Bokhögen från Bokmässan 2015

Det blev verkligen ingen jättehög med böcker att släpa hem från bokmässan (om man inte frågar Fotografen som sliter sitt hår över bokförvaringen här hemma). Som vanligt hade jag några köp (inklusive möten med författare) inplanerade innan jag åkte iväg. Det har man när man följer författare på nätet, till exempel Debutantbloggare, både nya (Thomas Årnfelt med "Incidenten i Böhmen" och Fredrik Frängsmyr med "Arytmi") och gamla (Johannes Pinter med nya "1007").

Och så kom det sig att jag breddade min boksamling med två böcker för unga vuxna (Gilla marknadsförde en fin kategori som "+15 år" i sin monter) eftersom de verkar skitbra ("Kaninhjärta" av Christin Ljungqvist och "Athena" av Marta Söderberg").

Det fina med bokmässa är förstås de oplanerade mötena, känslan av att köpa en alldeles nyskriven bok direkt av en författare man aldrig hört om förut, men som lyckas fånga något i omslag, titel eller baksidestext. (Jo, för när man står intill författaren är det svårare än vanligt att smygläsa förstasidan). Som till exempel "Sekten på Dimön" av Mariette Lindstein.

Allt man kan önska!

Men den bok som slog alla rekord i lycka att äga finns inte med på bilden ovan. Inte helt oväntat krävde den egen bild och inte undra på när man har sisådär 70 år på nacken. Den trycktes 1945 på ett svenskt förlag fast i originalutförande, på engelska inklusive illustrationer.

Strävt och fint omslag.

Fantastiska illustrationer. 

En hel del osprättade blad, särskilt i slutet.

Jag råkade hitta Alice i Underlandet när jag hamnade i en av antikvariatens fina montrar och kom på att jag skulle fråga efter Anne på Grönkulla på engelska. Den fanns inte, men istället hittade jag den här fina boken. Minns alla att jag har en bild på original-Alice som bakgrundsbild i min telefon? Alice, som tillsammans med sina systrar var den som hörde historien om Alice i Underlandet första gången då en vän till deras familj, Lewis Carroll (vilket förstås är en pseudonym) hittade på berättelsen för att roa flickorna under en utflykt?

Bakgrundsbild, snodd från internet.

Det finns även likheter mellan Rakel i Urmakaren och Alice i Underlandet, även om jag är tveksam till att trycka för hårt på det inför andra, det är mest information för egen del, som när jag funderar kring hur livet var vid sekelskiftet var (väl medveten om att Alice i Underlandet är skriven tidigare än så, ja) och sånt.

Hursomhelst.

Jag köpte den inte.

Det fanns liksom inte i min fantasi att faktiskt betala (rätt mycket pengar) bara för att okynnes-ha en vacker bok, oavsett hur många kopplingar man försöker intala sig att man har till berättelsen, utgåvan, allt det där.

Men när jag dök in på tjänstgöring hos Hanna i Vilse-montern igen, kunde jag förstås inte låta bli att prata mig varm över hur vacker och o e r h ö r t välbevarad boken var och hur s a m m a n l ä n k a d jag ändå är med historien om Alice (det är inte klokt vad dramatisk jag kan vara när jag är på det humöret och det är jag nästan jämt när jag hänger med Hanna).

Gissa vad som hände?

Hon gav den till mig.

Så nu är den ä n n u mer betydelsefull än när jag hittade den. Och min.

/Anna

Musiken jag dras till som en fjäril mot ljuset

Det går inte att skriva till det här, det framkallar alldeles för mycket av den ouppnåeliga känsla jag skulle vilja åstadkomma med Urmakaren. Det bränns.

/Anna

En hemmafrus bekännelser

Vi gjorde en bokvideo i somras och nu är den klar!

Elin Eldestrand som är en av mina bästa vänner och också råkar vara min svägerska har skrivit ett gäng roliga noveller om en hemmafru som tar lagen i egna händer. Tre (e-noveller) gavs ut redan i våras och nu kommer nästa omgång med start idag!



I rollen som hemmafru: Elin själv!

/Anna

Kristina från Duvemåla

I trean på gymnasiet fick vi skriva specialarbeten den sista terminen. Av någon anledning valde jag ämnet historia och skrev om utvandringen. Ni vet den där som Vilhelm Moberg skrev ett epos om.

Kanske berodde det på att musikalen Kristina från Duvemåla visades för fulla hus i samma veva. Vi hade cd:n hemma med musiken och jag spenderade varje ledig timme då jag inte jobbade med andra skolarbeten åt att sammanfatta all info jag kunde hitta i biblioteksböckerna samtidigt som jag lyssnade på skivan, om och om igen, från början till slut och lärde mig texterna utantill.

Jag läste böckerna också. De var obligatorisk läsning redan på högstadiet, i alla fall den första, men jag tog mig aldrig genom den då. Jag läser sakta och någon gång där på högstadiet fick jag för mig att jag inte kunde läsa överhuvudtaget, var dyslektiker eller något liknande, och gav upp. (Det skulle dröja till tjugo-någonting innan jag plockade upp en bok igen, då Harry Potter, men det är en annan historia.) Men då, när jag skrev om utvandringen så intensivt att huvudet brann, läste jag alla fyra och förstod betydelsen av exakt varje textrad i Björn Ulvaeus sånger; mellanrum, underliggande meningar, allt.

Min lärare i historia var en äldre herre med vitt hår och när jag visade upp arbetet för honom, tryckt på papper i aningen gul ton och med struktur så det skulle kännas lite gammeldags, där varje nytt avsnitt fått låna rubrik från det kapitel i Utvandrarna som avhandlade samma skede och inleddes med ett kort utdrag ur böckerna för att sätta stämningen, var han förtjust. Fotografen, min pojkvän på den tiden, gick mediaprogrammet och hjälpte mig med både layout och att printa hela arbetet snyggt och prydligt på en av deras stora skrivare. Mitt i natten, vill jag minnas att det var.

På studentdagen när alla treor satt vitklädda och med studenthattarna på i aulan fick jag helt oväntat gå upp på scenen och ta emot ett stipendie för arbetet. Ingen stor summa, men alldeles lägligt med fickpengar för någon som just skulle ge sig ut i livet.

Så i går kväll, när jag bänkade mig på Cirkus för att se den nya uppsättningen av Kristina från Duvemåla, var det som att äntligen få träffa goda vänner irl.

Minst sagt omvälvande.

/Anna

I've got a story to tell

Ni vet den där känslan på tungan? Som att det sitter fast en massa ord som bara väntar att få komma ut, man måste bara hitta dem?

Jag har en låt någonstans innanför pannbenet, som bråkar och vill ut. Om jag bara visste vart jag ska börja dra för att få ut den! Men den börjar så: "I've got a story to tell". Så resten borde väl lösa sig själv?

Det är ju för övrigt väldigt symptomatiskt, att den första lediga lördagen på fyra veckor börjar med att en låt poppar upp i skallen.

Just det, bloggen. I'm back!

/Elin

Dom kallar det boksmälla

Bokmässan kom och gick – det har ingen missat väl?

För min del var mässan mer intensiv är någonsin. Kanske beror det på åldern, kanske var det anspänningen att representera bästis. På söndagen var kroppen liksom ur led, ont i huvud och fötter och magen ska vi inte tala om.

Men.

Vilken bokmässa!

Vilken kick att möta Hannas läsare, att få tala sig hes om Berättelsen om Lianne och om böcker, läsande, fantasy i stort.

Vi styrde upp två montersamtal om fantasy, båda med ett skarp flirt till förlagsnamnet Vilse med teman om att gå vilse i berättelser. Vi bjöd in två andra författare till dessa, Johannes Pinter och Susanna Nissinen och det var ett oerhört trevligt att få ställa frågor och lyssna till svar ur tre helt olika perspektiv.

Hannas bror Niklas som även råkar vara ordförande i HEMA-förbundet som sysslar med historisk fäktning gjorde två besök i montern och däremellan fick vi behålla hans mäktiga långsvärd att visa för stora och små nyfikna.

Efter första mässdagen lyckades vi lämna stan och åka hem för middag och sömn i hyfsat rimlig tid. Men därefter spårade allting ur och vi minglade, åt middagar på stan och hängde på Park och sov alldeles för lite. Så vansinnigt roligt. Och så vansinnigt skör man blir.

Jag kan överhuvudtaget inte föreställa mig hur det skulle vara att medverka på bokmässan i egenskap av författare. Det måste vara den ultimata dräneringen och hur Hanna kunde vara så sprudlande och fokuserad under samtliga fyra dagar är en gåta.

Tack för det här året!

/Anna

Bokmässan 2015: BIG NEWS!

Det har varit spikat och klart ett tag, men nu är det officiellt! JAG SKA PÅ BOKMÄSSAN!

Jaha, vad är det med det då?

Jo, jag ska jobba i monter hos MYCKET AMBITIÖST OCH ROLIGT FÖRLAG: Vilse!

Hanna ställer ut sina två böcker i egen monter under Vilse Förlag och ingen kunde vara gladare än jag. Ser sjukt mycket fram emot att träffa hennes läsare, nya och gamla. Nervöst förstås, har ju ingen aning om vad som väntar. Men jag är ett fan av böckerna och världen som Hanna skapat, så jag tror och hoppas på många intressanta möten i den lilla, söta montern som heter A04:26.

Kom förbi, säg hej, bläddra i en bok, kolla in dekoren, träffa en svärdsexpert och lyssna på panelsamtal. Men framför allt: GÅ VILSE MED OSS!

Seså, anteckna nu duktigt: A04:26

Vi ses!

/Anna

Än hit och än dit: Början

Jag är färdig med slutet, för nu. Det får duga. Det tjänar sitt syfte: ger tillräckligt många svar för att jag ska kunna ta ut färdriktningen. (Hoppas jag. Annars får jag fylla på när det behövs. Jag vet till exempel fortfarande inte vad bokens sista mening är och det är lite fint att ha den kvar. Som en skatt en regnig tisdag.)

Så nu fortsätter jag lite efter devisen att skriva det jag vet, ta tag i de bitar som jag saknar, helst så sammanhängande textsjok som möjligt för att få lite flow.

Början har jag släppt för tillfället, men jag har ändå kommit att tänka på den, därav rubriken. Den gör sig ständigt påmind, oftast när jag läser andra böcker, men även annan berättarkonst får mig att tänka på berättarstruktur. En bra början är allt. Jag försöker själv numera välja böcker efter början snarare än baksidestext (skitsvårt, trillar ständigt dit och vänder på böckerna i bokaffären, senast idag faktiskt vilken resulterade i att jag lät bli att köpa den där boken som från början lät superintressant och spännande, allt på grund av klyschig och inställsam beskrivning där bak).

Det finns ett par enkla regler om vad en bra början ska innehålla:

• framåtrörelse
• känsla för tema och stil
• någon av huvudkaraktärerna

Typ så va? Ni som läst skrivhandböcker och kom ihåg vad ni läste kan säkert fylla på med mer. Det är den där framåtrörelsen som intresserar mig för tillfället. Hur man skapar känslan av att berättelsen börjar "mitt i" ett händelseförlopp. Vad som gett upphov till intresset? Svansjön! Jag har lyssnat igenom baletten kanske 2 gånger plus lyssnat på några strölåtar här och där. Men början, hörni. Början! Jag tror att Tjajkovskij hade fullständig koll på framåtrörelsen och hur man skapar spänning. Jag tycker mig nämligen kunna höra hur baletten liksom redan är igång, fastän jag lyssnar från den allra första början. Inget segdraget intro eller presentation av bakomhistoria, karaktärer eller annat krafs. Pang på bara. Med en enkel skala som faller från första tonen är berättelsen redan igång och jag klamrar mig fast och följer med på resan.

Det vill jag också åstadkomma. Måste bara komma på vad den där skalan av toner består av i Urmakarvärlden.

/Anna

En skaparlördag hos Elin: Slutet

I veckan bestämde jag mig för att ta itu med slutet av Urmakaren. Jag har skrivit slutet några gånger, men förstås inte på långa vägar så många gånger som jag skrivit början. Jag jobbar gärna kronologiskt, men nu har jag hamnat i en rondell där jag kört x antal varv och tappat bort vilken väg som bär framåt. Alltså hoppar jag dit jag vet att jag måste, till exempel till slutet.

Den stora frågan är naturligtvis: Hur ska det sluta? Vilken är den avgörande sista pusselbiten som avslöjas, hur ska karaktärerna reagera på allt som hänt och i vilket läge kan jag lämna dem därhän och sätta punkt?

Precis innan jag skulle somna igår kväll kom jag på vad som ska vara det sista som berättas. Hela kroppen vibrerade till av en rysning, sådär som man reagerar när man kommit till slutet av en bok eller film och berättelsen tar en oväntad men tillfredsställande twist. (Jag kan absolut inte utlova att denna känsla är något som kommer att finnas när manuset existerar i bokform, men det hör inte till saken.)

Så idag, när Fotografen och jag hängt hos Elin och skapat hela dagen (Fotografen har klippt bokvideo medan Elin komponerat musik till samma bokvideo), har jag SKRIVIT SLUTET. Inte hela, men jag är på god väg. Och det är mer logiskt och sammanhängande och fyller sitt utrymme bättre än det någonsin gjort.

Träningstights i förgrunden, för "att skriva en bok är att
springa ett marathon".

I lurarna: Svansjön på högsta volym. Symfonier och baletter är bra på det viset att de håller på lika länge som det tar att skriva ett kapitel eller två.

/Anna

Grattis på första september, nu är det höst!

Det är inte klokt att man vaknar den första höstdagen av regn mot fönsterrutan och får klä sig i dubbla lager upptill och strumpor i skorna för första gången sedan semestern. Fint av september ändå.

Sedan sist har jag funderat mycket över hur i hela världen det ska bli en bok av det där klottret som Urmakaren består av för närvarande. Klotter och 8 tidigare versioner, vill säga. Till exempel blev det mer funderande än ord skrivna under skrivarhelgen i Göteborg som Strumpan och jag var på. Fler koppar te och prat än kapitel lagda till dokumentet. Dock gjorde jag någonting superviktigt och det var att lägga in samtliga anteckningar jag gjort kring till exempel plot och karaktärsutveckling under det senaste året, till sina ungefärliga rätta platser i dokumentet och vips har jag översikt.

Jag har även blivit medbjuden att jobba under bokmässan, i år representerar jag ett annat förlag än jag brukar och mer om saken törs jag säga när det hela känns mer officiellt.

Som Lillstrumpan inflikade häromsistens, håller vi på med ännu en bokvideo. Detta projekt känns extra kul eftersom det är första gången Strumpan komponerar musik till något som Fotografen och jag producerat! Bokvideon är till en serie noveller kring en och samma karaktär som min gamla bästis Elin Eldestrand skrivit och som ges ut på Hoi förlag. Tre finns redan utgivna och tre till kommer ut under hösten, ser mycket fram emot att visa resultatet, vi har gått längre än någonsin i bokvideomakeriet...

Och så har jag blivit refuserad. Två gånger.
I våras gick jag skräckskrivarkurs och det hela slutade med att jag skrev en novell på tema "vinter" som jag skickade till två olika amerikanska antologier, fint översatta till engelska. Någon gång i somras fick jag avslag från den första och i går kväll kom ett trevligt mail med refusering nummer två. Jag tackade för trevligt svar och passade på att be om feedback. En enkel fråga: baserade de möjligtvis sitt val på ämne, språk eller någonting annat? Svaret kom snabbt: "Your story was under consideration until final round, but it just didn´t fit together with the rest I picked. I loved the plot and your writing voice, though, so please submit in the future."

Sedär, version 9. Jag kan nog ta mig an dig trots allt. Jag kan skriva, jag är inte rädd.

/Anna