Annas nyårskrönika: Snipp snapp snut, så var 2014 nästan slut

Inte visste jag att jag skulle uppehålla mig så väldigt med julfirande att jag inte ens kunde samla mig så pass att det blev ett blogginlägg under juldagarna. Men så blev det tydligen. Vi spenderade en vecka hos Fotografens föräldrar och det var alldeles alldeles underbart: snö, skogspromenader och i största allmänhet häng med den stora familjen. Sedan åkte vi hem och som alltid var jag obekväm med förflyttning/förändring. När vi väl installerat oss i stan igen var det också alldeles alldeles underbart.

Men. Nu var det inte julhelgen detta skulle handla om. Den är förbi (förutom att jag kanske återkommer med någon bild från skogen eller så). Nu är det nyår.

Jag har alltid gillat ordet "nyår". Det signalerar ny start, ett vitt blad. Och jag tror på magin i att lägga det gamla bakom sig och välkomna alla möjligheter som ligger framför. 2014 har fört med sig mer nyheter till mig än många tidigare år har, så jag listar det jag inte vill glömma, hullerombuller. Vi kan kalla det "resumé":

• Jag fick ett jobb, en anställning som koordinator för en fotograf. Ungefär det jag gjort oregelbundet som otrygg frilans gör jag nu varje dag. Arbetsplatsen är fantastisk, så det är det finaste som någonsin kunde hända.
• Jag lämnade ut Urmakaren på testläsning till några få som jag visste skulle återkomma med kloka kommentarer. Det gjorde de.
• Jag blev fadder till Fotografens nyaste brorsbarn, egentligen inte större ansvar än att se till att aldrig glömma hennes födelsedag tror jag, men oj vad speciellt att ha tackat ja till att stå till förfogande om hennes föräldrar behöver hjälp. (Och oj vad gullig hon är!)
• Jag var deprimerad, det är jag ganska säker på. I början av året gick jag från julhandeln i butiken där jag jobbat i nästan tolv år (senaste åren varannan helg) till inventering och nerpackning i lådor inför flytt. Ingen visste när den nya butiken skulle öppna och den sista dagen gick alla hem utan jobb. Jag var utmattad och satt hemma och kollade tv-serier i några veckor. (Och kollade arbetsannonser, fick gå på några anställningsintervjuer och fick världens bästa jobb, som sagt.)
• Jag åkte bergochdalbana med loop, vilket på ett fint sätt illustrerar hela året. Jag älskar bergochdalbana men har aldrig vågat åka upp och ner. Under bokmässan tog min rumskompis och förlagskollega Sylwi med mig tvärsöver gatan till Liseberg och så åkte vi.
• Jag fick vara med och göra långfilm. I somras spenderade jag drygt en månad på filminspelning med ett för mig nytt gäng. Jag var platschef och det var som alltid när det kommer till filminspelning stressigt, svårt och fullt av kickar när man lyckas lösa de som tycks omöjligt. Jag ser mycket fram emot att se resultatet.
• Jag blev tomtägare. I Smedjebackens kommun finns ett gammalt maskinhus mitt i skogen som hört till en av alla gruvor där och det äger jag nu tillsammans med Fotografen, hans andra bror och dennes fru. Det kommer att bli världens bästa ställe för att skriva böcker, skriva musik, laga mat, bygga, odla och allt det andra man inte kan göra i en liten lägenhet i stan. När det är klart kommer sällskap på 20 pers kunna hänga där, om inte ännu fler.

Jag är tacksam över varenda en av punkterna ovan, tillsammans definierar de mitt 2014. Men där är alldeles för få skrivarrelaterade händelser. Jag var förvisso på bokmässan, jag åkte på skrivarresa, jag hängde på skrivarbloggar och skrivarkonton på twitter, jag gick på en och annan releasefest för nya böcker (mest minnesvärda var såklart Hannas Ljus som varit dolt. Bästa releasen jag någonsin varit på!). Men det bidde inget NaNoWriMo eftersom jag hade (har) fullt upp med att redigera manuset efter läsarkommentarerna. Och redigeringen kom i sin tur i skymundan för allt annat; extrajobb, lektörsläsning, livet.

Vilket för mig till ämnet "nyårslöfte". Först av allt, jag har delade känslor inför konceptet nyårslöften. Jag tror på knuffen det innebär att lova saker inför det kommande året. Jag tror inte på misslyckande av sådana löften, för oavsett hur länge man lyckas hålla dem levande är det en seger att ha ambition och vilja göra mer/bättre. Just den sortens förändring gillar jag. Men mitt nyårslöfte handlar om att sätta rutiner. Jag mår bra när allt är samma, när jag känner igen mig och inte behöver ägna tid och energi åt att fundera på hur saker ska lösas. Min livsstil är dessvärre allt annat än planerad. Fotografen och jag kör en "dag-för-dag"-agenda och det är dags att omvärdera och försöka precisera vad som egentligen är viktigt att lägga tid och energi på.

2015 sätter jag Urmakaren överst på agendan. Mitt nyårslöfte är helt enkelt: att skriva varje dag. Mycket eller lite spelar ingen roll, men det får vara slut med långa uppehåll som ger onödig distans mellan mig och Urmakaren. 2015 ska bli året då Urmakaren landar hos några förlag. (*djupt andetag* Iiiiiiiiiiiiiiii!!!) Det är nog bara möjligt om jag skriver minst ett ord om dagen.

I natt slår tolv slag för det gamla året. Som tack för allt, som påminnelse för det som aldrig mer kommer tillbaka, som en salut till det förgångna.

Samtidigt välkomnas det nya året. Det oprövade, osäkra och oförstörda som tar vid.

Och mellan det gamla och det nya, i mellanrummet under de tolv slagen där tiden står still, är allt möjligt om man får tro Mary Poppins. Och jag väljer som alltid att tro.

/Anna