onsdag 14 maj 2014

Den skräckblandade förtjusningen över att bli läst

"Bli läst", förresten. Är det inte ett märkligt uttryck?
Och ändå är det väl exakt därför man (jag) är livrädd över att lämna över min långa, genomarbetade text till andra. För jag finns där, överallt. I alla karaktärer, i alla miljöer, i varenda rad, i vartenda ord mellan varje bokstav. Den som läser min bok, kan antagligen göra en djupgående analys på vem jag är. Och det vill jag inte. Mitt värsta scenario är att träffa någon som läst (tänk en journalist, huvva!) som drar korrekta slutsatser kring min personlighet och vill vidareutveckla sitt resonemang. (Att jag ens bloggar om detta nu, varsågod att analysera graden av patetiskhet!) Men det här är förstås även anledningen till varför det är så svårt att släppa texten till testläsare.

Samtidigt är jag lika skräckslagen inför tanken att bli klappad medhårs. Det vill jag absolut inte. Det har liksom Strumpan haft förhandsrätt på och hon har klappat så fint i väldigt många år nu. Nej, det jag vill ha är konstruktiv kritik på min text, några väl valda kommentarer som på intet sätt kan blandas ihop med min person.

När jag pitchar min berättelse får jag alltid samma otroliga reaktion: "Men å vad det låter spännande/fantastiskt/alldeles underbart!" och jag växer lite varenda gång.
Men jag har också börjat tänka: Check på pitchen! Jag verkar veta hur jag ska prata om min bok för att väcka nyfikenhet. Men lever boken upp till pitchen? Oooo ... det är en annan sak!

Jamen ni fattar. Tvivlens dagar är i antågande och jag gör mitt bästa för att rusta mig inför stöten. Till exempel är jag fortfarande i min egen genomläsningsfas och sedan ska Strumpan läsa ännu en gång. Efter det kanske jag är mer realistisk kring vad som är värt att vånda över och vad som bara är en fjärt i solsken.

/Anna

8 kommentarer:

Vilse sa...

Förstår alla dina känslor fullt ut, men om det går bra vill jag gärna komma med två påståenden:

Dina läsare kommer inte att se dig i texten så som du gör själv, för de tar med sig själva in i texten och i mötet mellan läsaren och berättelsen ser de sånt som du inte ser. Jag har aldrig fått kommentarer på min person på alla de (alldeles för många) testläsare som jag haft, utan jag har bara fått kommentarer om deras egen läsupplevelse, vad de älskade och inte och när de blev arga och hur de nu ser annorlunda på sina egna liv på grund av Lianne - inte på grund av mig.

För det andra: Strumpans jobb är att fortsätta stryka medhårs medan du läser/tar emot din konstruktiva kritik. När vi hade manusmötet i vintras när jag trodde jag skulle bli tvungen att skära bort halva boken (förstå min panik!) var det Annelis jobb att oavsett vad alla sa, hela tiden hålla med mig och hålla mig i handen, bokstavligt.

Du kommer överleva detta steg du också. Jag lovar. STORA KRAMEN!! Du kan. Du är Modig!

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Skräckblandad förtjusning: ja, precis så. Det är ju också läskigt att ta det där steget, låta någon läsa, och vänta sådär länge som det krävs, utan att veta om kommentarerna kommer vara bra sedan. Och nu menar jag inte huruvida läsaren gillat manuset eller inte, utan huruvida kommentarerna är användbara. Är de tillräckligt konkreta, utan att för den skull styra för mycket? Är det bra respons som kan öppna ens ögon och få manuset att kunna växa, ännu mer.

Men hur som helst är det ju alltid värdefullt att ta det där steget, för bara att utsätta texten för den där externa granskningen gör att man får en annan blick för den själv.

Det kommer bli bra! Heja!

/Liv

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Förresten, skulle inte du kunna hålla en liten pitch-kurs? :-) Det är något av min sämsta gren. Eller nej, kanske inte sämsta. Men definitivt inte den bästa.

/L

Kära Syster sa...

Kära vänner, vad ni är bra att ha! Alltså jag veeet ju egentligen det där som du säger, Vilse, jag vet det hur bra som helst. När det gäller andras texter! Men på nåt vis föreställer jag mig att det inte ska gälla för min text. Men det gör det såklart. Tack för påminnelsen! Och Liv, det är väl kanske exakt det där jag egentligen är rädd för, att inte få användbara kommentarer tillbaka efter att jag blottat mig. Hmm... Ska verkligen sätta ihop ett litet frågeformulär och tvinga till mig åtminstone något av värde:)

En pitch-kurs säger du? Rodnar! Men jag tror verkligen inte att jag är någon expert. Men mitt hetaste tips att sammanfatta huvudploten på så få ord som möjligt. Och slänga in vad huvudkaraktären ska uppnå, gärna med ett karaktärsdrag i en bisats. Då har du en hisspitch på max 20-30 sekunder.Jag tror jag berättar om min bok på kortare tid än så. Kanhända är jag nere på 10 sekunder:)

/A

Vilse sa...

Alltså den där oron för att det inte ska vara konstruktivt, den har jag nog aldrig haft, men nu när du säger det har det varit mitt största problem: att gallra bland allas åsikter för att hitta det som är Rätt och Fel och inte bara godtyckligt. Men över tid har jag ju insett att alla betaläsare bidragit med något, just för att de varit olika och haft olika ögon, men å andra sidan måste man ställa de rätta frågorna för att få svar. Men grejen är den är: ingen testläsare svingar trollspön. Det är fortfarande du som måste fatta alla beslut baserat på folks tankar och det är ofta en rätt jobbig process.

/Hälsar hon som just haft lång diskussion med lillasystern om redaktörens tyckanden.

Kära Syster sa...

Vilse: Underbart att få vädra detta med hur hantera åsikter innan jag ens lämnat ifrån mig manuset:) Tack!

/A

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Vilse: I efterhand har det varit så för mig också, att varje läsning har varit värdefull och bidragit med sina alldeles egna infallsvinklar. Däremot är det ju en konst att få reda på allt man skulle vilja/behöva veta. Och av erfarenhet vet jag att kommentarerna blir mycket bättre om man styr sina testläsare lite grann, berättar vad det är man undrar och funderar på.
Och som du säger, den största konsten är ju att genomföra redigeringen sedan, oavsett hur bra kommentarern var.

Anna: Tack för hisspitch-tips! :-) Svårigheten för mig (förutom att jag inte har någon naturlig fallenhet för att pitcha mina grejer) är att intrigen liksom inte är huvudpoängen i min bok. Det finns ju inte heller en intrig utan 12, (eller 7 eller 5, det beror på hur man räknar ;-) ) Eller ja, det är klart att man kan säga att det finns 1 övergripande intrig också, men då blir det på en så hög abstraktionsnivå att det bara låter flummigt. Men det är väl bara att öva. Som vanligt. ;-)

/L

Kära Syster sa...

Liv: Jag lovar att min intrig knappast varit självklar heller. Det tog flera år innan jag visste vad min berättelse handlar om. Och även då fanns det förstås flera intriger och huvudteman, vilket det ju gör i en mångbottnad berättelse. Men det gäller att ändå köra på den raka, tråkiga linjen för det går aldrig att förtrolla en potentiell läsare genom att förklara för mycket om nyanser, teman och sina egna ambitioner. Detta säger jag från egna erfarenheter. Har hängt på en del filmfestivaler där nya förmågor får frågan om vad deras film handlar om och alldeles för ofta kommer de med ett "det handlar om människans innersta väsen, hurdana vi verkligen är", istället för att säga att det är en kortfilm om en kvinna som har tappat bort sina skor. Det enklaste, som i sina egna högst subjektiva öron låter trist, blir i åhörarens öron någonting att ta fasta på och lägga sin egen nyfikenhet på. Jag tror faktiskt du kan köra på din övergripande intrig som pitch, men ta ner den från abstrakt och ge ett konkret exempel. Kort sagt: gestalta din pitch:) Sedan är det såklart inga problem att också förklara att boken egentligen är en mängd olika berättelser. Kanske som ett kollage? men med det övergripande temat..... [insert: konkret exempel]. Ta-daa! Alltså, ledsen att det blev en hel föreläsning här, men jag tycker att det är så spännande att koka ner en berättelse på det här viset!

/A