Slutet

Vi var på bio i lördags  och såg The Revenant, fotografen och jag. En långsam film. En väldigt lång film dessutom. Men så kom slutet. Och jag tänkte att sådär kan man ju också göra.

I och för sig platsar kanske ett avtonat slut bäst på en berättelse (film, i det här fallet) som till stor del berättas genom det som händer "mellan raderna". Men jag fick ändå en vag känsla (vågar inte säga idé, det lägger för stora krav på den där stackars tanken) för hur jag vill att Urmakaren ska sluta. Vad jag vill säga i bokens sista kapitel, men kanske främst vad jag inte behöver förklara.

Så väldigt svårt att hitta balansen mellan det outsagda och tillfredsställelsen av att veta hur det slutar ju.

Behöver jag säga att jag kommit till slutet i min genomläsning av version 9? Det har jag nämligen. Jag läste upplösningsscenen till frukost och hade svårt att inte fortsätta läsa och kommentera när jag kom till jobbet. Nu är det bara avtoningen kvar. Det som alltså ska ge läsaren lagom mycket information kring "vad som hände sen" plus lämna lagom mycket utrymme för läsaren själv att spekulera kring vad man tror om vissa detaljer. Dessutom vill jag att man ska ha en bra känsla när man slår ihop boken, lycka eller vemod gör detsamma, bara den är "rätt".

Ingen press, med andra ord.

18 sidor kvar.

/Anna