Ljuva, ljuva höst! Äntligen är du här! Jag älskar att det varit en lång och varm sommar, men den här mellanperioden när man inte riktigt kan vara barbent, men inte heller ha jacka på sig förstår jag mig inte på. En ny fin kappa väntar på att användas, så nu ser jag fram emot höstvindarna.
Jag hoppas också på att lite höstkyla ska väcka mig ur den dvala jag befunnit mig i sedan någon gång efter midsommar. Men man ska nog inte hoppas på för mycket.
Det hela är Urmakarens fel. Såklart.
Fram tills förra versionen (den som jag skickade till testläsare) har miljön och stämningen mestadels varit vacker och underbar. Det betyder att där inte funnits tillräckligt stort allvar eller tillräckligt många nyanser hos karaktärerna. Så när version 8 var hos testläsarna, började jag fundera över vad jag själv ville förbättra med texten. Svärtan var en av sakerna. Jag ville ha större hot mot min huvudperson, en otäckare antagonist och ännu mer elakheter bubblande under ytan. Det var bara att dyka i. Under skaparhelgen tror jag att jag nådde botten av dunkelhet och jag har ännu inte riktigt tagit mig upp därifrån.
Jag har aldrig varit så världsfrånvänd som nu och jag vet inte om det är bra eller dåligt. I somras gick jag omkring i nästan två veckor utan att kunna skratta. Det var skönt när det gick över. Jag tror inte att ett allvarsamt, arrogant tillstånd är bra för själen i längden. Men jag har lärt känna mina karaktärer under den här tiden, en efter en. Under skaparhelgen grottade jag ner mig hos min allra svartaste karaktär. Därefter var det antagonistens tur. I lördags morse vaknade jag med helt färdiga idéer om hur en av sidokaraktärerna påverkas av berättelsens mörker. I går tog jag en lång promenad på stan och studerade människor genom min huvudkaraktärs ögon.
Det finns ett nytt dokument, version 9. Jag hade hoppats komma långt i det under helgen som gick, men saker behövde lösas först. Eventuellt exploderar mitt huvud snart med hela berättelsen som utformar sig i hjärnan som en oformlig heffaklump innan alla trådar vävts ihop till begripligt mönster och samtliga karaktärer handlar logiskt efter situation.
Till jul kanske jag är tillbaka.
/Anna
2 kommentarer:
Ack! SÅ. HIMLA. BÄST. Du håller verkligen på att explodera tjejen, men det som kommer därur är en blomma som slår ut: en mångfacetterad växt som skapats av allt detta du lurar på. Något växer under dina tankars bakduk och det är en hel stad, med både svärta och skimmer.
Du och dina ord, kära Vilse. Vad jag saknar att du inte bloggar tre gånger om dagen längre:)
Tack!
/A
Skicka en kommentar