Den där retfulla blå himlen

Det är två grejer jag tänker på denna söndagkväll. Det ena är hur vansinnigt länge sedan jag var på bio. (Juldagen? Och det var i Ludvika. Seriöst, kan inte minnas när jag senast var på storstadsbiograf.) Det andra är hur retsamt det är att det är molnfritt cirka den timme man tar på sig att vakna en helgmorgon plus från det att solen går ner och hela natten.

Jag gillar vinter och mörker, men det här håller på att göra mig galen. Att solen aldrig skiner. Att det inte finns någon snö som lyser upp. Att skymta ljuset, men aldrig någonsin nå det. Lite som att söka efter skatten vid regnbågens slut.

I lördags testade vi att åka till Ikea. Det gick dåligt, vi kom hem med för stora hyllplan. I dag testade Strumpan och jag att gå på högmässa och lyssna på nyskrivet verk för vokalensemble och orgel. Det gick förvånansvärt bra, vi reste oss och satte oss ungefär där man skulle och sjöng med i psalmerna. Orgeln dånade så det vibrerade ända in i själen och en av sopranerna hade så vacker röst att hon gärna kunde ha fått fler solon. Sedan gick vi en runda på den kylslagna stan. Som var molnig. Och kall. Och lite lite regnig. Fast sedan, precis när vi skulle ner i tunnelbanan, reflekterades något slags ljus från himlen mot ett jättestort fönster ovanför oss och vi bländades i cirka tre sekunder. Som att hitta en droppe vatten i öknen.

Var det soligt på juldagen när vi åkte ner hela familjen för att se på Hundraåringen? Det vete sjutton.

Sol och bio, är det för mycket begärt?
Om jag skickar en kalenderinbjudan, kan jag räkna med att ni dyker upp då?

/Anna