Här går man i TRE (3) veckor och väntar på ett uns av inspiration, ett andrum, ett hål i tiden så att kreativitetsmuskeln kan börja fungera igen. Och allt är tyst. Och sen, vad händer till slut?
Man har precis gått och lagt sig, är dödens trött efter en lång dag av ordbehandlingsgalenskap, man tar sin kvällsdos av nässpray för att få sova, lägger tungt huvudet på sjukhögen av kuddar, blundar och... då kommer den. Innanför ögonlocken spelas scenerna från boken man precis suttit och läst upp, till ljudet av... Just det, en melodi. Helt plötsligt är den bara där, helt självklar, som om den hade gått och skrivit sig själv i hemlighet. Det börjar med bara den ensamma melodin, spelad på något som klingar, men strax kommer fiolerna in, kontrabasarna, flöjterna, cymbaler, horn, åh, horn!
... och vad gör jag? Jo, jag ligger i sängen, som vi kanske minns. Även om jag skulle ha orken att klättra nerför stegen, sätta igång datorn och pianot och dra rätt sladdar till rätt plats, finns det inte en chans att jag kommer ihåg dessa klanger. Så jag lyssnar. Och njuter. Och plågas. OCH framför allt, jag sätter igång ljudinspelaren på mobiltelefonen bredvid mig och kraxar in det jag kommer ihåg av melodin. Ska lyssna på den nu.
/Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar