En klapp på axeln och jag blir alldeles odräglig

Dagens promenadvy var "mestadels bedårande".

Jag visste det!
Här har jag gått omkring och längtat efter en riktig sågning av lektören som läst mitt bokmanus. En sådan där ärlig, hederlig gest med hela handen som pekar på allt som inte fungerar.
Och så får jag ett supertrevligt brev med en massa nyttiga synpunkter av slaget "monotont", "större svängningar i dramaturgin behövs" och "fokus, gestaltning, tempo!"
MEN. Där finns också upphöjningar av alla grejer som faktiskt verkar fungera med texten och det gynnar faktiskt inte mitt ego. Vips är jag upp över öronen exalterad och alldeles blind för de handfasta råden.

Det står:
"Stil: mestadels bedårande"

Jag tänker:
Va?! Det är banne mig alldeles för sällan man får sådana fraser slängda på sig. Här är det bästa att man hejdar sig, smakar noga på just de där bokstäverna, vrida runt dem några varv och kanske applicera dem en aning utanför sammanhanget bara för att se hur det ter sig

Jag läser:
"Min berättelse: mestadels bedårande"
"Mitt språk: mestadels bedårande"
"Mina karaktärer: mestadels bedårande"
"Mina idéer: mestadels bedårande"
"Min personlighet: mestadels bedårande"
"Jag: mestadels bedårande"

Typiskt mig. Det går inte att förolämpa mig. Det rinner av mig som vatten från en gås.

/Anna