"Berätta mer!" säger Kära Syster angående mitt inlägg om linssoppa. Och visst, jag är ju inte den som är den! Linser är ju alltså en baljväxt som innehåller... NÄÄ, skoja bara! (Så sjukt bra humor idag, Lillstrumpa...)
Alltså, om "Captain America - the first Avenger" (2011).
Som den superhjältefilmälskare jag är såg jag genast trailern för denna film när jag blev varse dess existens. Och blev genast avskräckt, för den visar en kille i trikåer som med ingen som helst självdistans klår upp onda skurkar till tonerna av nordamerikansk, pampig musik. Och let´s face it, är det något en superhjältefilm behöver så är det självdistans. Så när T ville se den igår kväll så krävdes ett visst mått av övertalning.
However, jag blev snabbt och glatt överraskad. Det här är berättelsen om en liten kille (tanig alltså, inte barn) som mest av allt vill ta värvning för att få slåss mot de onda nazisterna (tacksamma filmskurkar - vi behöver bara se svarta läderstövlar så vet vi) i början på 1940-talet. Men, han är alldeles för klen och tanig för att få följa med de stora killarna och tvingas svälja förödmjukelsen att stanna kvar i USA tillsammans med kvinnorna och övriga svaga stackare. MEN, här dyker den tyske vetenskapsmannen upp, som ser till att Steve Rogers, som han heter, får en plats i armén trots sin fysik. Här blir han utvald att delta i ett experiment, som syftar till att skapa en armé av supersoldater som kan slåss mot andra supersoldater eftersom hoppsan, det fanns en till tysk vetenskapsman på andra sidan Atlanten som jobbar för Hitler. Steve blir pumpad till tusen med ett serum som får hans muskler att svälla och gör honom till den ultimata G.I Joe:n. Tyvärr blir vetenskapsmannen dödad av onda agenter och experimentet med superarmén avbryts.
Så Steve blir Captain America, en sorglig figur som för att inte fastna i ett labb åker på turné med en scenshow som ska få det amerikanska folket att investera mer i vapenindustrin. Men, på ett utlandsbesök blir han varse att hans bästa väns kompani har blivit tillfångatagna och att hans vän är spårlöst försvunnen...
Och hittills är jag övertygad, karaktärerna är trovärdiga (så trovärdiga de blir i en film av den här typen), Chris Evans är helt okej i huvudrollen och Tommy Lee Jones är störtskön i sin vanliga roll som surmulen gubbe, den här gången som kompanichef (eller vad det heter). Allting är påkostat in multum och 40-tals-scenografin och färgsättningen är fantastisk. Men sen faller allt. Hugo Weaving förtjänar bättre än att leverera förutsägbara onda klyschor med tysk brytning (och med rött huvud), intrigen har så många luckor att jag till slut ger upp försöken att hänga med och vad vi till slut är kvar med är en kille i trikåer som med ingen som helst självdistans klår upp onda skurkar till tonerna av nordamerikansk, pampig musik (skriven av Alan Silverstri by the way, och han förtjänar ju också ett bättre öde.). Så tråkigt!
Men jag ser ändå fram emot mastondontfilmen "The Avengers" som kommer 2012. Inte för att jag vill ha mer av detta utan för att vi då äntligen får återse min superhjältefavorit Ironman, genialiskt gestaltad av min skådisfavorit Robert Downey Jr. Eller så hyr jag bara "Ironman", då vet man vad man får. Bra, är vad man får.
/Elin
FÖRTYDLIGANDE: Alltså, det är ju inte jag som är Kära Syster, det är bloggen som är det. Men eftersom Elin är Lillstrumpa (och har varit det sedan jag minns inte när, vi var rätt små) är det kanske jag som är Syster Yster. Det skulle jag gå med på. Tack för ordet, tack för en utomordentlig redogörelse och sorry att jag klottrar i ditt inlägg, E. /Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar