Idag har jag fortsatt läsningen och under tiden har jag på mig de ofrånkomliga "nu-ska-vi-se-vad-som-ska-förbättras-i-nästa-version"-glasögonen.
Så här långt har jag hittat följande saker:
- Språket är bättre i slutet än i början. Knapp märkbart, men dock. Bättre.
- Några idéer om hur strukturen ska förbättras har uppstått. Struktur är bra.
- Eventuellt börjar jag luta mot att skriva om hela skiten i presens. Texten är distanserad (vilket lektören även påpekade, att jag skriver sagoaktigt och aningen distanserat) och jag vet att jag aldrig kommer att kunna skriva i första person (har provat), men genom att ändra preteritum till presens uppnår man lite samma sak, tänker jag. Man kommer lite närmare texten. Närmare är bättre.
- Jag velar fram och tillbaka, men kanske ska en av karaktärerna få ta plats som berättare. Skulle i så fall bidra till en personligare ton, tänker jag. Personligt är bra.
- Berättelsens kärlekspar ska absolut få mer utrymme genom egna kapitel. Det är tydligt att det måste bli så. Kärlek är bra.
- Och slutligen: Hotet mot huvudkaraktären måste bli större, klyftan att överbrygga djupare och jag tror jag vet hur. Farligt är nödvändigt.
Typ så. I morgon ska jag läsa de sista kapitlen och därefter rulla tummarna tills InkClub levererar toner till skrivaren.
/Anna
2 kommentarer:
Nära, kärlek och farligt, bra plan! Håller varje gång (se litteraturhistorien).
/E
Strukturerat och målmedvetet. Låter kalasbra!
Skicka en kommentar