Om att krydda sin historia med en gnutta fakta, så kallad research

I lördags tog Sandra med mig till sommarens sista visning av Storkyrkotornet. Vi knatade de över tvåhundra sneda och vinda trappstegen upp till tornet, tittade på gigantiska gjutjärnsklockor och beundrade originaldörrar från femtonhundratalet. Hon har skrivit väldigt fint om det på sin blogg.

Men så. Guiden stannade upp och bad oss lyssna. Vad var det? Ett mjukt surr följt av en snärtande fjäder och tystnad. Och så hördes det igen.

Tornuret! Det var svårt att inte le stort.

Jag har läst både om folk som gör massor av research, som Simona till exempel, och jag har läst om de som helst inte gör research alls, de som tycker att det är författarens arbete att hitta på miljön. Jag skulle säga att det beror på genre, men jag klamrar mig fast vid de som anser att research är sekundärt. För jag är sannerligen inte särskilt intresserad, jag går inte igång på att ta reda på grejer. Det är nog därför jag har valt att skriva en saga. För i den är allt möjligt. Pernilla presenterar för övrigt sina tankar om research i Debutantbloggen idag.

Men eftersom min historia utspelar sig i ett urmakeri, förvisso ett förfallet och bortglömt sådant, har jag ändå tagit mig i kragen och både besökt en urmakare och kollat på urverk, i Nyköping finns det en fascinerande skolklocka bevarad som vaktmästaren drar upp för hand.

I visningen av Storkyrkotornet ingick den här gången ingen titt in till urverket, gruppen var för stor för att få plats. Men när jag erkände för guiden att jag liksom skriver en historia om en urmakare typ, tyckte han att jag absolut måste komma tillbaka och få privat visning. Sedan bestämde han plötsligt att om jag gick sist i gruppen på nervägen, skulle han öppna dörren in till urverket åt mig så att jag fick titta in.

Lycka!

Det var magiskt att få stå intill, lyssna på kuggarna och fjädrarna och allt vad det är som driver visarna på tornets fyra urtavlor, en i vardera riktning. Nej, jag vet fortfarande inte hur ett urverk fungerar. Men även om jag kommer långt med min fantasi, skulle jag inte kunna beskriva den mekaniska komplexitet som ett ur består av, och än mindre hitta på hur det låter.

Kort sagt, det var en mycket värdefull visning. Hey, den slutade ju med att jag fick erkänna för en främmande människa att "förresten skriver jag en bok!" Bara en sådan sak.

Eftersom Sandra rent generellt är en bättre fotograf än jag plus att jag var aningen för uppspelt för att ta ordentliga bilder, är jag tacksam över att jag få använda hennes bilder här. Tack Sandra!

/Anna