Man ligger i den tidiga morgontimmen och vrider och vänder sig och tänker. Ja, det kan man lika gärna göra eftersom man ändå inte kan sova. Man tänker på sin text, sina karaktärer och miljön man har placerat dem i. Tänker lite till. Och plötsligt ser man! Man har liksom lyckats byta perspektiv från det man haft och med ens är det självklart på vilket sätt man ska formulera texten, historien. Man ligger så en stund till och tänker att man lika gärna kan gå upp, trots att väckarklockan ännu inte har ringt. Det gör man inte. Istället vänder man sig om, tänker man lite till och hittar ännu fler fantastiska formuleringar och man myser.
Sen går man upp, gör te, sätter datorn i knät och bara komsi, komsi orden. Var inte rädda.
Typ så.
/Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar