torsdag 3 oktober 2013

Om att äta det man skrivit

Det finns en liten scen i början av Urmakaren (häng med nu, för jag misstänker att jag kommer att referera hej vilt till mitt bokprojekt framöver och förutsätter på nåt vis att alla hänger med på vad jag menar när jag säger "urmakaren") där huvudpersonen blir bjuden på middag. Efterrätten är min absoluta favorit: äppelpaj med grädde. Ingen tramsig vaniljsås och ingen äckligt iskall glass som smälter och får pajen att simma runt. Nix, grädde ska det vara. I alla fall, jag justerade scenen idag, tog bort och la till och sånt. R e d i g e r a d e. Jag skrev den absolut bästa pajupplevelse jag kunde formulera (för att använda som kontrast till det som också händer i samma scen, ni vet *pekar med fingret mot tinningen*) och sedan lagade jag middag. Lillstrumpan kom hem och tyckte att det saknades efterrätt och började googla efter pajrecept för att slippa göra samma smulpaj som vi alltid gör och jovisst, det fanns en massa äpplen kvar som jag plockade hemma hos svärföräldrarna förut och de passade bra, tyckte hon och satte igång. Men inte förrän pajen kom ut från ugnen och teet var upphällt och ljusen var tända och Lillstrumpan uppmanade mig att själv skära min pajbit för att känna hur k n ä c k i g ytan var, insåg jag att det var just den paj jag nyss serverat min huvudkaraktär.


/Anna

2 kommentarer:

Vilse sa...

Älskart! Knäckig äppelpaj och serverade huvudkaraktärer och detaljerade middagsbeskrivningar och skrivarinspiration och det bästa av allt: när man tar med sig boken ut i livet! Ni vet det där man brukar säga om att gräva där man står och skriva om sånt som man kan? Jag tycker man ska göra tvärtom med: efterapa karaktärer. Leka. Låtsas. Fira högtider man hittat på själv. Sånt. Det mår man fint avf.

Pajrecept önskas.

Kära Syster sa...

"Fira högtider man hittat på själv." Där ligger man i lä. Vad firar vi nästkommande gång?

/A