fredag 21 februari 2014

Jag knyter och knyter, men det blir mest bara en kaosartad tuss

Ett annat alternativ till att styra upp storyn när man kör fast är att skita i allt och gå vidare.
Det var det jag gjorde.
Men mina karaktärer är fortfarande rätt spretiga, rent geografiskt/känslomässigt. Det är som om jag placerat dem på var sitt isflak och på något sätt har de lyckats flyta ifrån varandra på ett icke avsett vis. Så antingen använder jag mig av deras fria vilja. Eller så försöker jag styra dem. Återigen dessa val.

Men än så länge gör jag varken eller. Jag drar i en tråd, lirkar lite, se vad som händer. Släpper taget. Tar en ny tråd, lirkar lite, ser vad som händer. På så sätt tänker jag mig att jag kommer att hitta ett slags slut.

Simona påminner idag om hur en del av hennes strategi är att skriva bakifrån när hon kommit så långt i texten att slutet börjar forma sig (vilket jag tror är ungefär där jag är för femtielfte gången). Då skriver hon slutet och därefter näst sista scenen och så vidare. Jag har gjort så tidigare, men blev inte det minsta nöjd med sluten. Antagligen för att de är för hastigt nedtecknade. Slutet måste bättre stämma överens med början och jag vill prova att ta mig dit kronologiskt. Då kanske det är lättare att få rätt känsla.

På debutantbloggen skriver Oskar om struktur kontra kaos och jag får verkligen inte till mitt skrivande om jag hänger upp mig för mycket i struktur. Då tappar jag bort känslorna hos karaktärerna och så blir det bara en rad med scener där de agerar logiskt och konstruerat istället för att de skräms och räds och älskar och annat som man vill att karaktärer ska göra.

Jag har några trådar kvar att dra i. Efter det förväntar jag mig stå med en trasslig boll i händerna och då får jag reda ut den och hoppas att jag upptäcker någonting däri som jag aldrig sett förut. Med lite tur går det att väva ihop till någonting intressant. Annars låter jag dammsugaren göra sitt jobb och så börjar jag om. Det är så man får handskas med kaos.

/Anna

3 kommentarer:

Vilse sa...

Känslan är alltid viktigare än strukturen för skrivandet. Huruvida det är sant för läsaren låter jag vara osagt.

Klart vi måste dra i våra trådar och få ihop dem vackert o flätat, men jag är som du. Jag kan pilla och dra och flytta, men det är först när jag läser det i sin helhet från början till slut som jag får med mig känslan och ser om det funkar.

Min enda fråga är var i processen du känner dig redo att bjuda in andras tankar.

Kära Syster sa...

Joråserusåatte... Måste få ihop slutet. Sen så.

/A

Anonym sa...

Alla dessa val... Lycka till med slutet!