onsdag 30 juli 2014

Vänner alltså, det är ju grejen

Jag var hemma hos barndomsvännen och hennes man igår och inspekterade deras nya lägenhet söder om stan. De har rombformade rutor på köksgolvet och balkong och trädkronor utanför fönstren och det behövdes att jag fick höra exakt hur mycket de hade betalat för den för att jag skulle sluta vara avundsjuk.

Vi pratade om vänskap och hur den kan förändras. Jag berättade om den osannolika resan jag var på i juni, med en otippad reskamrat som jag fungerade hur bra som helst med. De hade vandrat i fjällen med två vänner från studietidens fyra år sedan, och känt av den omärkbara förändring som tiden och olika vägval kan utlösa.

Jag förstod deras känsla, kände igen den från bröllop och andra gånger man träffat gamla vänner som man inte sett på länge. Det är jättekul att träffas och man förväntar sig att allt ska vara som förut, men så inser man efter ett tag att det bara... flyter inte. Man har inget att prata om, och det man säger blir som en trögflytande massa som hänger kvar i luften för särskådning.

Jämfört med barndomsvännen, som kom och mötte mig på väg från tunnelbanan. Vi hann knappt hälsa på varandra förrän vi var djupt inne i en diskussion om de böcker man läste när man var liten och barnets brist på kritiskt tänkande, allt utlöst av att jag hade en tygkasse med ett Kitty-omslag på. Jag satt kvar i deras soffa med balkongdörren öppen till sent på kvällen och bara njöt av att umgås med människor som jag verkligen tycker om. Och vaknade i morse med samma varma känsla i magen.

/Elin

1 kommentar:

Vilse sa...

Fint! Det där borde alla människor få vara med om. Mänsklighetens vackra.