Efter en högst efterlängtad konsert i fredags, var Elin och jag härligt oeniga om vad vi tyckte om Beethovens 7:e symfoni.
Jag: Briljant!
Elin: (med reservation för att jag tolkar hennes tolkning) Mnja... var inte Beethoven egentligen himla uppblåst av kändisskapet när han skrev detta? Försökte han ens komponera nåt vettigt eller var han bara ute efter att se hur lite arbete han kunde lägga ner och ändå bli hyllad? Han var nog full såsom det påstås när han knåpade ihop detta?
Jag: Men såsom han utnyttjar orkesterns alla sektioner och gör variationer av melodierna, låter de olika instrumenten spela kanon mot varandra och det där med hur de olika temana liksom vandrar runt i cirkel i orkestern och hela tiden bildar nya klanger!
Elin: Jaja, jag var nog lite trött.
Vi var nog båda förvånade över att jag TYCKTE så mycket, vanligtvis är det ju Elin som gärna analyserar musikaliska arrangemang. Fast hon dissekerar helst abstrakt körmusik, kom vi fram till. Beethoven stryker medhårs i sin dragning åt det romantiska, även om en svartare ton hela tiden finns närvarande i det glättiga.
Hursomhelst: Sedan jag såg The King´s Speech (flera år sen!) och hörde den fantastiska andra satsen i Beethovens 7:e symfoni (vilket alltså är låten som spelas medan kungen äntligen håller sitt tal där i slutet), har jag haft den på hjärnan till och från. Smart av Beethoven att vara så repetitiv där, man går verkligen och trallar på hans melodier! Jag har spelat låten på Spotify såklart, men det är verkligen inte samma som att höra live. Sån här dynamisk musik kan bara höras genom öronen. Mina hemma-högtalare fixar inte att spela upp tunna, tunna fioler i ena sekunden och full styrka från orkestern i nästa utan att man antingen inte hör det svagaste partierna eller att det blir lite skränigt i crescendot.
Så när jag fick biljetterna i födelsedagspresent i vintras av Elin, var jag såklart tvungen att gråta en skvätt av lycka. Fina fina lillasyster-Strumpan som håller koll på mina högsta önskningar och bokar parkettplats på Berwaldhallen.
Sedan promenerade vi från konserthallen, genom hela stan där vi noga undvek alla gator där folk fredagsfestade som värst. Istället gick vi i lugn och ro, förbi mysiga restauranger där folk tryckte under filtar på uteserveringarna, hittade stråk vi aldrig gått på förut och fick känslan av att vara utomlands. Luften var full av syréndoft och gatuköksflott, i parkerna hängde studenter och halvmånen lyste över den sommarljusa kvällen hem.
Beethoven alltså. Briljant.
/Anna
2 kommentarer:
Haha, jag älskar hur du återberättar vår konversation! Vill bara påpeka att jag inte tycker att Beethoven inte ansträngde sig, snarare att han frestade på publikens tålamod genom att se hur svårt och krångligt han kunde skriva. Andra satsen: enkel och brilliant. Fjärde satsen: märkte inte ens att den började, det lät bara som att tredje krumbuktade vidare. Men, ja. Jag ska lyssna mer på den. I vaket tillstånd.
Och å, om vi kunde göra en till promenad genom stan denna sommar!
/E
A: Inga hard feelings alltså? Tur för mig! Och det var precis min förhoppning att du skulle motsätta dig mina försök att återberätta din del i det hela och komma med rättelse, så tack för det! (Egentligen hade jag kanske kanske tänkt att du eventuellt ville skriva ett eget inlägg om saken, men detta är gott nog.)
Och: fjärde satsens hastiga start berodde som sagt på den fenomenala (glömde ju nämna honom!) dirigenten som insåg att tredje satsens slut och fjärde satsens början passade så fint ihop. Dessvärre är det som sagt svårt att lyssna på dessa båda tjoiga satser i dåliga högtalare. Det blir lätt brus av det hela. Men ja! Testa!
Samt: Ja tack. Hemskt gärna.
/A
Skicka en kommentar