måndag 9 september 2013

På förekommen anledning: Lystring, språkpoliser!

Jag går ju på den Kungliga musikhögskolan, där man då och då stöter på fasoner och företeelser som man i det längsta försöker hålla borta från sig. Till exempel då jag ska studera kördirigering och uttalar "dirigent" med ett sjungande sche-ljud från det djupaste bergslagen, emedan alla professorer och andra högdjur använder ett  hårt G på ett sätt som låter lite mer... östermalmspolerat.

(Ett annat exempel är alla slags skämt relaterade till jazzharmonik. DET ÄR INTE ROLIGT OCH KOMMER ALDRIG ATT VARA DET.)

Min förhoppning är att alla språkpoliser och andra intresserade som då och då vistas på denna blogg ska backa upp mig i mitt uttal. Eller åtminstone reda ut språkljuden, det måste väl finnas någon regel?

/Elin

5 kommentarer:

Vilse sa...

Det är väl klart som KORVSPAD att det heter diriSJent! Dala-sjeljud eller Göteborg-sjueljud spelar ingen roll, men sje-ljud är det.

Jämför: Geni. Regi. Geting. Gitarr.

På svenskan blir G mjukt framför mjuka vokaler, som t. ex e och i. Framför hårda vokaler uttalas det som G, som i gata eller gå.

Oftast uttalas G som J framför mjuka vokaler, men ibland blir det sje-ljud och det är inget konstigt med det. Det enda som är konstigt, är när några människor i 08-området tror att G uttalas G framför mjuk vokal. Öööö.... Nä. Det gör det inte.

Är för övrigt sjukt nyfiken på jazz-skämten. Kram!

Kära Syster sa...

Duh! Den här fonetikern gömmer sig bakom ett knippe formanter och låtsas som om den där g-reglen var för enkel för att platsa i kandidatexamen. Men vad jag egentligen ville säga var: Bra där Vilse! Enkelt, pedagogiskt och fint. Borde sagt det lika bra själv:)

För övrigt kan jag avslöja att de där jazzskämten till stor del liknar hur jag ovan helt casual slänger mig med formant-referens. Inte kul alls.

/A

Anonym sa...

Pluggade konstvetenskap en gång i tiden och vid ett tillfälle hade vi en gästföreläsare som var dirigent (?)... Undra just vad han gjorde där. Jag minns inte. Men han blev måttligt irriterad när en av mina kursare uttalade dirigent med sjeljud. "Det heter dirigent!" sa han och markerade G.et rejält. Detta återkom han till ett flertal gånger under föreläsningen. Så tydligen var det viktigt för honom (ha ha). Jag uttalar fortfarande dirigent med sjeljud, de fåtal gånger jag använder detta ord.

Trevlig blogg förresten!

Kära Syster sa...

Anonym: Haha, ja det verkar vara en öm tå för alla dirisjenter!

Välkommen hit! Hur hamnade du här?

/A

Kära Syster sa...

Faktiskt, kan vi inte bara börja stava det "dirisjent"? Eller kanske till och med "dirischent", och hävda dess tyska rötter? ...För mycket?

Tack Vilse och alla andra, nu kan jag åter gå rakryggad genom de Kungliga korridorerna i trygg förvissning om att min språkliga bildning håller.

Och jazzskämten? Ja, ungefär lika tråkiga som min systers lingvistikhumor, fast utan något som liknar en poäng. Till exempel: "I den här takten i melodin som vi ska tonätta, kan vi väl lägga ett plustretton till den här tonen?" (I meningen att det var väldigt klurigt och svårt och bara väldigt svåra människor skulle förstå att lyssna på det.) Ni hör ju, inte ett dugg kul. (Förutom när jag förstår, då kan det ha sin charm.)

/E