Pendeln

Alla som skriver känner igen sig i den känslomässiga berg-och-dalbanan:

- Ska bara fixa några grejer och sen är det dags att låta agenturerna buda!

- Vad är det för SKIT jag spenderat ÅR av MITT LIV på??!!!

Man kan säga att jag är på båda samtidigt just nu. Som i en loop.

Igår, när att Strumpan åkt hem till sitt efter att vi lagat-ätit middag ihop och pratat det senaste (hur går det med boken, hur går det med låtarna, vad läser vi just nu, sådana saker) var det alldeles tyst och fint hemma. Och jag fångade möjligheten, gjorde en kopp te och satte mig att läsa mitt manus, från början igen, med sikte inställt på vad som ska redigeras när det kommer till karaktärer och handling.

I morse hände samma sak, hemmet var stilla och jag satt helt fridfullt och åt frukost och plötsligt satt jag där och läste manuset igen. Och jag kom till ett parti som jag instinktivt ville stryka för att det skiljer sig lite i berättarrösten, men så tänkte jag om och lät det vara. Den kan ju faktiskt stämma, min första impuls när jag skrev stycket, att det är rätt att det är olikt.

Så jag bestämde mig för att välja att se skiten som jag spenderat år på med succé-glasögonen på. Tog över styret och körde uppåt på ren vilja. Tvingade pendeln dit jag vill ha den.

/Anna