torsdag 7 november 2013

Jag har fikat med min förlagskollega och nu är jag lite osammanhängande

Det bästa med att få nya vänner som också skriver, är det självklara sätt på vilket man lär känna varandra. I dag har jag till exempel fikat länge med min förlagskollega (som förutom att jobba på mitt förlag alltså också skriver) och medan vi pratade om våra texter, framkom det saker om våra liv som vi nog under vanliga omständigheter inte skulle berätta förrän vi kände varandra mycket väl. Men skrivarsammanhang är speciella och skrivarvänner mycket värdefulla.


Hon ville reda ut begreppen kring olika berättarperspektiv (det gjorde vi typ) och jag passade på att prata Nano, Scrivener och Magnetika, aka Nano-manuset. Det är så häftigt att skriva på sitt andra manus och liksom hitta likheter med hur det första kom till. Till exempel beklagade jag mig för att jag inte har någon riktig story i Magnetika, det är mest karaktärer och miljö och fantastiska möjligheter. Och när jag hade pratat om gruvan i Grängesberg och förklarat bakgrunden till mina två huvudkaraktärer och till och med berättat hur hela manuset börjar, sa hon: "Du har ju verkligen en historia och den är jättebra!" (väldigt fritt hågkommet och tolkat)

Jag funderade över det där med min skrivprocess och kom fram till att den till en början är som när orkestern stämmer upp inför en konsert (mitt absoluta favoritljud förresten). Ni vet, först låter det lite huller om buller. Alla musiker värmer upp olika, spelar skalor hej vilt eller går igenom partiturets svåraste passage för att värma upp fingrarna. Sedan uppstår det magiska, när allt tystnar och sektion efter sektion tar ton för att hitta rätt klang.


Jag gillar verkligen att vara där, i det där första trevande skedet när idéerna studsar omkring och ingenting är bestämt. Allt är möjligt.

/Anna

4 kommentarer:

Vilse sa...

Det här inlägget älskade jag. Älskar hur du jämför med ljudet av orkestern (så fint!) och förstår din känsla även om jag inte delar den. Fasen du beskriver är den jag gillar minst. Jag blir otålig av ovissheten och förundras över att du tjusas av den. Jag tjusas mer av pusselläggandet, när saker faller på plats bättre än man först tänkt sig.

Känns som att Nano passar dig. Ska bli tokroligt att se vad det blir av en idé som du värpt på så länge. Trevlig helg!

Kära Syster sa...

Det är en process, det där att förstå sin egen process och där tycker jag att jag har gjort stormsteg såhär 8 dagar in i Nano. Men ja, det passar mig jättbra!

Jag upplever att jag fokuserar på det ställen i manuset jag blir besviken på i slutänden snarare än de som blir overkligt lyckade och därför gillar jag den här platsen, där berättelsen fortfarande utkristalliserar sig.

Kanske gillar jag det för mycket. Urmakaren får alldeles för lite uppmärksamhet.

/A

Vilse sa...

Jag håller med dig om processen - Nano har varit fantastiskt till att analysera sin egen process och utvärdera vad man gör bra och inte. Mycket spännande.

Och angående Urmakaren: Är det inte okej då, att den får stå tillbaka en stund och så plockar du upp den igen i december med lite nya ögon? Om du lovar och svär dyrt och heligt att lämna Magnetika när Nano är slut för att slutföra Urmakaren till idogt väntande betaläsare som gärna vill få fin läsning i julklapp?

Kära Syster sa...

Det är naturligtvis det mest rimliga, men man vill ju ha allt samtidigt, det vill man. Och med så mycket tid som jag ändå har i november jämfört med hur resten av hösten har varit, blir jag lite sur över att jag ligger efter med Urmakaren. Det bästa vore att ha det manuset färdigt till december och så låta testläsare läsa så att jag kan få feedbackläsning i julklapp istället:) Men, men, i får se hur det går. Just nu är det bara häftigt att Magnetika bjuder på så många härliga överraskningar och fortfarande går framåt.

/A