Hon är väl värd besväret

Det här med att Lillstrumpa är här och hälsar på är mest solsken i blick och allt det där. Det kräver dock en del städning. Som med kvällens middag till exempel. För när vi (ja, jag har väl också någon slags del i det hela) sätter igång och lagar meny ihop, då finns det oftast ingen hejd i det hela. Alltså blev en middag som vanligtvis består av två delar (mos och biff) hela fem rätter (potatismos med jordärtskocka, kryddiga köttfärsbiffar, sallad, ugnsrostade rödbetor och fetaostkräm) där de flesta av dem måste läggas upp i någonting annat än vad de tillagats i (köttfärsbiffar lades i karott efter stekpannan och... okej då, det var nog den enda) och så ska det naturligtvis göras efterrätt. Allt detta resulterar i en strid ström av disk som jag tar hand om. Eftersom jag gillar att diska. Eftersom det är mitt kök. Men nu är mina händer aningen nariga och... Fast meningen var verkligen inte att jag skulle sätta mig vid datorn och gnälla nu, meningen var att jag skulle visa upp ambitionen i Lillstrumpas efterrätt. En enkel (fast med någon eller några "special ingredienser", annars vore det inte min syster) kladdkaka, lite papper och tungan rätt i mun et voilá, så har hon gjort schabloner på fri hand!

Nu börjar snart Love Actually på tv, helt lagomt perfekt eftersom vi ännu inte har sett den i år. Och ja, den kan man verkligen unna sig att se en gång om året.

/Anna