Om att läsa bokmanus

Jag har fått den stora äran att läsa ett bokmanus av en ganska nyfunnen vän som absolut inte läser här eftersom hon håller sig så långt borta från internet en modern människa kan. Det är otroligt spännande att läsa och låtsas som om man kan någonting om hur man skriver böcker. Å ena sidan: O, det här var spännande! Å andra sidan: Men varför? Fint då att ha en anledning att fundera över varför vissa delar av texten funkar medan andra inte gör det. Dessutom är det mycket nyttigt för mitt eget bokmanus skull. Tror jag.

Jag tänker också på vad Sandra och jag pratade om sist vi sågs. Om vad som är ett bra språk och hur man använder perspektivet i berättelsen för att gestaltningen ska bli genuin. Vad kan man förlägga "mellan raderna" utan att tappa bort läsaren i otydliga svängar och hur konkret kan man vara utan att språket blir ointressant och platt? Jag tycker nämligen att jag ser vissa likheter med hur jag själv skriver i min väns manus. Vi är liksom båda av sorten "jag-skriver-hur-mycket-text-som-helst-och-ser-vad-det-blir-för-slags-berättelse-av-det". Inget fel med det, men det blir en aning tungredigerat med långa stycken som inte alltid passar ihop (menar mig själv nu).

Bakom alla ord min vän har kämpat fram under mycket lång tid finns hursomhelst en historia som gör att jag längtar hem till iPaden där manuset är inladdat. (Modernt va! Man kan säga att jag läser mitt livs första iBook eftersom manuset är omgjort till iBooks-formatet och ser ut som en riktig bok!) Mycket överskådligt och lättläst på det viset. För att inte tala om att det blir långt eftersom sidorna är så små. Jag är just nu på sidan 120-någonting av 1100-någonting.

Berättelsen är bra. Den är lätt att låta sig svepas med i historien och svårt att ta sig i kragen och skriva upp stödord för vad man tycker. Men nu har jag gjort det. För att inte tala om bloggat om det.

Det var bara det.

/Anna