Kasta tankar

På sistone har jag börjat uppskatta lyxen i att tänka ut saker och sedan låta bli att formulera dem. Ni vet, man har en tanke på tungspetsen som skulle göra sig bra i ett blogginlägg, på twitter, till och med på instagram. Men istället för att lägga den där, släpper man den fri.

I påskas låg jag på soffan ett par timmar och dagdrömde när en fras kom till mig som egentligen inte betyder något, den har till och med helt fel grammatisk uppbyggnad: "tänka färdiga tankar". Jag har fortfarande inget bättre uttryck för innebörden; att ha tillräckligt med tid för att komma till punkt (egentligen borde det väl vara "tänka färdigt tankar", men det var inte så det formulerades i mitt huvud och jag tror att det finns en anledning, jag har bara inte hittat den än), men det behövs liksom inget bättre uttryck eftersom den ofärdiga formuleringen är en gestaltning av hela innebörden. En meta-tanke om man så vill.

Man matar sig med så mycket intryck att tillfällena är få när man tillåts tänka färdiga tankar. Och det blir lätt ett tvångsbeteende att varje finurlighet, klokhet och skämt måste förevigas, spridas och delas med alla följare. Jag vet, för det här inlägget är också meta på det viset. Det är rätt stort att släppa en halvfärdig tanke medan man dåsar till för den som lever för att formulera sig i skrift. För tankar som uppkommer i gränslandet mellan vakenhet och sömn kommer aldrig tillbaka, det är gammal sanning.

Men kanske har jag alltid förlitat mig på att det hela tiden ska komma nya tankar. Jag har en anteckningsbok på mitt nattygsbord, men jag har aldrig någonsin antecknat idéer i den när jag vaknat mitt i natten. De tankarna har jag offrat till mitt eget nöje och sedan glömt. Det betyder inte att de inte var något värda. Snarare blev de extra värdefulla.

Numera är jag alltså medveten om att jag gör sådär, kastar tankar omkring mig och trycker gilla-knappen samtidigt som de försvinner bort. Det gör mig munter att ha minnet av något stort, men slippa besväret med att hålla kvar det.

Skepp ohoj, kapa balasten.

Låt vågornas skum fräsa bort.

/Anna

Fredagspepp

Av oförklarliga skäl har Elin bannlyst ordet "pepp" på denna blogg, men vad ska jag göra när hon lägger upp för öppet mål? Jag slår in bollen naturligtvis.

Och där slutar sportmetaforerna, ty jag vet ju inget om dylika sysselsättningar.

Peppen var det ja.

För att hemmet är skapligt röjt och städat.
Sängkläder och handdukar är tvättade, sovplatser är bäddade.
Mat för helgen är inhandlad, menyerna planerade.
Symaskinen är framtagen.
Klaviaturet till datorn är på plats.
Soffan är puffad.
Det finns te, ost, lösgodis och bubbelvatten.

Från och med ikväll och hela helgen ska det skapas berättelser, musik och hattar så det står härliga till. För att tvinga oss utanför dörren ska vi äta på lokal. Annars ska vi bara ägna åt oss skapande, prata skapande, andas skapande.

Är det inte dags att hämta gästerna från tåget snart?

/Anna

Jag och Taylor och Spotify

Jag älskar Taylor Swift. Jag ska börja med att säga det. Hennes oförfärade sätt att kliva rakt in i musikindustrin och säga "Hej, här är några låtar som jag har skrivit, jag ska spela dem för er". Hennes texter, som är en sådan perfekt mix av sanningar och trams och går rakt in i hjärtat. Hennes förmåga att efter snart tio år i branschen fortfarande skaka av sig allt skitsnack och göra allt för fansen i stället.

Jag älskar också Spotify. Jag har aldrig laddat ned musik olagligt, jag köpte CD-skivor på den tiden det begav sig och med internetets frammarsch i mitt liv gick jag över till att ladda ner från iTunes. Helt okej, ärligt talat lyssnar jag mest på samma skivor om och om igen (en egenskap jag delar med min syster). Men när jag fattade grejen med Spotify! Vi kan tillägga att jag jobbade som musiklärare och behövde ha koll på lite grejer. Här fanns alla mina favoriter och jag behövde inte längre tänka på att ladda ner rätt saker på rätt teknisk pryl. När jag sedan skaffade iPhone, tio år efter alla andra, var äktenskapet komplett.

Tillbaka till Taylor. Jag hade alla hennes skivor, sedan innan Spotify. Jag kunde dem utantill. Så började ryktena, ett nytt album var på väg. En singel släpptes i förväg. Förväntningarna steg. Och så kom beskedet:

Hon skulle inte släppa albumet på Spotify. Alls. Och inte bara det, hon skulle också dra tillbaka alla tidigare album. Enligt DN.se, med förhoppningen att vara med och bygga en musikekonomi som funkar för alla. Detta startade en enorm debatt för och emot, siffror på hur mycket (eller lite) artister tjänar på sina alster via Spotify och andra streamingtjänster kontrades med siffror på hur mycket (eller lite) det är värt att ha ett alternativ till fildelningen.

För att vara helt ärlig, så blev jag ganska besviken. En stor artist som Taylor, alldeles säkert har hon mat för dagen och pengar i madrassen så hon klarar sig? Jag menar, vi hade ju en deal. Jag betalade helt lagligt och pliktskyldigt mina 99:- i månaden för att få lyssna på hennes musik. DUGER det nu inte helt plötsligt? Är hon så petig och missunnsam?

Så jag bojkottade. Läste recensioner med stigande grinighet. Hörde bitar på radio och låtsades som att det regnade. Lyssnade på Ed Sheeran i stället, för han är minsann inte så finkänslig med vem han spelar för.

Tycker jag att det är okej att låtskrivare tjänar 0,34% per streamad låt jämfört med mellan 6-20% för en köpt låt på iTunes? Eller att Aloe Blacc, som skrev "Wake me up" tillsammans med Avicii, fick ut ca 4000 dollar efter att låten spelats 168 MILLIONER gånger på Pandora, en annan streamingtjänst.

Tja… jag vet inte? Som låtskrivare, klart man ska ha betalt för sitt jobb. Som lyssnare, klart det ska finnas en vettig tjänst som kan konkurrera med olaglig nedladdning, det tjänar ju alla på. Jag följde debatten och kom inte riktigt fram till något. Och Taylor vann en massa priser och var med på kritikernas listor för bästa album 2014.

Så läste jag det här kloka inlägget som något länkade till på FB, och så fattade jag.  Bara så där.

I korthet, så jämför man Spotify med Netflix. På Netflix har man inga filmer som fortfarande går på bio, för då skulle ingen gå på bio. Låt lyssnarna vänta några månader, lägg sedan ut albumet! På Netflix finns inget alternativ att inte betala, och få reklampaus med jämna mellanrum. Ändå betalar man för Netflix, helt enkelt… för att det är bra (egen högst subjektiv bedömning). Spotify betalar ut royalities i procent utifrån antal streamingar, och då görs ingen skillnad på gratisanvändare och premiumanvändare. Om alla skulle betala skulle ersättningen till låtskrivare öka stort! Man nämner även att Spotify också skulle kunna ha exklusiva artister, så som Netflix har egna serier.

Artikelförfattaren summerar: Om alla artister drog bort sin musik från Spotify ett tag, så skulle de lyssna. Och förändringar skulle kunna göras. Så att, som Taylor så klokt formulerade det, vi kan bygga en musikekonomi som funkar för alla.

Och ja, jag köpte albumet idag. Det är grymt.

/Elin

Det man inte förstår

Om man blir så rädd, frustrerad och kränkt av ord och bild att man anser det tvunget att gå till attack, varför använder man då inte ord och bild tillbaka?

Allt jag vet om dådet i Paris kommer filtrerat och tolkat och stundtals för hastigt publicerat via olika sociala medier-kanaler och jag tycker mig inte ha någon rätt att kommentera det och därför blir jag tyst. Men Onekligen-Lisa uttrycker sig så väldigt klokt kring balansen mellan att uppmärksamma och att spatsera vidare som vanligt.

Oavsett vad som framkommer på den här bloggen kan jag inte påstå att jag spatserar vidare som vanligt. Jag märker hur jag tassar fram och det är obehagligt.

Men också: Kolla videon som Elin la in i förra inlägget.

/Anna

Annas nyårskrönika: Snipp snapp snut, så var 2014 nästan slut

Inte visste jag att jag skulle uppehålla mig så väldigt med julfirande att jag inte ens kunde samla mig så pass att det blev ett blogginlägg under juldagarna. Men så blev det tydligen. Vi spenderade en vecka hos Fotografens föräldrar och det var alldeles alldeles underbart: snö, skogspromenader och i största allmänhet häng med den stora familjen. Sedan åkte vi hem och som alltid var jag obekväm med förflyttning/förändring. När vi väl installerat oss i stan igen var det också alldeles alldeles underbart.

Men. Nu var det inte julhelgen detta skulle handla om. Den är förbi (förutom att jag kanske återkommer med någon bild från skogen eller så). Nu är det nyår.

Jag har alltid gillat ordet "nyår". Det signalerar ny start, ett vitt blad. Och jag tror på magin i att lägga det gamla bakom sig och välkomna alla möjligheter som ligger framför. 2014 har fört med sig mer nyheter till mig än många tidigare år har, så jag listar det jag inte vill glömma, hullerombuller. Vi kan kalla det "resumé":

• Jag fick ett jobb, en anställning som koordinator för en fotograf. Ungefär det jag gjort oregelbundet som otrygg frilans gör jag nu varje dag. Arbetsplatsen är fantastisk, så det är det finaste som någonsin kunde hända.
• Jag lämnade ut Urmakaren på testläsning till några få som jag visste skulle återkomma med kloka kommentarer. Det gjorde de.
• Jag blev fadder till Fotografens nyaste brorsbarn, egentligen inte större ansvar än att se till att aldrig glömma hennes födelsedag tror jag, men oj vad speciellt att ha tackat ja till att stå till förfogande om hennes föräldrar behöver hjälp. (Och oj vad gullig hon är!)
• Jag var deprimerad, det är jag ganska säker på. I början av året gick jag från julhandeln i butiken där jag jobbat i nästan tolv år (senaste åren varannan helg) till inventering och nerpackning i lådor inför flytt. Ingen visste när den nya butiken skulle öppna och den sista dagen gick alla hem utan jobb. Jag var utmattad och satt hemma och kollade tv-serier i några veckor. (Och kollade arbetsannonser, fick gå på några anställningsintervjuer och fick världens bästa jobb, som sagt.)
• Jag åkte bergochdalbana med loop, vilket på ett fint sätt illustrerar hela året. Jag älskar bergochdalbana men har aldrig vågat åka upp och ner. Under bokmässan tog min rumskompis och förlagskollega Sylwi med mig tvärsöver gatan till Liseberg och så åkte vi.
• Jag fick vara med och göra långfilm. I somras spenderade jag drygt en månad på filminspelning med ett för mig nytt gäng. Jag var platschef och det var som alltid när det kommer till filminspelning stressigt, svårt och fullt av kickar när man lyckas lösa de som tycks omöjligt. Jag ser mycket fram emot att se resultatet.
• Jag blev tomtägare. I Smedjebackens kommun finns ett gammalt maskinhus mitt i skogen som hört till en av alla gruvor där och det äger jag nu tillsammans med Fotografen, hans andra bror och dennes fru. Det kommer att bli världens bästa ställe för att skriva böcker, skriva musik, laga mat, bygga, odla och allt det andra man inte kan göra i en liten lägenhet i stan. När det är klart kommer sällskap på 20 pers kunna hänga där, om inte ännu fler.

Jag är tacksam över varenda en av punkterna ovan, tillsammans definierar de mitt 2014. Men där är alldeles för få skrivarrelaterade händelser. Jag var förvisso på bokmässan, jag åkte på skrivarresa, jag hängde på skrivarbloggar och skrivarkonton på twitter, jag gick på en och annan releasefest för nya böcker (mest minnesvärda var såklart Hannas Ljus som varit dolt. Bästa releasen jag någonsin varit på!). Men det bidde inget NaNoWriMo eftersom jag hade (har) fullt upp med att redigera manuset efter läsarkommentarerna. Och redigeringen kom i sin tur i skymundan för allt annat; extrajobb, lektörsläsning, livet.

Vilket för mig till ämnet "nyårslöfte". Först av allt, jag har delade känslor inför konceptet nyårslöften. Jag tror på knuffen det innebär att lova saker inför det kommande året. Jag tror inte på misslyckande av sådana löften, för oavsett hur länge man lyckas hålla dem levande är det en seger att ha ambition och vilja göra mer/bättre. Just den sortens förändring gillar jag. Men mitt nyårslöfte handlar om att sätta rutiner. Jag mår bra när allt är samma, när jag känner igen mig och inte behöver ägna tid och energi åt att fundera på hur saker ska lösas. Min livsstil är dessvärre allt annat än planerad. Fotografen och jag kör en "dag-för-dag"-agenda och det är dags att omvärdera och försöka precisera vad som egentligen är viktigt att lägga tid och energi på.

2015 sätter jag Urmakaren överst på agendan. Mitt nyårslöfte är helt enkelt: att skriva varje dag. Mycket eller lite spelar ingen roll, men det får vara slut med långa uppehåll som ger onödig distans mellan mig och Urmakaren. 2015 ska bli året då Urmakaren landar hos några förlag. (*djupt andetag* Iiiiiiiiiiiiiiii!!!) Det är nog bara möjligt om jag skriver minst ett ord om dagen.

I natt slår tolv slag för det gamla året. Som tack för allt, som påminnelse för det som aldrig mer kommer tillbaka, som en salut till det förgångna.

Samtidigt välkomnas det nya året. Det oprövade, osäkra och oförstörda som tar vid.

Och mellan det gamla och det nya, i mellanrummet under de tolv slagen där tiden står still, är allt möjligt om man får tro Mary Poppins. Och jag väljer som alltid att tro.

/Anna

Halvtid: onsdag

Jag gjorde det där YouTube-träningsprogrammet igår (datorn höll ut hela halvtimmen) och HAHAHA vilken träningsvärk jag har idag! Ni vet, sådär så att man skrattar när man kliver (rullar) ur sängen.

Idag har jag soft morgon pga har bestämt att jag är ledig på onsdag förmiddag, efter alla körer på tisdagskvällen. Det går helt enkelt inte att somna. Men de är så fina, alla mina körsångare! Igår träffades vi efter ett uppehåll på en vecka (pga feber) och det var ett glatt återseende. De kommer fram och pratar efteråt och är så glada, och skriver fina saker på FB om hur kul de hade. Alla borde ha en kör.

För övrigt blev jag väldigt glad av Stina Oscarsons krönika i dagens DN, om den eviga konflikten mellan konsten och kapitalismen. "Ett riktigt samtal bygger på försöket att förstå och att därefter söka bemöta motståndarens starkaste argument, inte det svagaste", skriver hon. Jag älskar när man eftersöker samtal i stället för diskussion, det känns så mycket mer konstruktivt.

Nej men, om man skulle ta sig ut i ljuset ett tag? Innan det försvinner.

/Elin

Det vackraste

Jag gick en sväng i stan idag, tillsammans med en gammal vän på besök. Vi drog oss upp mot Observatorielunden, bort från trafiken och stöket. När vi kom ner mot Drottninggatan igen hörde vi på lång väg musiken, längtande toner som liksom drog oss till sig. När vi kom närmare såg vi att tonerna spelades på en cello, av en kille som satt på en pall på gågatan med en förstärkare bredvid sig. Runt honom, i en vid cirkel, hade en publik bildats. En del var där för sig själva, en del stod hand i hand och några filmade. Alla stod rätt upp och ner och lyssnade, andäktigt.

Och ja, han var duktig. Tekniskt skicklig visste han hur han skulle smeka fram de djupa tonerna i instrumentet, det känsliga vibratot som påminner så om den mänskliga rösten. Ljudet förstärktes mellan husväggarna och ekade långsamt iväg. Men det allra vackraste, det var människorna som lyssnade. Som i en film, i en saga, stod de där som om de alla blivit ditkallade. Från helt olika håll hade de kommit, men hade plötsligt något gemensamt. Alla kunde känna längtan som tonerna förmedlade, som om de stigit ur sin vanliga vardag och upptäckt något nytt.

Vi lyssnade ett tag, sedan gick vi vidare och fortsatte vår kväll. Åt middag, pratade. Men när vi sagt hejdå och jag kommit ut på gatan igen, hörde jag återigen tonerna. Jag gick runt hörnet för att se efter och visst, folksamlingen var kvar. Förmodligen var det en ny samling, men ändå samma. Det hade börjat skymma, men ingen hade bråttom. Som trollbundna stod de och tog in musiken, bredvid varandra. Jag hoppas att de står där än.

/Elin

Vänner alltså, det är ju grejen

Jag var hemma hos barndomsvännen och hennes man igår och inspekterade deras nya lägenhet söder om stan. De har rombformade rutor på köksgolvet och balkong och trädkronor utanför fönstren och det behövdes att jag fick höra exakt hur mycket de hade betalat för den för att jag skulle sluta vara avundsjuk.

Vi pratade om vänskap och hur den kan förändras. Jag berättade om den osannolika resan jag var på i juni, med en otippad reskamrat som jag fungerade hur bra som helst med. De hade vandrat i fjällen med två vänner från studietidens fyra år sedan, och känt av den omärkbara förändring som tiden och olika vägval kan utlösa.

Jag förstod deras känsla, kände igen den från bröllop och andra gånger man träffat gamla vänner som man inte sett på länge. Det är jättekul att träffas och man förväntar sig att allt ska vara som förut, men så inser man efter ett tag att det bara... flyter inte. Man har inget att prata om, och det man säger blir som en trögflytande massa som hänger kvar i luften för särskådning.

Jämfört med barndomsvännen, som kom och mötte mig på väg från tunnelbanan. Vi hann knappt hälsa på varandra förrän vi var djupt inne i en diskussion om de böcker man läste när man var liten och barnets brist på kritiskt tänkande, allt utlöst av att jag hade en tygkasse med ett Kitty-omslag på. Jag satt kvar i deras soffa med balkongdörren öppen till sent på kvällen och bara njöt av att umgås med människor som jag verkligen tycker om. Och vaknade i morse med samma varma känsla i magen.

/Elin

Det var en gång ett hus

Få teman tilltalar mig såsom hus gör. Alltså byggnader, där folk lever eller bor eller gör både och. Helst både och faktiskt. Urmakaren kryllar av sådana hus. Man kan säga att de utgör grunden för berättelsen och ibland undrar jag faktiskt om min huvudperson egentligen är ett av de där husen jag gett så framträdande roll.

Också i verkliga livet gillar jag hus. Som idé, tema eller inramning alltså. Jag är inte särskilt intresserad av design eller inredning eller material. Det får andra gärna bestämma. Det jag lockas av är den del av innehållet som inte riktigt syns, men som bevisligen finns där. Spåren av liv, lycka och kärlek. Av sorg, hemligheter och rädsla. Det är så oerhört fascinerande att ett hus kan hålla kvar allt det där. Stämningar.

Det finns en berättelse om ett sådant hus där någonting riktigt otäckt har hänt. Antagligen har någon varit förtvivlat olycklig och sedan försvunnit. Människan är borta, men olyckan stannar kvar. Sedan flyttar en ny husägare in och denne måste förstås hantera det som hänt där för att kunna bo kvar. Jag är inte riktigt säker på hur det slutar och om jag ens förstår handlingen, det enda jag hittills hittat på är det där huset. Det kom helt självklart. Meningen var att berättelsen skulle fyllas med kött och blod på max 1000 ord innan deadline på söndag, för att därefter mailas till debutantbloggen (a) gmail.com. Men jag får alltså ge mig till tåls och vänta längre än så innan jag får veta vad den där berättelsen om huset egentligen handlar om, det finns helt enkelt inte energi över att utforska i det nu. Jag hoppas dock att många andra tar chansen att testa sina förmågor i flash fiction, det verkar hur kul som helst! Se bara på min idol Erin Morgenstern och hennes mästerliga tio-meningars-noveller. Som den här, till exempel, för att dra någon ur hennes gedigna hög.

Huset i skogen, det jag ägnat senaste helgerna åt att renovera, blir jag inte riktigt klok på. Det är ett bra hus, ett gott hus. Ett hus som tjänat för arbete och inte så mycket annat. Det övergavs när gruvan lades ner,  men verkar inte så ledset för det. Det har utstått väder, vind och vandalisering, men är ändå vid gott mod. Jag skulle säga att om det är något hus mitt i skogen man kan vara trygg i, skulle det kunna vara det här:

Någon dag ska jag skriva igen. Om ett hus. Minst.

/Anna

Apropå att jag över allt annat avskyr att medge att jag inte förstår

Jag har funderat hela dagen över vad jag ska skriva för blogginlägg. Och med vilken rubrik? "Så gick en dag...", "Grå måndag", "Tvätta och städa", ni hör ju, jag blev uttråkad bara av att tänka på det. Jag vill inte läsa det inlägget.

Så vi kan väl prata lite om 6/8-takt i stället? I morse, när jag i godan ro stod och lastade in tallrikar i diskmaskinen (ok, det kanske var en tallrik, det är bara jag som äter frukost här, kan vi släppa det nu?) kom jag helt plötsligt att tänka på den gången då jag var kanske tolv år och precis hade börjat spela i orkester, bara stråkorkester men nu av någon anledning var det blåsare med, då kallas det symfoniorkester, och vi skulle spela ett stycke i 6/8-takt. Och, förstå det här: Dirigenten slog  t v å slag i takten! Och alla... bara spelade på, i 6/8-takt, som att det var det naturligaste i världen. Alla bara förstod.

Och där jag stod i köket, denna regniga morgon, påmindes jag om den känslan, den aha-upplevelsen, att vara förundrad utan ett uns av skam eller förlägenhet. Jag ska tänka oftare på det.

/Elin

Chokladsmet, livet och gamla vänner

En vis person sa för ett tag sen att jag borde baka mer, i stället för att tänka så mycket på livet och döden. Eller döden, i alla fall. Så det gjorde jag igår, ägnade förmiddagen åt att baka tårtbottnar. För att jag hade lust. För att det "kan vara bra att ha". Och för att man tänker så himla bra när man står och långsamt siktar mjöl ner i chokladsmet.

Sen åkte jag mot Solna och mötte upp äldsta vännen (som jag har känt längst alltså, hon är inte särskilt gammal) för promenad i Hagaparken. Det är fint med gamla vänner, de som man redan pratat en massa med och bara kan liksom fortsätta på samma samtal. Mycket Livet blev det, men inget om Döden. Vi jämförde våra liv, hittade skillnader och likheter. Hon tyckte sig se en väldigt stor skillnad på den hon var förut och den hon är nu, medan jag ser en jämn och långsam utveckling i mitt eget liv. Hon behöver öva sig på att vara ensam mer, jag behöver jobba på min sociala fobi. Lustigt det där, hade vi träffats nu så hade vi nog inte orkat med varandra. Men har man lekt ihop sen man var sju så finns en annan förståelse...

Idag ska jag ta tag i ovan nämnda sociala fobi och ta mig till kyrkan. Det är ju i alla fall, som någon uttryckte det förra veckan, "The Lord's day".

Tårtbottnar i ugnen, nu står de i frysen och väntar på något gott.... Eller vänta, det är det ju jag som gör.

Hur kommer det sig att när jag ska ta en fin naturbild slutar det alltid med en rishög i mitten?

/Elin

Det kommer alltid behövas upptäcksresande

Jag satt och pratade igår med en klasskompis om att upptäcka nya saker, till exempel om man skulle kunna komma på en helt ny färg som ingen har sett förut, eller ett nytt ljud som ingen tidigare hört (en av mina favoritbilder inom konsten är flickan i Pär Lagerqvists "Himlens hemlighet", som söker efter en ny ton). Känns det igen? Ibland verkar det ju som att allt redan är hittat, upptäckt, katalogiserat och vedertaget. Ingen mystik finns kvar, inget upptäcksresande.

Men så läste jag den här notisen i dagens DN, om ett par som hittade en nedgrävd guldskatt när de var ute och rastade hunden. Och lite längre ner den här nyheten, om en nyupptäckt kontinent! Visst, det är inte som i gamla tiders romantiska berättelser någon som råkat stranda med sitt segelfartyg på okänd mark, utan det rör sig snarare om att forskarna hittat sandkorn som stöder en teori. Men ändå! Det finns fortfarande skatter i jorden. Och i luften. Och i fantasin. Kanske oändligt.

/Elin

Om att fira (inte så pepp inlägg som det låter)

Jag hade två saker att göra idag, som jag har oroat mig för i en vecka. Den ena fick mig att ligga vaken halva natten och drömma konstiga drömmar andra halvan, och min första tanke när klockan ringde var att jag längtade hem. Faktiskt, ända sen i måndags har jag längtat efter att komma hem onsdag eftermiddag.

Men när jag satte mig på tåget hem idag? Kände jag mig bara trött. Utpumpad. Ingen glädje, ingen seger. (Fast båda sakerna gick fenomenalt bra, might I add.) En god vän till mig understryker ofta vikten av att fira bra saker när de händer, så man inte bara rusar vidare i livet och aldrig känner att man åstadkommer något. Men hur gör man?

/Elin

Reality check

Ljusen har brunnit ut, muffinsen är uppätna, ord är skrivna (andra strukna), sånger har sjungits, fina saker har sagts och till sist har alla vännerna åkt hem.

Det var trevligt att vara ensam i en och en halv timma (så länge det senaste Sherlock-avsnittet varade), sen blev det dööödens tråkigt. Slog ihjäl andra halvan av kvällen med Den engelska patienten, och det var ju ärligt talat mest deppigt (förutom prime time Ralph Fiennes).

Tack systrar för all inspiration, pepp och matkoma! Det behövdes. Nu tar jag mig igenom februari.

/Elin

Livet, livet (Eller: Är det dags för en försenad trettioårskris?)

Jag är fortfarande rätt handfallen, men jag håller på att skaka av mig och ta itu med saker. Sent i går kväll tömde jag hela skåpet under diskbänken på innehåll ut på köksgolvet och det fanns ingen riktig tid att få iordning på allt igen, så nu på morgonen fick jag skutta mellan brödrost och elvisp och allehanda plåtburkar för att kunna göra frukost, men det finns en plan. Det blir en rokad där allt som varit i skåpet ovanpå kylen ska ner i skåpet under diskbänken och allt som varit i skåpet under diskbänken ska upp i skåpet ovanpå kylen. Förutom det som ska slängas. Så mycket som möjligt ska bort.

Skåpen med glas och porslin har jag redan gått igenom, där jag har redan ändrat om precis allt. Så nu hittar jag ingenting.

Men sedan. När skåpen är rensade och de tvättade lakanen är vikta och lagda på rätt hylla, vad händer då? Jag har ingen ro att jobba med Urmakaren när Livet liksom går omkring här hemma i egen hög person och muttrar och undrar vad han egentligen ska ta sig till med mig. Eller vänta, det är ju jag som gör det. Så jag söker jobb, heltidsjobb, riktiga jobb. Städar ur de där skåpen jag retat mig på så länge (garderoben, beware...). Och tar en dag i taget.

/Anna

Ingen söndagsångest här inte

Man är aldrig så arbetslös som när man går från att ha arbetat 8-17 under intensiva veckor med arbetskamrater och plötsligt är tillbaka till det sporadiska och ack så ensamma frilansjobbandet hemifrån. Men jag är förvånansvärt lugn. Jag har några små arbetsuppgifter att ta itu med i början av veckan, jag har Urmakaren och framför allt: den här veckan har vi bebisjour. Fotografens brorsdotter ska få ett syskon och vi är beredda att vilken natt som helst åka hem och ta hand om henne så att hennes föräldrar kan fokusera på att föda barn. Så spännande! Ni ser. Det finns så mycket annat som är viktigare än små vardagliga omständigheter. Livet är liksom större än så.

Kära Syster-fika. Har fortfarande ont i magen av bullen.

/Anna

När jag ändå sitter uppe

Läs det här.

/Elin

I afton julbordsknytis

Vi tog med oss vad vi hade lust med, mer uppstyrt än så blev det inte.
jansson
sill
pepparkakor
ost
sallad
julmust
köttbullar
mandariner

När vi ätit så vi spruckit dukades efterrätten fram.
brownies med färska bär och kesellagrädde.
knäck
glögg

Mina hemgruppsvänner är gänget jag träffar allra oftast och dem jag vädrar själva livet med. Vi ses igen i januari.

/Anna

This is Christmas

 Efter en riktigt dålig dag i butiken, hände det sig att jag hamnade på julshow i Filadelfiakyrkan. Och vips var allt mycket bättre! En begåvad ensemble bjöd på en hela paletten av julmusik; gamla klassiker och nyskrivna låtar, barnvisor och psalmer. Arrangemangen var genomtänkta, ljusshowen spektakulär.

Det bjöds på glögg i kön medan vi väntade på att få komma in och när vi kom in var hela kyrkan full ungefär, fast vi fick plats på läktaren.

Och för dig Elin, kommer här en titt på granen, sett från de tre adventsljusen, från i morse:

Glad tredje advent!

/Anna

En rätt så perfekt lördagskväll

Jag har inte varit så nöjd på sistone och då finner jag det är svårt att skriva inlägg om livet. Men ikväll alltså. Ikväll hoppade livet upp några pinnhål minsann. Strumpan och jag jobbade i butiken och stängde tillsammans. Fotografen hämtade oss och eftersom han drabbats av infallet att vi ska ha riktig gran i år, så åkte vi och köpte en.

Därefter:

• Äta pizza och kolla på första halvan av The Holliday
• Ta in granen och klä den
• Lyssna på julmusik och dricka glögg
• Kolla klart på musiken och mysa åt en alldeles strålande julgran.

Eller som jag messade till mamman och pappan: "vi tindrar med ögonen och kämpar med att känna julstämning". Och som den infann sig!

Får lite dåndimpen av hur gott det luktar här hemma nu faktiskt.

/Anna