...och sen fick jag sparken
on 17 nov 2010 18.04
Från ingenstans fick jag förfrågan att hoppa in som skugga i en scen. Enligt manus anas en skugga i förgrunden till två tisslande och tasslande figurer. I mitt huvud är man svartklädd när man skuggar, men jag blev indragen i en loge tillsammans med en av kostymörerna.
Vill du behålla byxorna på? frågade hon.
Ja tack, sa jag.
Här är underkjolen först, fortsatte hon.
Okej..., sa jag.
Och så klänningen, sa hon.
Oj, sa jag.
Ville jag ha korsett? Nej tack.
Hyskor hakades och rosetter fluffades och så var jag klar. Det var lite lurigt att plocka in i diskmaskinen som 1700-talsgrevinna, men det går. Plötsligt förstår man det geniala i att ha pigor. Det var lättare att sitta och ringa samtal, med betydligt bättre hållning än annars.
Sen var det dags och när jag kom in i studion sa alla oh och ah och kände inte igen mig. Jag tog det som komplimanger och blev nervös. Hur agerar man skugga liksom? Knappt var tanken väckt förrän det blev ändring i scenen och vips behövdes ingen skugga längre.
Jag blev faktiskt sjukt lättad! Efter att jag fått hjälp med att kliva ur alla kjolar igen, satte jag på en kanna kaffe och kände en ny vördnad för alla skådespelerskor.
Japp, där har vi den koncentrerade fotografen igen |
Det är lite som att kasta pärlor åt svinen, det här. Det ser man ju på min min! |
/Anna
3 kommentarer:
Haha, så lagom road du ser ut!
/Elin
Oh yes... /Anna
Men vilken klänning... Det måste ju stå på allas to do-list, att ha en sådan på sig någon gång i livet.
/Elin
Skicka en kommentar