måndag 11 november 2013

Finns det bot för orättvisa omständigheter?

Det stod två män vid återvinningsstationen när jag kom med mina påsar, på förhand prydligt sorterat och ursköljt. Glas i en påse, plast och metall i en. Pantburkar i den tredje som jag tänkte gå till Konsum med.
– Har du panten? undrade en av dem.
Trögtänkt som jag är, förstod jag inte riktigt men svarade att visst, jag hade pantburkar.
– Ska du slänga dem? I metallen? frågade han då.
Trögtänkt som jag fortfarande var, svarade jag att jag skulle gå med dem till Konsum, här kastas liksom inga pantburkar i återvinningen.
– Okej, sa han.
Då fattade jag. Och jag frågade om han ville ha dem. Tyckte i samma ögonblick som jag uttalade frågan att det var en konstig fråga att ställa, särskilt när han inte riktigt förstod och jag var tvungen att fråga igen, nu med påsen i näven som jag sträckte fram till honom. Jag hade kunnat förklara att det passade mig jättebra om han ville ta dem för då slapp jag svängen in på Konsum (eftersom jag tänkte ta en joggingtur innan jag handlade), men det kändes fjuttigt att förklara sig.
Han sken upp, hans kompis sken upp och de tackade så hjärtligt innan de stack därifrån med min påse bland alla andra påsar de bar på.

Jag hade en underlig känsla i magen under hela joggingturen. Ni vet, en sån där stark känsla av orättvisa som bara drabbar en när man står öga mot öga med dem som kämpar med överlevnad medan jag kämpar med... vad? Livskvalitet?

Omständigheter.

När jag så flåsade in på Konsum för att handla lunch, tänkte jag mig inte för utan plockade på mig lite av varje, såsom man gör. Jag hade en hundralapp med mig i träningsbyxorna och när alla varor var instämplade landade summan på hundrafyra kronor.
Hade jag bara haft pantkvittot kvar så... hann jag tänka och förklarade för killen i kassan att jag behövde ta bort en vara.
– Jag betalar de fyra kronorna, sa kunden bakom mig.
Det troligaste är att han bakom mig var trött på kassakillen som innan jag fick handla krånglade en lång stund med en kund utan att ha den minsta känsla för att upprätthålla flödet i kön. Jag kan också tänka mig att killen bakom mig tyckte att han stått ut tillräckligt länge med mitt svettdoftande och hyfsat skvättiga jag.

Men nog var det väl ett ljuvligt sammanträffande.

Och eftersom jag ändå håller på, sms:ar jag ORKAN till 72999 (Radiohjälpen). För att jag råkar ha turen att befinna mig i trygghet hemma. För att jag har ljus tända och varm dryck i koppen. För att jag råkar ha möjlighet att vara nergrottad i diverse fantasihistorier i Scrivener och knappt ens höra talas om att det är kaos utom beskrivning på Filippinerna.

Omständigheter.

/Anna

5 kommentarer:

Sandra sa...

Överlevnad kontra livskvalitet. Ja, så är det nog.

Kära Syster sa...

Svårt att förhålla sig till orättvisa i alla fall, det är det.

/A

Kära Syster sa...

SÅ RÄTT! De där öga mot öga-situationerna behöver upplevas. Förmodligen oftare.

/E

Vilse sa...

Alltså jag vill så gärna använda ordet solskenshistoria här - för det vackra som lyser ur människor som du och kunden bakom i kön - men solen kastar så långa skuggor i form av orättvisor som du pekar ut. Har tänkt på liknande saker själv ikväll. Vad är mina problem, i jämförelse med människor som har riktiga problem?

Väl skrivet.

Lugn. Det ordnar sig. sa...

What can I say? Instämmer med ovanstoende. Det är så lätt att bli bekväm och glömma bort att orättvisor faktiskt finns överallt.