Först av allt ska en sak erkännas:
Jag hatar att fira nyår. Klä sig i glittriga kläder, sätta på det glittriga leendet och låtsas vara så förbenat lycklig hela kvällen NÄR (här kommer det) nyårsafton de facto bara är en påminnelse om att ännu ett år har gått och jag har inte kommit en centimeter längre i livet.
Men nu, såhär i efterhand, när champagnen är uppdrycken och smällarna smällt och vi kan konstatera att jorden inte gick under detta årsskifte heller, kan jag kosta på mig att tänka lite framåt. Försiktigt och lite avvaktande, som jag alltid gör. Löften är inget jag håller på med, är det något jag skulle lova skulle det vara att lova mindre och helst ingenting. Men förhoppningar? Önskningar?
Jag hoppas att år 2012 blir året då jag bestämmer något. Vågar hoppa ut någonstans, utan att veta innan om det håller. Vad jag bestämmer är inte så viktigt, men att ta kontrollen över skeppet.
Jag hoppas också att år 2012 blir året då vi lär oss att leva i fred, att möta varandra och se att alla har en plats här. Det skulle jag aldrig kunna säga högt eller ens skriva i dagsljus, för så stora och märkvärdiga tankar, för att inte säga provocerande naiva, håller inte att skickas iväg på egen hand i den här världen. Men så här i mörkret, på natten mellan den första och andra dagen, kan jag säga sanningen utan att klä ut den.
Jag hoppas att år 2012 blir året då jag kan vara sann. Då vi alla kan vara det.
Det är januari nu. Den andra. Och i morgon är det måndag, vilken måndag som helst. En ny vecka, en ny dag, en ny chans. En chans att vakna och bestämma precis vem jag vill vara, vad jag vill vara. Och nu skulle jag kunna kommentera den patriotiska musiken i huvudet (visst hör ni den också?), som ackompanjerar de högtravande orden, men damn it, det får vara nog med självironi. I morgon är dagen då jag börjar ta mig själv på allvar.
/Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar