Oz the Great and Powerful

Japp, den här såg vi i lördags.
Först hade jag inga förväntningar alls, tyckte den såg rätt barnslig ut.
Sedan såg jag recensionen för filmen på SVT och den recensenten sa: Jag hade inga förväntningar alls, men den var riktigt bra!
Och faktiskt, trots att mina förväntningar höjdes ett snäpp efter den betygsättningen (3 av 5), så var faktiskt filmen bra.

Men låt oss först gå tillbaka till fredagskvällen då Lillstrumpa, Fotografen och jag fick för oss att vi skulle se Mission: Impossible (1996). Ganska snart insåg jag att jag inte sett den förut. Tvåan och trean och fyran har jag sett, men inte den första. Och vilket skräp! (Vilket väl är anledningen till att varken Lillstrumpan eller jag har bloggat om eländet, mer än som rubrik till ett inlägg om Top Gun. Vad hände där förresten, Strumpan?)

Snart kommer jag till poängen.

Mission: Impossible lider av en massa problem i dramaturgin. Karaktärerna gör saker enbart för att det ser häftigt ut. Kameran ligger kvar på detaljer i scenerierna så att vi blev alldeles uttråkade. Och man bara: jaaaa, jag fattaaar! Typ så.

Men! (Och simsalabim, här kommer poängen!)

Oz the Great and Powerful har någonting som slår högre än sina lätt överspelande, översminkade, över...raskande skådespelare, någonting som gör att man förlåter de stereotypa karaktärerna och den effektsökande 3D-tekniken: IT MAKES SENCE! Drivkraften hos varje karaktär, varenda steg i händelseförloppet, ALLT HÖR IHOP och det blir en mycket fin helhet. Plus att filmen flirtar alldeles lagom mycket med Trollkarlen från Oz (1939), framför allt i slutet som länkar samman med originalet på bästa sätt.

Nu vill jag se Dorothy!

/Anna