Tintins Äventyr: Enhörningens Hemlighet

När vi var små hade vi en hel hög med serieböcker om Tintin och vi älskade dem! Däremot minns jag inte särskilt mycket av berättelserna, bara små fragment. De starka karaktärerna har jag större känsla av. Men det starkaste minnet är just att albumen var tillräckligt korta för att kunna läsa ut på en dag, men betydligt längre än vanliga serietidningar så att man riktigt fick gotta sig i de spännande äventyren Tintin råkar ut för. Perfekt en mulen lördag. (Eller vilken lördag som helst, faktiskt. Jag är ett obotligt inomhusbarn.)

Eventuellt skriver Lillstrumpa något om sina intryck av filmen här senare, men det som kom fram när vi gick hem från bion i tisdags är att hon tycker att stilen och karaktärerna var som tagna direkt ur serieböckerna, vilket jag inte kan hålla med om eftersom jag inte minns lika tydligt. Så hon har säkert rätt.

Jag gillar verkligen den enkla historien och de löjligt snyggt animerade karaktärerna och miljöerna (och allra mest Milou, som är så himla gullig att man dör och efter det genast springer och köper en liten vit hund-tuss som är hur smart som helst). Timtins Äventyr: Enhörningens Hemlighet är en mycket underhållande äventyrsresa berättad genom väl utnyttjande av den digitala tekniken (som det så statiskt trist heter). Jag tyckte mycket om de bildvinklar och scenövergångar som aldrig hade gått att filma på riktigt eftersom kamerapositionerna är omöjliga att få till. Men, med en låtsaskamera i ett animerat rum är möjligheterna oändliga och det känns faktiskt som att samarbetet mellan Steven Spielberg och Peter Jackson är en hit!

Bild från IMDB

/Anna