tisdag 29 januari 2013

Inombords bara: Jag. Vill. Också.

Hurra för de som lyckas avsluta sina långa romanprojekt med en perfekt liten lyckosuck. Jag unnar alla skrivande all framgång, helt på riktigt och utan minsta lilla uns sarkasm eller avundsjuka. Det är en osannolik bedrift att lyckas skriva en hel bok och den här tjejen har just skrivit klart jag-vet-faktiskt-inte-vilken-bok-i-ordningen och jag är så stolt över att ha gjort hennes bekantskap och nu bara MÅSTE ett förlag hitta hennes berättelse. Det är det här året det händer punkt.

I en annan del av landet syns en liten, blek januariljusglimt. Närmare bestämt i min soffhörna. Jag har skrivit färdigt två kapitel de senaste två dagarna och även om det är motigt och går långsamt går det äntligen snigelfartsframåt. Men den där motigheten gör att jag undrar om de stycken jag arbetar med för tillfället verkligen tillför någonting för berättelsen. Jag försöker väga dem hit och dit för att avgöra om de ska vara kvar eller skrotas men så motsträviga som de är undrar jag om de borde skrivas överhuvudtaget. Det brukar kunna vara en vink om att passagerna är ointressanta om de är tråkiga att skriva, det brukar det ju. Hittills har jag bara kommit fram till att jo, de måste vara kvar. Särskilt avsnittet jag just ska börja redigeringen av. Där framkommer asviktiga bevis för den berättelse min huvudperson ägnar boken åt att nysta upp. Så jag tänker att jag kanske snarare måste hitta någonting mer att berätta i avsnittet, lägga till ett lager av andra nyanser så att berättelsen får mer substans och djup än att trycka på delete. Men vad? Medan jag klurar på det kan jag inte låta bli att tycka att hela skiten borde vara färdigskriven vid det här laget. Jag har knappt tålamod att vänta tills jag får se boken i sin helhet. Se hur det slutar liksom.

/Anna

5 kommentarer:

Vilse sa...

Kära, kära Anna!

Det här kommer att gå vägen! Det krävs tyvärr tålamod när det kommer till manus (fråga mig, jag vet!) och tålamodet måste prövas igen och igen. Men samtidigt måste jag säga, men ögonen i backspegeln, att det är när trådar korvar till sig och jag börjar tröttna på hela skiten som riktiga pärlor föds. Men de där dagarna när man går och *värker* de är urjobbiga och suger musten ur en.

Du är fantastisk. Du är en inspiration för mig! Du skriver en fantastisk bok, något annat finns inte på kartan och den kommer att bli en färdig helhet, jag lovar.

Massor med kramar
Hanna

Vilse sa...

Vill bara tillägga att anledningen till att jag vet att din bok är fantastisk är för att jag träffat dig och hört dig berätta om den. Idén är mindboggling och så sjukt bra och det faktum att du har din talangfulla systers stöd och makens tro på dig uttryckt i praktiken i form av tid att skriva, säger ännu mer.

You go girl!

Villeosagamamman sa...

Att stångas med bångstyriga partier måste väl vara den tristaste delen i skrivprocessen. Att tvingas till tålamod gör ingen munter. Men det är som min sons lärare sa till mig igår ang. nämnda barn som uppför sig rätt hopplöst, att ibland måste man bara tya sig. Visst krävs hård ansträngning men när det inte räcker får man tya sig och ge det hela tid. Bla bla bla, det där vet du ju.

Så jag läger till ett HEJA DIG och jag tror på dig och din bok! Heja heja he-e-ja!

Kram, Katrin

jessica sa...

Håller tummarna för dig och boken/jessica

Kära Syster sa...

Kära söta ni! Tusen tack för alla hejarop, det gör på riktigt skillnad. Det var inte min mening att fiska efter pepp och beröm, men det är obeskrivligt härligt att få en sådan här boost. Tack! I morgon är en ny dag och då har jag med mig era ord och boken får passa sig, för nu är det andra bullar på gång.

Kram!
/A