Aha!

Min tyskalärare på högstadiet pratade alltid om aha-upplevelser. Hon förklarade att vi lärde oss språket rent mekaniskt men att vi vid någon tidpunkt skulle "förstå" hur det skulle användas, att det skulle landa i ryggraden och "klicka till" och det kallade hon aha-upplevelser. "Aha!" utbrast hon effektfullt och höll upp pekfingret på uppfinnarvis.

Ungefär så  minns jag det. Jag minns också att jag inte fattade ett dugg av vad hon menade.

Långt senare (månader eller år, vet inte så noga) klack det till i mig och jag fick en uppenbarelse om någontingvadsomhelst och då fattade jag plötsligt vad en aha-upplevelse är. Eller epiphany, vilket vi gillar att säga där hemma.

Till saken nu då:
Jag satt just och listade saker som ska vara med i boken enligt dagens skrivövningar och där kom den igen: Aha! Det kanske är SÅ HÄR hela berättelsen ska sluta! Woawzzaaa! Det är ju inte klokt att en sådan sak bara kan trilla över en en vanlig, gråmulen tisdagsförmiddag. Å andra sidan, om det kom med en förvarning hade det ju inte varit någon aha-upplevelse.

/Anna