Det verkar som om jag häver alla spärrar nuförtiden. Jag, en rabiat (kul ord!) facebookmotståndare tycks helt plötsligt ingå i alla andra nätsociala sammanhang. Som för att väga upp det faktum att jag är facebooklö... jag menar -fri. Kan det vara så?
– Men Anna, du måste ju finnas på facebook!
– Men jag finns ju på blogger och twitter!
Man får se hur länge det räcker.
Om jag ska tro Lillsvägerskan räcker det inte särskilt mycket länge till. Hon flyger till Guatemala idag för att lära sig språk och sånt i sju månader med den enda uppmaningen:
– Följ mig på instagram!
Jag har förstås redan klickat in mig på sidan för att kolla närmare på vad instagram egentligen är för något (bits det, luras det eller hotar det med tortyr, etc) och anar att jag kommer ha införskaffat användarnamn och lösenord innan solnedgången. Fingrarna som ju redan nu gärna klickar in på diverse bloggar och skriver kommentarer och fröjdas över det sociala engagemanget som finns där ute på twitter, kommer inte att kunna motstå lockelsen i att skapa ännu en profil på ett socialt nätverk som inte heter facebook.
Ja, så måste det vara.
/Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar