tisdag 26 april 2016

Kvällens arbetsplats


Den är ju ganska maffig, Högalidskyrkan. En månad till Kompiskörens vårkonsert!

/Elin

måndag 25 april 2016

... Fast det är väl helt ok det här också


Kvällens arbetsplats: Munchenbryggeriet.

/Elin 

Hello monday my old friend

Spenderade helgen i butiken med att titta ut på snöregnet och drömma om värmen i Arizona. Om sol på axlarna och ljumma vindar, och frihet. 


Någon gång ska jag tillbaka... Men nu: trängas på pendeln, gå på seminarium, öva. 

/Elin

lördag 23 april 2016

Fredagen som försvann - om att vara vuxen

Igår skulle jag ha spelat lite stråktrio, men ställde in för att jag "hade för mycket att göra hemma". Döm om min förvåning när jag runt halv ett-snåret fann mig själv sittande framför teven i pyjamas, ätande blåbärspaj! När som helst kommer någon att komma på mig och dra in mina vuxenprivilegier. 

Resten av dagen fortsatte ungefär i samma stil, tills jag fick middagsbesök och blev tvungen att styra upp mig själv (ni vet, kläder och sånt). Besöket bestod av två medstudenter som också befinner sig över 30-strecket. En kommentar som yttrades under kvällen var faktiskt "Det här känns ju som att vara på middag hos en vuxen!", så jag vet inte. Jag kanske klarar att hålla skenet uppe. 

/Elin

torsdag 21 april 2016

Dagens KMH


Smygfotat genom dörren till Stora Salen. Symfoniorkestern repar inför fredagens konsert!

/Elin

tisdag 19 april 2016

När livet återvänder

Det är så mycket jag tänkt att jag velat blogga om, de senaste veckorna. Men så fort jag tänkt tanken har febern tagit fart och mattheten övermannat. Det är fler än jag som vittnar om "man colds" den här våren, ni vet den där förkylningen som sätter klorna i en med värk i alla muskler, tungt huvud och oförmåga att formulera ens en tanke. En dag hade jag som mål att ta mig till köket och brygga kaffe. En annan att stappla till affären och köpa blåbärssoppa. Den nivån. Jag är sällan sjuk, men när jag blir det är det nästan alltid under liknande omständigheter. Man cold.

Till exempel hade jag ett blogginlägg på gång om måsarna. De där vita, skrikande som fyller stan varje sommar. De är, sitt skränande till trots, mitt bästa vårtecken. När måsarna kommer vet man att värmen är här för att stanna. För några veckor sedan var vi i Ludvika över helgen och jag hade tänkt jättemycket på måsar. Kanske till och med längtande sagt till Fotografen att "tänk när dom kommer!" Och så, när vi körde in i vårt kvarter på söndagkvällen, satt de där i skymningen. Hundratals, kurande i grässlänterna. Lysande vita mot de gråaktiga dunklet.

Ahhh...

Långsamt, alldeles för långsamt, har febern och värken ersatts av snuva, rethosta och matthet. Men om jag klarar att klä mig på morgonen går jag också till jobbet, så funkar jag. Kvällarna har jag spenderat i soffläge, att göra middag var den absoluta gränsen för min förmåga.

I helgen bestämde jag mig för att göra absolut ingenting (förutom att fira Fotografens farmor på 90-årsdagen) i förhoppning om att äntligen bli frisk.

Och så, i måndags morse, var det inte lika svårt att klä sig och inte heller lika svårt att ta tag i arbetsuppgifterna på jobbet. Det var lättare att andas.

Livet alltså. Som en vit mås.

/Anna

Dagens Musikhögskolan


Någon har lämnat en värktablett på pianot i övningsrummet. Mycket omtänksamt! Och lite talande...

/Elin

tisdag 12 april 2016

Sjukan

"Och så blev det påskhelg och därefter arbetsvecka och det där obeskrivliga ontet i kroppen utvecklade sig till enveten feber och så låg vi sjuka i en vecka ... "

Japp, både Strumpan och Syster Yster! Tänk så festligt det varit om vi vetat om att vi låg sjuka på var sitt håll och kunnat sammanföra våra veka krafter till en och samma soffa! Nu blev det inte riktigt så, istället har vi tagit oss igenom sjukan på varsitt håll, med viss förskjutning.

Huvudet är fortfarande inlindat i nåt fluffigt som gör det trögt att tänka och jobbigt att ta tag i saker. Jag är tillbaka på min arbetsplats (när febervärken äntligen släppte verkade det inte motiverat att spendera dagarna i soffan och titta på dåliga komedier längre ... jag menar, jag orkar ju klä på mig), men inte mycket mer än så.

Väldigt mycket tid har alltså försvunnit till ingen nytta alls, Urmakaren har till exempel inte fått i närheten av så mycket uppmärksamhet som den borde. I helgen gjorde jag ett svagt försök att återuppta redigeringen, men landade direkt på en punkt som först krävde detaljerad googling och därefter ett stort beslut. När beslutet väl var taget ("ändra den viktiga scenen, justera hela företeelsen"), krävdes så stora redigeringsnävar att jag blev matt av bara tanken och läste en bok i stället. Ett klart tecken på att jag inte är tillräckligt frisk än, men ändå. Väldigt frustrerande.

Det var den sammanfattande lägesrapporten. Vilken dag som helst nu borde sikten klarna och reaktionsförmågan vara tillbaka.

/Anna