onsdag 16 oktober 2013

Här sitter jag och försöker skrämma upp mig så inälvorna darrar. Det går sådär.

Strumpan diskar, maten står i ugnen. (O vad jag kommer sakna den biten av att vara roomies med sin egen dubbelgångare. Vi är exakt likadana i köket!)
Jag försöker ta itu med Antagonisten i mitt manus. Han har varit svår hela tiden. Kanske för att han är så klyschig från första början och allt jag kommer på gör honom bara mer klyschig. Så jag försöker krypa innanför skinnet på mig själv, känna var det är som ömmast, var jag blir som mest rädd. Falskhet, där har vi något. Övervakning, det är ett annat. Otrygghet i sin allra grymmaste form. Men hur ser det ut i gestaltning?

Jag ska komma på någonting, det måste gå. Hur ska jag annars kunna se mig själv i ögonen?


/Anna

3 kommentarer:

Vilse sa...

Alltså det här hjälper ju inte alls, men när jag tänker på en Antagonist, så tänker jag nog på allas vår Christoph Waltz, som lismar och ler och är artig, och sen skjuter alla utan att blinka. Lycka till!!

Kära Syster sa...

Jo! Hjälper lite! Det är lite sådan jag ser honom, fast har inte tänkt på Mr Waltz. Tack för påminnelsen!

/A

Vilse sa...

Bara att skriva ut en bild och sätta fast på väggen så har du ett stort, ondskefullt leende som sällskap när du ska fortsätta skrämmas. ;)