In Time var inte bara den actionspäckade pulshöjande sciencefiction jag trodde. Den var bättre. Det är en koncentrerad och lätt klaustrofobisk film som utspelar sig i en alternativ framtid som aldrig låter tittaren ramla utanför övertygelsen om att filmens verklighet är den enda. Det gillar jag. Att sätta förutsättningarna för konceptet, vilket i det här fallet handlar om att människorna efter sin tjugofemårsdag slutar åldras och därefter lever på köpt, lånad eller sparad tid, och lita på att publiken fattar är skönt. Att inte nedlåta sig till att förklara hur saker och ting kommer sig.
Arenan för In Time är ett extremt segregerat samhälle där olika tidszoner med betaltullar skiljer fattiga och rika åt. I gettot lever man från dag till dag, medan man i den översta samhällsklassen har så gott som evigt liv. Tid är pengar är det välkända uttrycket som hela filmen genomsyras av, men den snuddar också vid frågan om hur man skulle spendera sin dag om man visste hur lång tid man har kvar att leva.
I centrum för berättelsen står Will Salas (Justin Timebrlake) och Sylvia Weis (Amanda Seyfried) som kommer från varsin ände av samhällsskiktet men möts under extrema omständigheter när Will anklagas för att ha mördat en förmögen man. Vem har egentligen tid att leva, undrar de och repliker som "do you have a minute?"blir i sammanhanget en fråga på liv och död.
Jag gillar Justin Timberlake på vita duken och i In Time är han strået vassare än tidigare. Amanda Seyfried ser ut som en ung Angelina Jolie ungefär, och spelar en betydligt intressantare karaktär än åtminstone jag är van att se henne i. De övertygar tillsammans i den lagom vridna framtidsdressade miljön där de är på flykt från "the timekeeper" (iskalla Cillian Murphy).
Detaljerna är många i In Time och slutresultatet är snyggt!
Varsågod och boka en biljett!
/Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar