fredag 30 augusti 2013

Ibland börjar det regna och plötsligt kan allt hända

I eftermiddags var jag på roligt möte på ett förlag inför bokvideoinspelning på måndag. Sedan gick jag hem. Och det kunde ha varit allt.

Men jag smet in i en liten klädaffär på Rörstrandsgatan där jag hade kunnat ta en av varje i hela butiken. Det blev en mustaschring (bild kommer, lovar). Sedan klev jag för första gången in på Birkagott och handlade färdgodis inför kvällens resa mot Dalarna.

Glad i hågen fortsatte jag promenaden hemåt. Det började regna lite, men det gjorde ingenting. För en gång skull hade jag paraply med mig och jag fortsatte obekymrat min färd.


Av en ingivelse valde jag sommarpratet med killarna i Mando Diao bland de nedladdade podcasten på telefonen och som de pratade! Härligt sävligt och med ord som fick mig att vilja citera varannan mening på twitter (gjorde jag inte). Insiktsfullt, poetiskt och fruktansvärt rakt på sak. Kanske finast i år!

När jag närmade mig hemkvarteren öste det ner så frejdigt att jag blev blöt om fötterna i mina tygskor och jag stannade till under E4:an. Det lugnade ner sig en aning och jag fortsatte. Men hann inte långt förrän jag insåg att det inte skulle gå.

Så jag smet in på ett café med lysrörsbelysning jag aldrig varit på förut. Han hade öppet en timme till. Fint, sa jag. Jag tar en kopp kaffe medan jag väntar på att det slutar regna. Det blev en banan också, jag hade ju tänkt gå hem och äta mellanmål.


Jag hann kolla några bloggar på telefonen. Säkert twitter också. Därefter spenderade Nick, som ägaren heter, och jag resten av tiden med att prata om förlagsbranschen, bokskrivande, kaffeplantage och om att bo i USA.
-Vad handlar den om? frågade han om min bok.
- Tja... Det är en slags saga, svarade jag sådär undvikande som jag brukar. Det dög inte.
- Nej men alltså vad handlar den om? envisades han.
Så jag berättade. Rakt upp och ner sa jag vad den handlar om.
Själv berättade han om sina visioner och planer för caféet.
- Du måste byta ut lamporna, utmanade jag.
- Själv då? Berätta något om dig själv, kontrade han.

När klockan slog fem lämnade jag honom i fred för att kunna stänga och gå hem och hänga med sina riktiga kompisar.


På vägen hem lyssnade jag färdigt på sommarpratet. Och klokheterna om livet landade med surrealistisk träffsäkerhet rätt in i min fredagseftermiddag.

Jag tror jag går dit och dricker kaffe snart igen. Den här gången ska jag inte vänta på regnväder.

/Anna

3 kommentarer:

Andra intryck sa...

De oplanerade mötena kan vara de bästa. Vilken trevlig fredag!
Trevlig helg!

Kära Syster sa...

Vad underbart! Ibland händer verkligen sådana saker som är helt overkliga, fast ändå så naturliga. Fyller på det inre leendet.

/E

Vilse sa...

De där oväntade mötena med människor... De är guld. Tack och lov för regnet!