Den handlar om livet, döden, kärleken och allt däremellan. Vad är en människa och hur mycket är hon värd? Vad gör vi med vår planet och vad gör vi med varandra?
De filosofiska frågeställningarna är lika enkla som geniala. De tränger genom filmduken.
Cloud Atlas är förstås en massa olika historier, men i slutändan handlar det om ondska och godhet och om vilka följder våra handlingar får.
Syskonen Wachowski och Tom Tykwer har gjort ett enastående jobb med att få scenerna att haka tag i varandra i mjuka, logiska övergångar. Skådespelarna lyckas presentera allt detta märkliga, aningen kitchiga, utan att man ens behöver fliken av en skämskudde. Det är bara trovärdigt och fint, rakt igenom. Och till och med roligt då och då, även om humorn ligger i castingen och inte i själva berättelsen. Det gör ingenting.
Några häpnadsväckande saker förutom mask och kostym och scenografi är språket (texten) och musiken. Vansinnessnyggt!
Jag vill åka den här berg-och dalbanan igen.
Uppdatering: Glömde det viktigaste: Försök inte förstå filmen. Försök inte klura ut hur saker och ting hänger samman, vad kopplingen är mellan de karaktärer som gestaltas av samma skådespelare, vad någonting betyder. Vi gick på linjen "Låt dig bara sköljas över av filmen" och det var hur bra som helst. Man måste släppa greppet om begripligheten.
/Anna
3 kommentarer:
Men nu vill jag ju se den jättejättemycket! Jag ville se den efter första trailern men sen blev jag tveksam... känns tryggt att få en ordentlig recension att gå på.
Och humor i castingen, sånt gillar jag!
Svår film att skriva recensera. Men ja, se! Fast först: har gjort ett viktigt tillägg längst ner i inlägget!
/A
"Släppa greppet om begripligheten" - låter som något man applicera på det mesta. Bra filosofi.
/E
Skicka en kommentar