fredag 28 februari 2014

Rätt och fel, fel och rätt

Då och då (men alldeles för sällan) stöter man på böcker som berättar en historia på ett sådant hisnande vis att man tänker: Hoppsan, så där kan man visst också skriva!

En av dem jag tänker på är Douglas Adams, med sin Liftarens guide till Galaxen.
En annan, som alltid, är Erin Morgenstern och hennes magiska The Night Circus.

Jag jämför mig på intet sätt med dessa mina idoler, men jag tycker att det är fint att då och då stanna upp i sitt skrivande och tillåta sig att tänka: "Jag gör såhär, trots att det går emot alla dramatiska regler som finns bara för att det KÄNNS SÅ RÄTT!" Ibland tror jag att berättelser kan föras framåt med en kraft som är många gånger starkare än om texten ständigt bands till regelboken. Lärdomen från exemplen ovan är att allt funkar, bara man ser till berättelsens bästa.

Adams och Morgenstern måste medvetet ha varit rätt rebelliska i sitt arbete, men även haft en hel del tvivel, både en och två gånger. Den tanken smakar bra.

/Anna

Fredag

Suddiga tulpaner
Sjukt nöjd med basilikan i finaste konservburken
Jag bjuder på en selfie också. Bara för att det är fredag.
Sitter och försöker inse att jag faktiskt inte är ledig idag, utan borde ta bussen som går om en kvart för att hinna till skolan. ... Men det skulle ju vara så skönt att stanna här... 

/Elin

torsdag 27 februari 2014

Sportfånsvecka

Det är en konstig vecka, Strumpsystrarna är överens. De sitter för tillfället och dricker te och försöker hålla sig vakna en liten stund till. Strumpbrodern med familj har spenderat dygnet i stora staden och Strumpsystrarna är som bekant inte riktigt vana med den ljudnivå som tre barn tillför i liten lägenhet. Men roligt var det.

Lillstrumpa har bjudit på middag, Syster Yster har kört omkring Strumpbrodern som varit i stan för att döma i baristatävling. Familjen kom, så att säga, med på köpet.

Snart ska de skiljas åt, var och en återgå till sitt. Men de ses i morgon igen, det har de bestämt. Är det sportfån så är det.

/Anna

onsdag 26 februari 2014

Rapsodi: flera sammanhängande, men sinsemellan obesläktade delar (Källa: Wikipedia)

Idag är dagen då jag blev kallad "irriterande kryptisk" på Twitter. Det var fint, tycker jag. Samtidigt som detta hände lyssnade jag på en av mina absoluta favoritlåtar medan jag försökte få till en superviktig scen (apropå det: det händer rätt ofta att jag lyssnar på klassisk musik när jag skriver). Och låten passade så bra i sammanhanget! Kryptisk och oväntad samtidigt som den har partier som både smeker medhårs, går motströms och svänger.


Nu ska jag återgå till gestaltningen av två karaktärer som efter att ha haft kontakt under lång tid äntligen träffar varandra för första gången. Tänk er den scenen och lyssna samtidigt på Rhapsody i Blue. Perfekt kombo, sa ju det.

/Anna

Det kommer alltid behövas upptäcksresande

Jag satt och pratade igår med en klasskompis om att upptäcka nya saker, till exempel om man skulle kunna komma på en helt ny färg som ingen har sett förut, eller ett nytt ljud som ingen tidigare hört (en av mina favoritbilder inom konsten är flickan i Pär Lagerqvists "Himlens hemlighet", som söker efter en ny ton). Känns det igen? Ibland verkar det ju som att allt redan är hittat, upptäckt, katalogiserat och vedertaget. Ingen mystik finns kvar, inget upptäcksresande.

Men så läste jag den här notisen i dagens DN, om ett par som hittade en nedgrävd guldskatt när de var ute och rastade hunden. Och lite längre ner den här nyheten, om en nyupptäckt kontinent! Visst, det är inte som i gamla tiders romantiska berättelser någon som råkat stranda med sitt segelfartyg på okänd mark, utan det rör sig snarare om att forskarna hittat sandkorn som stöder en teori. Men ändå! Det finns fortfarande skatter i jorden. Och i luften. Och i fantasin. Kanske oändligt.

/Elin

tisdag 25 februari 2014

Ett namn är bara ett namn, visst? – Ett massivt inlägg om hur karaktärerna kom till.

Mina karaktärer är döpta rent intuitivt. Pang bom bara, såhär ska du heta. Klart. Nästa!

På samma sätt är staden uppbyggd där Urmakaren utspelar sig.
"Det behövs ett postkontor."
Japp, då ställer vi det på den här platsen, det får se ut såhär, postsorteringen går till på det här viset och brevbärarna arbetar i skift efter ett rullande schema. Jag funderar aldrig särskilt mycket, jag bara bestämmer mig för något och kör. Postkontoret hade länge en mycket betydelsefull roll, men i de senaste versionerna existerar det inte längre. Eller, det är klart att det finns kvar, det nämns bara inte i berättelsen. Liksom huvudpersonen, en brevbärare, först blev reducerad till en biroll, men numera inte finns kvar. Det visade sig att det här inte var hennes berättelse. Så jag strök.

Det lustiga är att det känns svårare att byta namn på karaktärerna än att ta bort dem helt och hållet. Jag får gå tillbaka till begynnelsen av hur Urmakaren kom till för att komma underfund med var grunden till karaktärernas namn finns.

Urmakaren började med sceneriet, staden. Den är uppbyggd på den romantiska bild av ett idealiskt samhälle som jag har, säkert kan vi spåra influenserna till både Astrid Lindgrens miljöer och fransk landsbygd (fast jag aldrig varit där). Sedan har min hjärna gjort en mashup och spottat ur sig en beskrivning som i bästa fall tillåter läsaren att drömma sig bort till sin egen version av det idealiska samhället. Inom lingvistiken pratar man om prototyper, vilket är den grundform av ett ting som hjärnan producerar när man tänker på till exempel en "stol". Hur ser en stol ut? Har den armstöd? Har den mjuk sits? Hur långt kan man gå i begreppet "stol" innan den är en "fåtölj"? Vad är den första bild som kommer upp i hjärnan när man hör ordet "stol? Eftersom Urmakaren utspelar sig i en ospecificerad dåtid, lekte jag med det här begreppet och formgav miljöerna och de saker som finns där efter min egen intuitiva tanke på hur saker och ting ser ut och fungerar.

Det blev logiskt att göra samma sak med karaktärerna så min stad befolkades av människor som närmst kan beskrivas som karikatyrer. Kanske gör jag det svårt för mig här, men jag tror att jag lyckats tillsätta så mycket personlighet i dessa karikatyrer att de ändå är trovärdiga. (Det här är det jag är mest nervös för när jag lämnar manuset till testläsarna, att de inte alls gillar greppet att använda redan existerande karaktärer.) Men det är främst deras yrken och namn jag stulit från andra berättelser, gamla sagor och ramsor. I de fall jag haft en person som inte stämmer in på redan existerande karaktärer, har jag döpt denne på det där blixtsnabba, intuitiva viset. Man känner ju i konsonanterna om en person är att lita på, visst? Men har jag researchat om man verkligen kunde heta såsom mina karaktärer heter under den där romantiska, ospecificerade tidsperiod då Urmakaren utspelar sig? Verkligen inte. Och det har ingenting att göra med att det inte går, för trots att tidsramen inte är uttalad, finns det förstås en tanke om när vi befinner oss. En del referenser ger nog tillräckligt med ledtrådar för läsaren. Nej, det har snarare att göra med att jag är ointresserad. Att jag är mer intresserad av personlighet än namn. Och att jag faktiskt tror att ett namn färgas så mycket av den som bär det att det egentligen inte spelar så stor roll vad karaktärer heter.

Eller så gör man som Emmelie som aktivt söker efter rätt namn. Det är förresten hennes fel att jag snöade in mig i de här tankarna och det är jag glad för.

En god vän som fick höra första kapitlet av Urmakaren kommenterade namnen och tyckte något i stil med att det var svårt att ta till sig karaktärerna som hon ju kände igen från andra berättelser. Att de skar sig med känslan hon fick av staden och var svåra att ta på allvar. Men efter ett tag lade hon till ungefär (och här erinrar jag mig och tolkar fritt): "Fast poängen med de stulna namnen kanske är att de bara är en titel på en karikatyr och att karaktärerna egentligen heter vad som helst."

Tja, det var kanske så jag tänkte, fast jag inte visste om det.
Jag vet bara att det kommer att bli svårt att byta ut namnen. Om testläsarna kräver det, är det ändå så det får bli.

/Anna

Sportlov

Det sägs att det är sportlov i kommunen? På den Kungliga Musikhögskolan har vi tvärtom intensivvecka, vilket i och för sig inte är lika blodigt som det låter. Bara att det är fullt fokus på ett ämne, den här gången layout. Igår fick vi en grundlig genomgång av hur man i värsta fall kan använda Word för att göra en fullt acceptabel layout, i det fallet att det skulle vara det enda programmet man har att tillgå. Idag: Pages. (Och ja, upplägget är uttalat att först bevisa det ena programmets oduglighet för att sedan räddas av det andras sofistikerade enkelhet. Och jag är helt med på det. I layout-hänseende, i alla fall.)

Tiden runt omkring använder jag till de första sju säsongerna av Dexter (jag har gett upp att försöka sätta regler för mig själv) och, något förvånande, att träna. Eller träna, gå ut och springa några hundra meter, dö lite grann, repetera. Jag tänker att om man inte tränar särskilt mycket, fast ofta, så gör det väl någon slags skillnad? Jag sover i alla fall bättre, och minskar risken att dö av hjärtattack när jag blir 50.

Och i kväll sjunger min kör på ett bibliotek, så nu ska jag försöka vända mitt fokus åt det hållet. Positiva målbilder och allt sånt där.

/Elin

måndag 24 februari 2014

Helgen i filmer

I fredags kom Fotografen, Strumpan och jag överens om att se Känn Ingen Sorg (2013), ett väldigt otippat val eftersom vi 1) inte är några Håkan-fans 2) inte har särskilt höga tankar om svensk film och 3) sneglade mot sci-fi-sortimentet i Netflix när det här förslaget kom.

Efter att ha sett den ville vi alla tre typ gifta oss med Håkan Hellström och vårt förtroende för svenska filmmakare var avsevärt förbättrat. Jag skulle ranka filmupplevelsen i nivå med Juno (2007) eller kanske till och med Gilbert Grape (1993)? Känn Ingen Sorg innehåller den mest trovärdiga festscen och den vackraste sexscen jag sett på länge på svenska. Mårling och Stein har dessutom lyckats skapa det slags kreativa sceneri jag gillar; deras Göteborg är ett eget universum som roterar helt kring poeten Hellströms fraseringar.

I lördags var det dags för The Secret Life of Walter Mitty (2013), på Strumpans starka rekommendation och för att jag velat se den sedan jag följde Ben Stillers Twitter-uppdateringar från inspelningsplatserna runt om i världen. Den var verkligen så där in-i-hjärtat-bra som jag hoppats och är den perfekta filmen att se till exempel med den mest biotveksamma vännen. Eller sin mamma. Man blir glad och får lust att backpacka i Himalaya typ.

I söndags var det meningen att vi skulle ha sett Männen i Mörker (1955), ett stycke spänningsrulle av Arne Mattsson. Enligt trovärdiga källor ska den till viss del vara inspelad i gruvan som var verksam i det område vi just nu är mitt uppe i en tomt-köpar-process. Men vi såg den aldrig, annat kom emellan, så det får bli en annan gång. Men jag tror att den är svinbra, för, Arne Mattsson.


Det var det hela, tre skarpa tips.

/Anna

Försöker samla tankarna

Rastlös, går runt och plockar men får ingenting gjort. Halvfärdiga låttexter snurrar runt, men kommer aldrig fram. Solen skiner in och pekar på damm och avlagringar som gömmer sig. Den oplanerade veckan ropar på uppmärksamhet, men fokuset infinner sig aldrig. Var det inte något jag borde ha gjort? Livet kastar metaforer i ansiktet på mig. Helt opåkallat.

/Elin

lördag 22 februari 2014

Jills verandra! (Ja Strumpan, det här är ett inlägg för dig)

Nej, jag har inte varit i Nashville (än), men å vilken feeling det är i Jill Johnsons program! Jag har varit i delstaterna omkring Tennessee (Georgia, Alabama, Mississippi) och hjälp vad jag vill åka omkring på den amerikanska landsbygden nu!

Och så undrar jag förstås vilken stad som motsvarar Nashville – staden man åker till för att skriva musik – när det kommer till bokskrivande? Annars: vad uppfriskande det är att höra musikaliska begåvningar sitta och prata låtskrivandets mödor.

Sluta läsa bloggar nu och kolla genast in Jills veranda (klick, klick, Strumpan!).

/Anna

Läser bloggar med solen i ögonen


Men nu får det vara nog. Träningskläder på, dags för årets första springtur!

/Elin

fredag 21 februari 2014

Jag knyter och knyter, men det blir mest bara en kaosartad tuss

Ett annat alternativ till att styra upp storyn när man kör fast är att skita i allt och gå vidare.
Det var det jag gjorde.
Men mina karaktärer är fortfarande rätt spretiga, rent geografiskt/känslomässigt. Det är som om jag placerat dem på var sitt isflak och på något sätt har de lyckats flyta ifrån varandra på ett icke avsett vis. Så antingen använder jag mig av deras fria vilja. Eller så försöker jag styra dem. Återigen dessa val.

Men än så länge gör jag varken eller. Jag drar i en tråd, lirkar lite, se vad som händer. Släpper taget. Tar en ny tråd, lirkar lite, ser vad som händer. På så sätt tänker jag mig att jag kommer att hitta ett slags slut.

Simona påminner idag om hur en del av hennes strategi är att skriva bakifrån när hon kommit så långt i texten att slutet börjar forma sig (vilket jag tror är ungefär där jag är för femtielfte gången). Då skriver hon slutet och därefter näst sista scenen och så vidare. Jag har gjort så tidigare, men blev inte det minsta nöjd med sluten. Antagligen för att de är för hastigt nedtecknade. Slutet måste bättre stämma överens med början och jag vill prova att ta mig dit kronologiskt. Då kanske det är lättare att få rätt känsla.

På debutantbloggen skriver Oskar om struktur kontra kaos och jag får verkligen inte till mitt skrivande om jag hänger upp mig för mycket i struktur. Då tappar jag bort känslorna hos karaktärerna och så blir det bara en rad med scener där de agerar logiskt och konstruerat istället för att de skräms och räds och älskar och annat som man vill att karaktärer ska göra.

Jag har några trådar kvar att dra i. Efter det förväntar jag mig stå med en trasslig boll i händerna och då får jag reda ut den och hoppas att jag upptäcker någonting däri som jag aldrig sett förut. Med lite tur går det att väva ihop till någonting intressant. Annars låter jag dammsugaren göra sitt jobb och så börjar jag om. Det är så man får handskas med kaos.

/Anna

torsdag 20 februari 2014

Varför man visst kan skriva ett blogginlägg istället för ett nytt kapitel i sin roman och ändå komma vidare i romanarbetet

Okej, jag sitter fast.
Jag är i upptakten till tredje akten och nästan allt har avslöjats för huvudpersonen som nu måste agera efter vad hon vet. Men hon har fått ett slag i huvudet och förts bort medan hon är medvetslös. Så hon vet inte riktigt var hon är och hon vet inte om hon kan lita på personen som finns vid hennes sida när hon vaknar upp. Man kan väl säga att hon är väldigt långt ifrån att lyckas med det hon behöver lyckas med för att sagan ska sluta lyckligt.

Hmmm. Här någonstans blir jag uttråkad och som vanligt när jag blir uttråkad på min egen text blir jag vansinnigt frustrerad eftersom jag inte vet varför jag blir uttråkad (och det är väl därför jag skriver detta navelskådande inlägg).

Liksom förra gången jag somnade mitt i ett kapitel, tycker jag väldigt mycket om scenerna. Jag platsen som huvudpersonen har tagit sig till. Jag gillar utmaningen hon står inför. Jag gillar de små, avgörande avslöjanden som finns i scenen. Jag gillar motspelaren.

Men jag tror att problemet är att scenen ändå har för lite att göra med huvudploten. Vi befinner oss plötsligt i ett annat universum än det i vilket resten av historien utspelar sig och alltså får scenen ingen slagkraft i de händelser som fortfarande pågår utanför vårt synfält.

Eventuell lösning: Upptakten till tredje akten måste kokas ner till ett enda syfte och därifrån kan jag gestalta om scenen för att den ska bli mer trovärdig, mer betydelsefull och, förstås, mindre tråkig.

Så... om vi säger att scenen handlar om att huvudpersonen ska vara så långt ifrån sitt mål som möjligt, börja tvivla på dem hon hittills fått hjälp av för att nå detta mål samt utvecklar ett slags beroende till sin kidnappare/beskyddare... Kan det vara nåt?

I så fall har jag ett par scener att skriva om från början. Nya kapitel för att förtydliga maktförhållandena. Samt gamla texter som måste läggas i annan ordning för att driva berättelsen framåt.

Tack bloggen.
Du gjorde det igen.

/Anna

Paket!

Just som jag redigerade den läskigaste scenen i Urmakaren dunsade posten ner på hallmattan så jag hoppade till. Och kolla! Där fanns ett jättefint paket från Lugn. Det ordnar sig.-utlottningen som jag vann!

Ett kort låg i med en personlig hälsning av Liv om varför hon tycker så mycket om just den bok jag fått: "Det är en fin berättelse om hur det kan räcka med någonting litet för att man ska trilla ur sitt vanliga liv." Visst blir man nyfiken?



Jag har läst en eller två böcker av Erlend Loe tidigare och gillar jättemycket. Doppler har jag däremot inte läst och eftersom den är så föredömligt tunn skulle jag gärna ta med den som reslektyr. Kanske i slutet av mars när jag ska en sväng till Finland. Fast mer troligt är att jag kastar mig över den här hemma innan dess.

Å, vad den ska få ligga framme och bara vara fin!

Tusen tack Liv!

/Anna

Å andra sidan

Sovmorgon, cappuccino i väntan på tåget. Frid i sinnet.

/Elin

onsdag 19 februari 2014

Om att fira (inte så pepp inlägg som det låter)

Jag hade två saker att göra idag, som jag har oroat mig för i en vecka. Den ena fick mig att ligga vaken halva natten och drömma konstiga drömmar andra halvan, och min första tanke när klockan ringde var att jag längtade hem. Faktiskt, ända sen i måndags har jag längtat efter att komma hem onsdag eftermiddag.

Men när jag satte mig på tåget hem idag? Kände jag mig bara trött. Utpumpad. Ingen glädje, ingen seger. (Fast båda sakerna gick fenomenalt bra, might I add.) En god vän till mig understryker ofta vikten av att fira bra saker när de händer, så man inte bara rusar vidare i livet och aldrig känner att man åstadkommer något. Men hur gör man?

/Elin

tisdag 18 februari 2014

Det är snudd på parodiskt hur solen kämpar för att bevisa sin förträfflighet

I morse åkte jag till förorten och bilverkstaden och lämnade ifrån mig bilen och sedan hade jag liksom ingenstans att ta vägen förutom att stanna i förorten tills bilen var färdig.

Det bidde frukostfika med tidning, lång promenad i solsken inklusive fågelkvitter, trädsus och en porlande bäck. Jag träffade en katt och tittade på en massa fina hus och snirklade mig igenom tysta bostadsområden jag aldrig varit i förr. Hittade ett torg med ett café och tog fram datorn efter lunchen. Det gick som vanligt dåligt, men jag lyckades i alla fall stolpa upp ploten som återstår fram till upplösningen.

Sedan ringde verkstan så jag promenerade tillbaka, hämtade ut bilen och körde hem.

Med solsken i blick.






/Anna

måndag 17 februari 2014

Revanschen

Sådärja, du kan ju när du vill solen!
Och så har jag slagit in ett paket till Fotografen, för har man varit förlovad i tretton år så har man.



Skulle jag ha skrivit något idag också?

/Anna

söndag 16 februari 2014

Den där retfulla blå himlen

Det är två grejer jag tänker på denna söndagkväll. Det ena är hur vansinnigt länge sedan jag var på bio. (Juldagen? Och det var i Ludvika. Seriöst, kan inte minnas när jag senast var på storstadsbiograf.) Det andra är hur retsamt det är att det är molnfritt cirka den timme man tar på sig att vakna en helgmorgon plus från det att solen går ner och hela natten.

Jag gillar vinter och mörker, men det här håller på att göra mig galen. Att solen aldrig skiner. Att det inte finns någon snö som lyser upp. Att skymta ljuset, men aldrig någonsin nå det. Lite som att söka efter skatten vid regnbågens slut.

I lördags testade vi att åka till Ikea. Det gick dåligt, vi kom hem med för stora hyllplan. I dag testade Strumpan och jag att gå på högmässa och lyssna på nyskrivet verk för vokalensemble och orgel. Det gick förvånansvärt bra, vi reste oss och satte oss ungefär där man skulle och sjöng med i psalmerna. Orgeln dånade så det vibrerade ända in i själen och en av sopranerna hade så vacker röst att hon gärna kunde ha fått fler solon. Sedan gick vi en runda på den kylslagna stan. Som var molnig. Och kall. Och lite lite regnig. Fast sedan, precis när vi skulle ner i tunnelbanan, reflekterades något slags ljus från himlen mot ett jättestort fönster ovanför oss och vi bländades i cirka tre sekunder. Som att hitta en droppe vatten i öknen.

Var det soligt på juldagen när vi åkte ner hela familjen för att se på Hundraåringen? Det vete sjutton.

Sol och bio, är det för mycket begärt?
Om jag skickar en kalenderinbjudan, kan jag räkna med att ni dyker upp då?


/Anna

fredag 14 februari 2014

Allra hjärtanesdagen

Jag gör som jag alltid gör vid tveksamma bemärkelsedagar: jag attackerar dem med allt jag har! 

Röda blommor till Strumpan! Vackert ska vackert ha.
Och så tänkte jag göra någonting jag aldrig gjort förut. Nämligen bjuda på ett kort utdrag från Urmakaren, närmare bestämt några repliker från berättelsens kärlekshistoria. Karaktärer: en ung pojke och en ung flicka. Sceneri: det är mitt i natten och de sitter på ett av stadens tak och kan inte slita sig ifrån varandra medan resten av staden sover.

”Fryser du?” undrar hon och han skakar bestämt på huvudet.
”Men det är som om mitt hjärta inte slår lika hårt längre”, svarar han. ”Ibland kan jag inte känna det alls.”
Hon fnissar. ”Man känner väl inte alltid att hjärtat slår. Man vet att det gör det, eftersom man lever. Inte sant? Jag ska känna efter.”
Hon sträcker handen till hans bröstkorg och låter den ligga där.
Hjärtat dunkar hårt som om det vill ta sig ut från hans bröst.

/Anna

Gestaltning i låtskrivande

Oskar Edvinsson skriver på Debutantbloggen idag om gestaltning, detta ständigt aktuella ämne för skribenter av alla de slag. Även låtskrivare! Vi talade i helgen om gestaltning i sångtexter, och jag satt ett tag och svettades över en text som bara ville börja med orden "I feel...". Typiskt dåligt låtskrivande. Tur då att man har andra att se upp till, som min ständigt lysande beacon of hope Taylor Swift. Det finns så sjukt många bra exempel (och jag kommer förmodligen att återkomma), men raderna som ekar i huvudet just nu kommer från låten "Last kiss":

And I'll go
sit on the floor wearing your clothes
All that I know is I don't know
how to be something you miss

I kombination med melodin... Ensamheten bara ekar!



/Elin

torsdag 13 februari 2014

Språklig ton

Jag tycker att det är rätt svårt att beskriva tonen i en text och det är väl hela poängen med en bra ton. Rätt använd förhöjer den budskapet, fel använd ger den innehållet en gnisslande disharmoni.

Eftersom jag ä l s k a r Erin Morgensterns ton, söker jag alltid efter ett sätt att beskriva den här jag läser hennes korthistorier och inlägg. Nyss när jag läste hennes senaste blogginlägg hittade jag plötsligt en tonal referens!

Prova det här och se om jag inte har rätt:

Läs till exempel hennes senaste inlägg

och hör rösten av Luna Lovegood i huvudet!


Alltså, hör dessa två ihop eller vad?!

I övrigt får ni gärna diskutera huruvida tonen i en text går att beskriva eller inte i kommentarerna.

/Anna

Logiska luckor

Eftersom jag redigerar historien såsom den är nu, för att testläsare ska kunna läsa historien med så stor underhållning och så lite möda som möjligt, ligger mitt fokus på att göra handlingen och karaktärernas reaktioner på densamma så trovärdig som möjligt.

Att jag här och där ramlar över helt ologiska luckor (underligt vore det om texten saknade dem, det är trots allt en historia som utspelar sig i en värld med ett par övernaturliga inslag), försöker jag ignorera. Jag har inte tid att fixa till dem nu och dessutom kan det finnas en poäng med att låta dem stå kvar för testläsarna att upptäcka. Kanske har någon av dem än bättre idé om hur de ska täppas igen än jag kan åstadkomma själv?

Sedan är det gammal visdom att man aldrig lämnar ifrån sig ett felfritt material till granskning. Folk kommer alltid att hitta fel, det är liksom så de känner sig duktiga, eller delaktiga. Har man då själv avsiktligt lämnat ett par felaktigheter, bränns inte kritiken lika mycket. Jag tänker att det gäller skrivande lika mycket som det gäller filmskapande.

Så, en logisk lucka här och var är alltså inget annat än en fälla för mina testläsare?

F
   a
      l
         l
            u
               c
                  k
                     o
                        r
                           ?

Nä, ungefär så.

/Anna

onsdag 12 februari 2014

Här friseras det hej vilt

I helgen påpekade Hanna att ett kapitel oftast vinner på att börja "här istället för här".

*insert figur som illustrerar hur man kapar bort första tiondelen av samtliga kapitel*

Detta tillämpar jag förstås, nu när jag redigerar så det ryker. Dessutom har jag lagt till vanan att konstant stryka sista meningen i alla kapitel. Den tycks ändå aldrig säga någonting som inte redan är sagt och tycks heller aldrig vara så kärnfull som jag trodde att den var när jag först skrev den.

/Anna


tisdag 11 februari 2014

Jag skriver världens bästa bok

Skrivandet är igång! Åhåjaja, livet leker och texten blir hur bra som helst. Varje kapitel leder vidare till nästa och meningarna börjar forma sig såsom jag vill ha dem och huvudkaraktären är sympatisk och klok och jag kan inte bärga mig förrän den här versionen är färdig så att jag äntligen kan skicka ut den till testläsare.

Vilse-Hanna skriver om det här med att våga släppa ifrån sig sin text på Debutantbloggen idag. Något av det viktigaste i skrivarprocessen (hallå, det är väl det som är hela poängen, att andra ska läsa liksom) och samtidigt det allra läskigaste. Men såsom hon formulerar sig, låter det faktiskt inte så farligt. Mer som en nödvändig men självklar följd av att man skriver. Och nu när jag snart fått till ett bokmanus som är ungefär som jag vill att det ska vara, då behöver jag förstås nya ögon som kan tala om för mig hur det ska bli ännu bättre.

Deadline? Nä. Det har jag gett upp. I alla andra områden presterar jag jättebra när jag får jobba mot deadline. Men det här med att skriva en bok är jag uppenbarligen alldeles för mycket nybörjare på för att kunna avgöra när det kommer att vara klart. (Fast det blir nu i vår, misstänker jag.) Jag vet bara att jag är redo att släppa ifrån mig den när alla kapitel ligger på plats i den nuvarande versionen. Så, då var det bestämt.

Skrivarlivet, alltså. Vilken fröjd!

/Anna

måndag 10 februari 2014

Min onda sovcirkel

Eftersom jag sov dåligt hela helgen, la jag mig tidigt igår och såg fram emot en god natts sömn i min egen mjuka säng. Tji fick jag! Klockan ett tog jag med mig täcke och kudde till soffan och la mig där och läste. Sedan kollade jag på tv, drack vatten, studerade stjärnhimlen, gick på toa... Jag vet inte när jag somnade, men det var nog vid tre-snåret. Väcktes när Fotografen gick upp halv åtta och hittade mig på soffan.

Antagligen skulle jag min nattsömn må bra av motion, men idag har jag just inte gjort annat än att knåpa ihop en lektörsrapport och den blev precis ivägskickad, såatte... Det blir ingen frisk luft idag och därmed antagligen en sömnlös natt igen.

Men i morgon! Då tar jag nya tag.

Yeah, right.

Till dess ska jag njuta lite till av helgen som var med den här bilden. Jag kallar den: "När jag spöade tjejerna i scrabble." Å, ljuva minnen!


Note to self: Skulle jag ha svårt att sova i natt, ta för sjutton fram datorn och håll Urmakaren sällskap! Det skulle han gilla.

/Anna

Måndagsdans

Ny vana hemma hos Lillstrumpa: Måndagsdans! Jag vågade inte blogga om det förra veckan, för då skulle jag ju... ehum... vara tvungen...? Men nu! Två gånger är en vana, right?

Måndagsdans går till så här: Man flyttar undan vardagsrumsbordet och rullar ihop mattan, sedan sätter man på lämpligt youtubeklipp med danspass och försöker ta sig själv på allvar även när man vet att man ser ut som en semaforerande kalv, för hey! Ingen tittar! När man har tröttnat på att hänga med i koreografier pga börjar röra ihop höger och vänster så sätter man på valfri (gärna ösig) musik och släpper loss. Bästa vanan på länge!

Bra klipp: Den här killen gör lättfattliga och roliga videos, och är lagom L-A-cool. Den här tjejen har ett jättebra superbasic program, och berömmer en hela tiden för att man hänger med så bra. Så finns denna underbara kvinna, som får mig att gilla zumba och är härligt avslappnad. Regeln är att aldrig titta på videos med tjejer som visar magen, de är alldeles för upptagna av att visa upp sig för att förmedla någon glädje. Varsågod för tips!

Hänger ni på nästa vecka?

/Elin

söndag 9 februari 2014

Reality check

Ljusen har brunnit ut, muffinsen är uppätna, ord är skrivna (andra strukna), sånger har sjungits, fina saker har sagts och till sist har alla vännerna åkt hem.

Det var trevligt att vara ensam i en och en halv timma (så länge det senaste Sherlock-avsnittet varade), sen blev det dööödens tråkigt. Slog ihjäl andra halvan av kvällen med Den engelska patienten, och det var ju ärligt talat mest deppigt (förutom prime time Ralph Fiennes).

Tack systrar för all inspiration, pepp och matkoma! Det behövdes. Nu tar jag mig igenom februari.

/Elin

lördag 8 februari 2014

Dekadensen är sky high

Vi skriver förstås, denna skrivarhelg. Men eftersom en av oss (Elin) inte skriver bok utan skriver en låt, så spelas det en del piano här också. Plus att hon bestämt sig för att gå in för att vara kreativ i köket. Inte oss andra emot, inte alls.

Mellanmålet såg till exempel ut så här:

Ost, nybakat och lite av varje att dricka 
Night Circus-muffins, jajamen!
Annars försöker vi hålla oss koncentrerade på manus respektive låttext vilket går rätt bra. Det ser ut så här:

Vilse-Hanna matchar väldigt bra med Elins hem.
/Anna

Välkommen till Hotel Kära Syster!


Här har vi ätit en makalös (om jag får säga det, och det får jag ju) frukost, efter en sen och härlig kväll av en massa prat. Jag står ju alltså värdinna för en skaparhelg, och har alltså hand om inte mindre än två författare (Syster Yster och Vilse) som ska vistas i mitt ödmjuka hem under två dagar. Och om vi säger så här: det finns ost.

... Sch! Nu börjar det!

/Elin

torsdag 6 februari 2014

Nattjobb

Här varvas avsnitt från tredje säsongen av 24 med lektörsjobb. Deadline närmar sig och det gör en skrivarhelg också. Men natten är ung, som det heter. Och det finns scones som Strumpan bakade här tidigare ikväll. Varför kollar jag 24 när jag skulle kunna använda all tid till att jobba kan man fråga sig. För att jag inte står ut med att inte veta hur Jack Bauer ska kunna vara på två ställen samtidigt för att hindra en terrorists framfart. Såklart. Plus att det känns mer som uppesittarkväll.


/Anna

Det är litegrann som att det har kliat i mig i ett år


Nu är det bra igen.

/Elin

onsdag 5 februari 2014

Veckan vid halvtid

Har städat,
tagit emot nattgäst,
lektörsläst manus,
förfärats över råttor i källarförrådet,
ätit onödigt god kött-och-potatislunch på Gro,
haft sönder vattenkokaren,
planerat skrivarhelg,
men trots allt druckit min beskärda del koppar kaffe.

Ser förresten orimligt mycket fram emot helgen. Eller nej förresten, ingen entusiasm är orimlig i det här fallet. Det kommer att bli ännu en le-gen-da-risk skrivarhelg!

Uppdatering: Jag kom på ett par andra grejer som jag är omåttligt nöjd över att äntligen ha tagit tag i den här veckan (där alltså bara halva passerat än så länge, märk väl):

Alltså.
Har:
bokat verkstadstid,
bokat om tiden för bilbesiktningen för andra gången och
bokat tid på passexpeditionen eftersom jag upptäckte att mitt pass gått ut när jag röjde bland mapparna i kontoret för någon vecka sedan.
Sådärja.
Nu känns det bättre.

/Anna

måndag 3 februari 2014

Här är det minsann helg en måndag

Tycker det är starkt jobbat av svågern som fyller 30 en måndag att faktiskt bjuda in till middag en måndag (och inte fega ur och tycka att till exempel lördagen innan är en lämpligare dag att fira sin födelsedag). Först bubbel och snacks hemma och sedan drog vi till Texas Longhorn, enkelt och fint med hela familjen såhär i början på veckan. Och nu sover svärmor över hos oss ett par nätter!

Med det går jag och lägger mig nu, köttmätt och nöjd.

/Anna

Men nu är helgen definitivt över

Idag har jag lärt mig trumkompet till "I shot the sheriff". I morgon måste jag öva på att dirigera César Franks "Ave Maria". Jag blir så schizofren av den här utbildningen.

/Elin

söndag 2 februari 2014

Det finns fortfarande lite söndag kvar till att rätta till eventuella missar

Idag har jag haft förmånen att jobba med något av det jag tycker är allra roligast: att sjunga. I kör, närmare bestämt. Jag och tre andra från skolan anlitades för att stödja upp en kyrkokör på deras konsert, plus att sjunga några sånger som kvartett för att fylla ut programmet. Betalt. Det känns som ett väldigt, väldigt fint erkännande, att få ett sådant uppdrag. Lite som att jo, jag kan ju faktiskt något. Ganska mycket, faktiskt.

Sen åkte jag hem, gjorde matlådor (finns det något tråkigare?) och rostade müsli.

Och just det, har ni sett "Walter Mitty" än? Jag tycker mig minnas att jag uppmanade er att göra det ögonaböj. Skärpning, hörni.

/Elin

The secret life of Walter Mitty


Efter en synnerligen trevlig middag med en gammal vän i går kväll hamnade vi på biografen i Råsunda och såg "The secret life of Walter Mitty" (2013). Jag måste å det bestämdaste hävda att har ni inte sett den, pallra er iväg på momangen. På momangen! Jag log dumt hela kvällen efteråt.

/Elin

lördag 1 februari 2014

Grattis på första februari!

Nämen alltså. Februari skulle ju komma med konfetti och fanfarer. Istället är det grått och slaskigt och fortfarande råder konstant otajming i min tillvaro. Morgonen började med att vi var tvungna att boka om vår tid på bilprovningen och sedan somnade vi om och sov ungefär hela förmiddagen. Hoppsan. Vi tog oss dock till studion med kläder och kamera, nästan på utsatt tid, och Lillstrumpan hakade på lika uppsminkad till tänderna som jag, och så knäppte vi tre minneskort fulla med porträttbilder i olika outfits men (i mitt fall) med en och samma pose, så det gäller att den enda posen funkar för det var tydligen den enda jag kunde. Fotografen släppte jag sedan av på jobbet så han kunde göra klart det där jätteviktiga projektet som han inte hunnit med under veckan och jag åkte hem och här sitter jag nu och funderar på om vi kanske borde ta oss för att äta middag ikväll.

Men låt oss för en stund se tillbaka på gårdagskvällen då Strumpan och jag skrattade så vi blev tårögda och fick ont i kindmusklerna. För exakt så roligt var det att se våra barndomsidoler i 30-årsfesten på Oscarsteatern: Galenskaparna och After Shave. Det första som slog mig var hur otroligt bra de sjunger och hur musikaliska de är. Det andra som slog mig var hur daterade deras låtar är. Men sångerna är ändå den största behållningen, vilket jag också minns från när vi såg dem (främst Grisen i Säcken och Skruven är Lös) på tv. De, och Claes Erikssons otroliga monologer. Mannen är ett logiskt ordvrängargeni.

30-årsfesten är en revy där de plockat ett nummer från varje årtionde, med start 1982 och slut vid 2012. Följaktligen var den första akten fylld av låtar och sketcher vi i stort sett kunde innantill (liksom resten av publiken med tanke på att salongen fylldes av garv precis innan de komiska poängerna) och den andra akten bestod av mer nutida politisk satir, en och annan låt som kändes pinsamt fylld av stereotypa inslag samt en sverigemonolog som tjatade sönder temat på hur konstiga vi svenskar är, med väntade igenkänningsskratt som följd. Från mig med, för återigen, Claes Eriksson är ett geni. Det roligaste inslaget var helt oväntat ett akrobatiska nummer där tre av gubbarna iklädda små badbyxor envisades med att försöka klänga sig upp i tygstycken som hängde från taket och försöka svinga sig elegant i dem samtidigt som de sjöng trestämmigt. Vansinnigt kul. (En snutt av numret syns i trailern, för den nyfikne.)

Nåväl, eftersom de rådde fotoförbud i salongen igår och jag inte hann få upp kameran i fotostudion idag för att illustrera vår insats som modeller, bjuder jag helt enkelt på en guldglittrig bild från pausen i Oscarsteatern:


Och, eftersom jag inte fattar varför den eminenta "Skruven är Lös"-låten inte var med på repertoaren igår (plus att jag hade den på repeat i huvudet hela dagen), här är den:


Jamen ni hör ju. Det låter lika bra som konfetti!

/Anna