Hej då Urmakaren, på återseende!

I natt skrev jag klart Urmakaren.
För ... är det femte gången? (Det är i alla fall åttonde versionen, men de första hade nog inga riktiga slut tror jag ...)
Hur som helst blev det ett tydligare avslut den här gången än för ett år sedan när jag kämpade fram mot deadline. (Deadlines, by the way, de funkar bara i riktiga livet. Inte när man skriver hittepå. Det är jag dödens säker på nu. För vad har jag gjort sedan "jag skrev klart boken" förra året? Skrivit om den såklart. Plus skrivit ett NaNoWriMo-utkast plus jobbat och levt och sånt förstås.)

Så vad händer nu?

Ungefär det här:

1. Jag ska läsa igenom alltsammans utan att stanna och anteckna för mycket.
2. Jag ska fylla i uppenbarliga luckor som går relativt fort att fixa.
3. Jag ska låta Strumpan läsa.
4. Jag ska lämna till TESTLÄSARE.

I sommar planerar jag alltså att folk ska sitta med mitt manus och l ä s a. Kan inte tänka mig något värre för tillfället. För ja, det andra jag kommit fram till förutom att jag inte kan hålla deadlines i nöjesskrivandet är att jag är en riktig fegis. Jag är l i v r ä d d för att låta folk peta i min värld, göra den till sin egen, komma med egna slutsatser och så. Fast jag tror att jag är redo nu. Jag känner äntligen mina karaktärer, jag vet vad de vill och jag vet vad boken handlar om. Ganska väsentliga saker att ha koll på innan man låter andra läsa kan jag tycka ändå. Annars är det liksom slöseri med allas tid.

Alla gånger förut då jag satt punkt för sista kapitlet har det varit med en enorm känsla av sentimentalitet och storslagen triumf. I natt var det snarare med tyst sorg jag insåg att ja, nu finns det inte mer att berätta. Så det kan vara. Och jag längtar redan tillbaka, längtar efter ännu en omgång med att förtydliga, dämpa och utveckla. Äntligen fattar jag vad folk menar när de utbrister att de älskar redigering! Det är min tröst, att jag får återkomma till allt från början igen. Senare.

/Anna