måndag 31 mars 2014

VFU: vecka 5 (Eller: en oväntad högstadieflashback)

Idag träffade vi niorna för sista gången. Fina, halvvuxna och på det charmiga sättet barnsliga niorna. Jag har alltid gillat nior. Kanske för att det var först i nian som jag själv kunde börja uppskatta högstadiet? När det nästan var slut. När allt hade lagt sig. När alla omogna pojkar äntligen vuxit om en (i längd, alltså) och man kunde börja prata med dem. När alla ytliga innetjejerna börjat inse att det fanns en värld utanför skolan och det var dags att bli socialt kompatibel. När det började finnas hopp om mer, större, bättre.

Jag har alltid gillat nior. De är roliga att hänga med. Men om jag måste höra en till knackig version av "Roar" så återvänder jag aldrig till grundskolan.

Nej, det menade jag inte. Det kommer alltid att spelas en till knackig version av "Roar", och jag kommer alltid att bli tårögd på insidan av målbrottsröster som försöker hålla någon slags melodi, blyga flickor som plötsligt inser att de är grymma på bas och pojkar som ser i kors av ansträngningen att komma ihåg alla ackord på pianot. Och stoltheten när de tar sig igenom en vers och en refräng! Den går icke att betygssätta.

Jag gillar nior.

/Elin

2 kommentarer:

Kära Syster sa...

Men fint! *går och snyter mig*

/A

Vilse sa...

Fint Så fint!