Teknikens under

En vän frågade igår hur långt jag har kvar innan boken (Urmakaren) är klar.
Tja, sa jag. För vad annars kan man säga? Jag är i slutet av mitten och sedan ska jag knyta ihop säcken.

Så pass.

Det kliar som sjutton i tangentfingrarna nu när NaNoWriMo är över. Jag är fortfarande omåttligt stolt över skrällen att ha lyckats få ihop ett utkast på bara en månad, men när det var färdigt stängde jag ner dokumentet och har inte tittat tillbaka. Istället har jag jobbat och när jag inte har jobbat har jag funderat mycket på Urmakaren. Snart, mycket snart ska jag skriva färdigt slutet av mitten och sedan knyta ihop säcken.

Det var torsdag natt, den 28 november (fast klockan hade sedan länge slagit om till den 29 november) som jag klistrade in hela manuset i NaNoWriMo:s ordräknarsystem och fick en Winner-skylt slängd i ansiktet som tack. Det var omåttligt fint.

På fredagen föll det sig som så att Apple hade sänkt priserna på sina produkter i det amerikanska jippo som de kallar "Black Friday" och jag körde till närmaste Applestore (Täby) och köpte ny dator. Dylika investeringar har jag väldigt svårt att förhålla mig osentimental till och kräver därför en viss värdighet i övergången mellan gammalt och nytt. Tur att Fotografen låter mig hållas, han som helst vill kasta sig över den nya apparaten och installera och flytta över från det gamla och allt vad det är. Jag är så oändligt tacksam över all hjälp jag får, men först behövs en ceremoni. I det här fallet bestod den mest i att jag fick packa upp min MacBook Air ur lådan exakt så omständigt som jag ville och lukta på den och klappa på den och så. Liksom välkomna den till familjen. Att jag samtidigt vänder en gammal trotjänare ryggen måste jag av samma anledning försöka att inte tänka på. Sentimentaliteten kunde hota att svämma över.

Min gamla dator är också min första egna och den köpte vi på Applestore i Albuquerque i New Mexico när vi var i USA 2007. Sedan dess har jag proppat den stackars Macbooken full med diverse trams och universitetsgrejer och bilder och texter och någon gång i våras började den sjunga på sista versen. Det roliga med att handla dator i USA är att tangentbordet saknar å, ä, ö och att andra teckentangenter inte sitter där de ska. Man kan ändå välja svenskt tangentbord så man får alla tangentfunktioner där man är van vid att ha dem. Det är bara det att det inte syns på tangenterna. Det tog en vecka ungefär, sedan var det som om jag aldrig gjort annat. Det är istället förvirrande nu, när parantestangenterna ligger under respektive parantes och inte ett snäpp åt vänster. Men på alla andra sett är det en ren fröjd att ha en dator som är lätt som ett magasin i knät. Och som har batteritid som räcker i dagar!

Möt gammal och ny:

Den sista november, slutet för hela NaNoWriMo, firade jag min seger med att ha på mig Nano-strumporna på jobbet som jag fick av Strumpan den allra första novemberdagen.

Sedan kom december och jag blev belamrad med diverse arbete och hann knappt klappa på datorn. Ni ser ju, tomt på inlägg här till exempel.

Det är så snurrigt i hjärnan att jag inte riktigt kunnat formulera ett vettigt resonemang kring någonting alls sedan oktober ungefär. Men jag vill göra ett försök med Nano.

Det viktigaste jag lärt mig under november är att jag kan skriva ett lika dåligt första utkast på bara en månad som tog ett år förra gången. Det näst viktigaste jag lärt mig är att inte stanna vid formuleringar, inte sudda ut och skriva om och inte låta sig hejdas av att rätt ord inte infinner sig vid rätt tillfälle. Annat jag tänkte på varenda dag i november var hur många extra ord jag tjänade på att använda en långsökt formulering istället för att vara kortfattad. Så ja, hela berättelsen är framfuskad, naturligtvis. Och ändå känner jag inte att jag gjort ett sämre jobb än med mitt allra första utkast på Urmakaren. Det är befriande.

Det Nano-manus som blivit till innehåller förstås en hel massa skräp. Men känslan jag har är att allt inte är skräp som jag från början trodde skulle vara det. Genom att skriva väldigt mycket på väldigt kort tid blev jag tvingad att hoppa från det ena till det andra. Jag har i stort sett inte skrivit några övergångar eller hänvisningar till saker som hänt tidigare i berättelsen. Istället består manuset av en drös avsnitt som jag nog skulle kunna placera i vilken ordning som helst. Där finns karaktärer jag inte räknade med att träffa, bland annat den elakaste människa jag någonsin skrivit. Och där finns skissartade prövanden av händelser och miljöer som jag är mycket glad över. Det är det allra bästa med att ha genomför utmaningen. Att ha hela berättelsen framför sig, om än benig som en bergget, att välja ut bärande klossar från, börja modellera dem till någonting med innehåll och sätta in dem i sammanhang. Att slutligen ha svart på vitt vilken slags research jag måste göra för att få allt det kött som berättelsen kräver är som att få en present serverad på silverfat!

Men först ska en annan säck knytas ihop som sagt.

Med början i slutet av mitten.

/Anna