktigenom. Varken mer eller mindre.

/Anna

På skrivarfronten intet nytt

Jag fortsatte födelsedagsfirandet idag, av bara farten. Eftersom det är så kul. Först hittade Strumpan och jag ett jättefint café där vi bestämt att jag ska sitta och skriva på måndag (okej, vi pratade tydligen lite om att skriva bok, men jag har alltså inte gjort det). Vi får se hur det går med den saken. Är som bekant lite skeptisk mot skriva-på-café-grejen.

När Plezuro öppnade ägnade vi en stund åt att prova kläder där. Och jag bytte en ring jag fick i present som var för stor. Mot en ännu större.

Och ikväll åt vi middag på stan, bara Fotografen och jag. Musslor, kalv och creme brulee. Mitt hår var ganska lockigt och sedan höll jag på att somna. Men jag höll ut och sammanfattade dagen. Jag äter och fikar, dricker en och och annan kopp kaffe (gott i och för sig), det är fortfarande sorgligt tomt på romanskrivarrapporteringar. Som vanligt på fredagar inbillar jag mig att det är på måndagen det händer. Jag kommer aldrig att sluta hoppas på det, men vi får väl se. I helgen är det dags att jobba igen, så där är det bara att glömma att det blir någonting skrivet i alla fall. Annat än om saker jag äter som sagt. I undantagsfall kanske det handlar om någon film jag ser. Men mest om vad jag äter till.

/Anna

JAG ÄLSKAR ATT FYLLA ÅR!!!

Te på sängen, lyxbrunch med Strumpan, kvällsmingel med webtvserie-produktionen och en väldigt sen middag med tårta. Plus en exemplarisk vän som krystade ut en bebis just idag. Hurra hurra hurra!

/Anna

- Vad är det för en dag...?

... är det en vanlig dag?
Nej, det är ingen vanlig dag
för det är Syster Ysters födelsedag
Hurra hurra HURRA!

Och snart blir det pannkakor!

/Elin