torsdag 4 juni 2015

När man hittar innebörden av sin berättelse inuti ett citat

För en tid sedan bloggade Johan på Debutantbloggen väldigt fint om det här med citat på försättsbladet i böcker. Jag som aldrig riktigt fattat grejen med citat, tyckte att han gav ett nytt, förtroendeingivande perspektiv till påfundet och skrev en rätt lång kommentar till inlägget (såsom det lätt blir på Debutantbloggen).

Nu har jag snubblat över det citat som hör till Urmakaren och är fullständigt övertygad om nödvändigheten med citat. Det placerar ju min lilla berättelse bland världslitteraturen, ger min stundtals vacklande historia ett solklart syfte samt gör att jag närhelst jag går vilse bland stycken och kapitel kan hitta vägen igen. Vilket är en ironisk metafor eftersom det är ungefär precis vad citatet handlar om.

Hur det lyder?

Säger jag ju inte.

/Anna

7 kommentarer:

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Meh. Du kan ju inte skriva så och sen inte säga vilket citat det är ju. Eller jo, det kan du ju, men jag blir ju nyfiken!!! :-)

/L

Kära Syster sa...

Liv: Japp! Jag kunde ha skrivit citatet. Jag b o r d e kanske ha skrivit citatet. Men vad händer sen? Är det lika magiskt?

/A

Skriviver sa...

Argh. Blir ju grymt nyfiken förstås! Suck...

Kära Syster sa...

Skriviver: Hehehe, det kommer nog. Tror jag. Ska bara fråga Elin först.

Gulle ni som är så engagerade i detta! Hur gör ni själva med citat, gillar? Använder?

/A

Emmelie sa...

Men du! Du vet hur du gör dina läsare nyfikna du :)

Kära Syster sa...

Emmelie: Helt oavsiktligt förstås...

/A

Skriviver sa...

Jag gillar citat, när de är bra och jag tycker att det har direkt anknytning till texten i en bok. Men jag använder det inte själv - än så länge. Möjligen kommer jag att göra det i framtiden någon gång ;)