Varför man visst kan skriva ett blogginlägg istället för ett nytt kapitel i sin roman och ändå komma vidare i romanarbetet

Okej, jag sitter fast.
Jag är i upptakten till tredje akten och nästan allt har avslöjats för huvudpersonen som nu måste agera efter vad hon vet. Men hon har fått ett slag i huvudet och förts bort medan hon är medvetslös. Så hon vet inte riktigt var hon är och hon vet inte om hon kan lita på personen som finns vid hennes sida när hon vaknar upp. Man kan väl säga att hon är väldigt långt ifrån att lyckas med det hon behöver lyckas med för att sagan ska sluta lyckligt.

Hmmm. Här någonstans blir jag uttråkad och som vanligt när jag blir uttråkad på min egen text blir jag vansinnigt frustrerad eftersom jag inte vet varför jag blir uttråkad (och det är väl därför jag skriver detta navelskådande inlägg).

Liksom förra gången jag somnade mitt i ett kapitel, tycker jag väldigt mycket om scenerna. Jag platsen som huvudpersonen har tagit sig till. Jag gillar utmaningen hon står inför. Jag gillar de små, avgörande avslöjanden som finns i scenen. Jag gillar motspelaren.

Men jag tror att problemet är att scenen ändå har för lite att göra med huvudploten. Vi befinner oss plötsligt i ett annat universum än det i vilket resten av historien utspelar sig och alltså får scenen ingen slagkraft i de händelser som fortfarande pågår utanför vårt synfält.

Eventuell lösning: Upptakten till tredje akten måste kokas ner till ett enda syfte och därifrån kan jag gestalta om scenen för att den ska bli mer trovärdig, mer betydelsefull och, förstås, mindre tråkig.

Så... om vi säger att scenen handlar om att huvudpersonen ska vara så långt ifrån sitt mål som möjligt, börja tvivla på dem hon hittills fått hjälp av för att nå detta mål samt utvecklar ett slags beroende till sin kidnappare/beskyddare... Kan det vara nåt?

I så fall har jag ett par scener att skriva om från början. Nya kapitel för att förtydliga maktförhållandena. Samt gamla texter som måste läggas i annan ordning för att driva berättelsen framåt.

Tack bloggen.
Du gjorde det igen.

/Anna