Grattis på första november!

Vad hände?
...
Våren kom och gick, swish swosh
Sommaren kom och gick, swosh swish
Hösten kom och löven föll och sedan regnet.

Under tiden redigerade jag färdigt Urmakaren version 10. Skickade den till testläsare medan pulsen slog så hårt att jag trodde andra kunde höra.

Jag byggde vidare på Nyberget, det där huset mitt i skogen som i år fått både vatten och avlopp och varmvattenberedare och tvättmaskin och utedusch. Det blev semester och vi flyttade dit. Fick marken längs hela husgrunden uppgrävd och igengrävd, målade sovrum och lagade middagar. Det var varmt under en vecka och då släppte vi allt och låg i solen.

Semestern tog slut, vi åkte tillbaka till stan och på jobbet i studion var fullt upp att göra. Jag tackade ja till att gå en kvällskurs på universitetet och det var mer slitsamt än någon kurs jag tidigare gått.

Jag åkte till Göteborg och var på bokmässan tillsammans med Hanna och Vilse Förlag. Som vanligt en märklig blandning av konst och försäljning, djup och yta. Men vi har börjat vänja oss vid att filtrera. Så det gjorde vi, i fyra dagar var vi filter medan vi träffade läsare, fans, idoler, tog selfies, minglade och sögs in i böcker. Jag köpte färre än någonsin, bara sex stycken.

Jag bjöd in responsläsarna på middag och lät dem hacka sönder Urmakaren i småbitar och molekyler medan de petade på svagheter och hyllade helheten. Jag försöker fortfarande förstå vad som hände, vilka mekanismer som gjorde att jag log och antecknade så jag blev svettig och kände hur detta var det bästa som kunde hända samtidigt som berättelsen fläktes ut och in och alla nerver synliggjordes.

Jag jobbade mer och mer, skrev ett manus till en liten filmproduktion, fick mer ansvar. Jag tog mig igenom kvällskursen, skrev salstenta och kämpade fram långa akademiska svar på uppgifterna som lämnades in varje vecka. De blev godkända.

Jag åkte på skrivarhelg och sorterade tankarna- jag menar kommentarerna från testläsarna. Skrev samman allt på papperslappar, ett för varje kapitel.

Jag låter bli att skriva,
väntar in version 11.
Tänker, läser, funderar.
Hittar stämningen, platsen, karaktärerna, berättelsen.
Vrider upp volymen.

Vad hände?
...
Regnet smattrar på plåttaket till studion, swish swosh.
Skrivandet tränger sig på, plötsligt lockar bloggen, fingrarna flödar, swosh swish.

/Anna

Slutet

Vi var på bio i lördags  och såg The Revenant, fotografen och jag. En långsam film. En väldigt lång film dessutom. Men så kom slutet. Och jag tänkte att sådär kan man ju också göra.

I och för sig platsar kanske ett avtonat slut bäst på en berättelse (film, i det här fallet) som till stor del berättas genom det som händer "mellan raderna". Men jag fick ändå en vag känsla (vågar inte säga idé, det lägger för stora krav på den där stackars tanken) för hur jag vill att Urmakaren ska sluta. Vad jag vill säga i bokens sista kapitel, men kanske främst vad jag inte behöver förklara.

Så väldigt svårt att hitta balansen mellan det outsagda och tillfredsställelsen av att veta hur det slutar ju.

Behöver jag säga att jag kommit till slutet i min genomläsning av version 9? Det har jag nämligen. Jag läste upplösningsscenen till frukost och hade svårt att inte fortsätta läsa och kommentera när jag kom till jobbet. Nu är det bara avtoningen kvar. Det som alltså ska ge läsaren lagom mycket information kring "vad som hände sen" plus lämna lagom mycket utrymme för läsaren själv att spekulera kring vad man tror om vissa detaljer. Dessutom vill jag att man ska ha en bra känsla när man slår ihop boken, lycka eller vemod gör detsamma, bara den är "rätt".

Ingen press, med andra ord.

18 sidor kvar.

/Anna

Redigeringen och de osynliga skrivprocesserna

Nej det går inget vidare med redigeringen, inte ens sedan jag godkänt att jag får fuska och göra två steg i ett svep. Det är exakt så lite disciplin jag har. Plus: januari, eller hur?

Så jag tänkte att det kunde pigga upp lite att fundera på hur det kommer sig att jag kommit dit jag är nu och hur jag ska tvinga mig vidare.

För ett tag sedan bloggade Anna på Debutantbloggen så väldigt bra om skrivprocessen och där fanns mycket jag kände igen mig i och mycket jag insåg att jag borde vara mer uppmärksam på i mitt eget skrivande. Även om jag ännu inte kommit till slutet av mitt manus och skickat det till förlag, har jag ju hållit på med det i sju-plus-nånting år och därmed fått en hel del insikter om hur jag själv fungerar. Jag har bara inte gjort mig själv medveten om de insikterna. Vilket såklart är dumt, för jag skulle kunna lära mig en del av dem.

I första skedet gör jag som Anna: jag skriver på och ser vad det blir längs vägen. Hon kallar det att bygga sandslott, att det handlar om att först ösa en massa sand på hög för att sedan börja forma och skulptera. (Jag kallar det för isskulptur eller kanske till och med marmorstaty eftersom min process med att forma berättelsen känns betydligt svettigare än att pressa samman lite sand med händerna.)

Därefter är det suddigare, det där med hur det gått till att bygga mitt bokmanus. Nu mot slutet har jag skrivit ett synopsis, som jag just nu kom ihåg att det existerar, så jag borde såklart ta mig en titt på det och se om jag håller planen eller om berättelsen spretar åt ytterligare några håll.

Eventuellt kan det vara ett smart sätt att ta sig an redigeringen med lite ny energi: att titta närmare på min så kallade process och fundera över hur jag tagit mig dit jag är idag och vad som funkat bra. Det kunde kanske överrösta de där bortförklaringarna som hellre kollar på tv än skriver, för att det "är inspiration". Alla sätt som lurar mig att skriva är bra, tänker jag.

Det som är spännande med filmmanuset är förstås att processen är helt tvärtom från hur jag skrivit bokmanuset. Och det vågar jag påstå efter att ha "skrivit filmmanus" i exakt en och en halv timme, ja. (Vilket inte är helt sant, för Fotografen och jag har skrivit på ett långt manusprojekt tidigare, då tillsammans med en tredje part, vilket var ett otroligt bra samarbete som i slutänden rann ut i sanden på grund av olika syn på hur manuset egentligen skulle gå från papperssidor till att filmas. Tilläggas bör att Fotografen och jag var alltigenom ense i det fallet.) Men att filmmanuset nu skrivs "baklänges" mot mitt bokmanus (vilket de flesta skulle anse vara "framlänges", där man börjar med berättelsestruktur och story för att jobba sig mot scener, karaktär och dialog) beror på att vi är två som jobbar och då försvårar det att utgå från infall och känslor. Det blir istället moroten i bygget, att få komma så långt att vi får gotta oss i krusidull.

/Anna

Härmed förklarar jag projekt "Att-skriva-filmmanus-på-ett-år" för startat!

Om man skrivit väldigt länge på ett romanmanus och lärt sig rätt mycket om hur man inte ska göra längs vägen och börjar känna att det vore roligt att skriva något annat, på ett helt annat sätt (läs: strukturerat) och detta tillsammans med någon, är det väldigt enkelt lätt att säga ja när tillfälle ges.

I helgen bestämde sig Fotografen och jag för att det är dags att ta tag i drömmen om att göra film. Eller som citatet jag läste någonstans: "Ett mål utan en plan är bara en dröm".

Bakgrunden är såhär enkel: Fotografen vill 1. skriva 2. producera 3. filma. Och för att ta sig igenom steg 1 behövs ett team att bolla med. Så jag anmälde mig frivilligt.

Och så kom det sig att Manusmåndag blev ett begrepp hemma hos oss. Vi började igår med ett uppstartsmöte. Ramen var såhär:

* Det måste finnas starttid och sluttid. Vi körde på 20.00-21.30. Som av en händelse råkade det hamna just under Guldbaggegalan så den missade vi. Bokat är bokat.
* Mitt krav var att sitta vid köksbordet utan tv eller datorer som distraherar. Googla på saker gjordes på telefonen för att inte försvinna bakom en skärm. Anteckningar skrevs på pappersark.
* Det måste finnas ett mål för projektet. Vilket blev att pitcha manus för producenter under nästa år.
* Det måste finnas en agenda för första mötet: vad ska hinna avhandlas under den bokade tiden? Den blev ungefär såhär:

• Vad för typ av film vill vi skriva?
• Vad är handlingen i den allra vidaste betydelse?
• Baserat på handlingen, hur gör vi antagonisten trovärdig?
• Baserat på handlingen, hur gör vi protagonisten sympatisk?

* Listan resulterade i en mängd funderingar och så fort vi kom på nåt vi gillade skrevs det ner på pappret.

Sen var tiden slut och så hade vi kommit fram till ungefär vad filmen ska handla om och vilka karaktärer som skulle kunna driva berättelsen framåt. Eller inte. Vi har bara börjat, så vi hinner nog ändra oss några gånger.

Men nästa vecka är det Manusmåndag igen och fram till dess får de där idéerna marinera i vårt undermedvetna. Eventuellt ska vi ägna nästa kväll åt att specificera projektet ytterligare och välja någon av de handlingar vi har som förslag och skissa vidare.

The sky is the limit och allt det där.

/Anna

Star Wars

I fredags såg vi nya Star Wars – The Force Awakens och det var SÅ BRA! De förhandsrecensioner jag läst trots att jag försökte blunda, utlovade precis det jag fick: en igenkänningstrip till barndomen.

Min relation till Star Wars är inte så mycket spekulationer kring vem som är vad och hur olika folkslag egentligen hänger ihop eller ens vad skeppen och vapnen och planeterna heter. Jag bryr mig heller inte så mycket om att prequels-filmerna som gjordes är skitdåliga, jag lät bli att se dem.

När jag var liten lekte vi inte Star Wars, vi samlade inte på Star Wars-grejer och jag kan inte ens minnas att vi pratade särskilt mycket om Star Wars (och hade vi gjort det hade vi såklart pratat om Stjärnornas Krig, inget annat). Men vi tittade på filmerna, om och om igen. Helst under varma sommarlovsdagar då vi kröp ner i gillestugan och petade in vhs-kassetterna i videon och plöjde alla filmer tills de var flimriga och svajiga av allt spolande fram och tillbaka. Under de timmarna som filmerna varade levde vi Star Wars och när allt var över tittade vi från början igen.

Med det sagt ser jag fram emot att besöka första bästa biograf under julen och ta en vända till i jedi-land.

Lämpligt Star Wars-nagellack: Black Galaxy

Barnsligt förtjust, ja!

/Anna

När jag blir stor ska jag bli brittisk gentleman! (Eller: detta inlägg är ett utkast direkt från min hjärna)

Vi såg Jorden runt på 80 dagar (1956) igår! Väldigt daterad världsbild, men ack så vacker!

Således är min nya stilikon Phileas Fogg:

Plus: vill ha eftertexter i min bok. Det får man ha va? Sådana där gamla fina med prickade linjer mellan namn och funktion.

/Anna

Det var mycket prat om framtiden igår

Igår var alltså dagen när Michal J Fox´s karaktär Marty McFly åker till framtiden i "Tillbaka till Framtiden del II" och vi bänkade oss i en biosalong som visade hela trilogin i följd, plus pauser.

Jag var bara fyra år när första filmen kom, så jag har kollat på samtliga betydligt senare och tycker de är fantastiska. I går, när vi såg dem alla på raken och dessutom på stor duk, insåg jag hur briljant den första filmen är. Den som är det minsta intresserad av berättarteknik kan lära mycket av den. Varje bildkomposition, klipp och ljud är planerat in i minsta detalj och gör filmen sammanhållen och – i brist på bättre uttryck – effektiv. Det är en löjligt intelligent film helt enkelt.

Den 21 oktober 2015 liknade inte riktigt Robert Zemeckis färgstarka vision, men samtidigt kändes det väldigt futuristiskt när alla satt med näsan i varsin smartphone in väntan på att filmen skulle börja, den som gjordes när ett digitalt armbandsur var ungefär det mest tekniska man kunde bära med sig. Uppskattningsvis var samtliga mellan 30 och 40 år, det var lite som att hänga på en klassåterträff. Igenkänning, men ändå nytt. Som Fotografen sa: det är nåt visst med att äntligen få se filmerna i stor biosalong tillsammans med andra som skrattar lika mycket och på samma ställen som man själv. Det har han fullständigt rätt i.

Såhär känner man det när man smiter från jobbet i förväg för att hinna titta på film i 6-7 timmar en vardagkväll mitt i en vecka då det är ovanligt mycket att göra på alla plan:

• Efter första filmen var vi uppspelta
• Efter andra filmen var vi hyfsat mosiga och trötta
• Efter tredje filmen vinglade vi ut, lite febriga sådär.

Värt.

/Anna

En hemmafrus bekännelser

Vi gjorde en bokvideo i somras och nu är den klar!

Elin Eldestrand som är en av mina bästa vänner och också råkar vara min svägerska har skrivit ett gäng roliga noveller om en hemmafru som tar lagen i egna händer. Tre (e-noveller) gavs ut redan i våras och nu kommer nästa omgång med start idag!



I rollen som hemmafru: Elin själv!

/Anna

Grattis på första september, nu är det höst!

Det är inte klokt att man vaknar den första höstdagen av regn mot fönsterrutan och får klä sig i dubbla lager upptill och strumpor i skorna för första gången sedan semestern. Fint av september ändå.

Sedan sist har jag funderat mycket över hur i hela världen det ska bli en bok av det där klottret som Urmakaren består av för närvarande. Klotter och 8 tidigare versioner, vill säga. Till exempel blev det mer funderande än ord skrivna under skrivarhelgen i Göteborg som Strumpan och jag var på. Fler koppar te och prat än kapitel lagda till dokumentet. Dock gjorde jag någonting superviktigt och det var att lägga in samtliga anteckningar jag gjort kring till exempel plot och karaktärsutveckling under det senaste året, till sina ungefärliga rätta platser i dokumentet och vips har jag översikt.

Jag har även blivit medbjuden att jobba under bokmässan, i år representerar jag ett annat förlag än jag brukar och mer om saken törs jag säga när det hela känns mer officiellt.

Som Lillstrumpan inflikade häromsistens, håller vi på med ännu en bokvideo. Detta projekt känns extra kul eftersom det är första gången Strumpan komponerar musik till något som Fotografen och jag producerat! Bokvideon är till en serie noveller kring en och samma karaktär som min gamla bästis Elin Eldestrand skrivit och som ges ut på Hoi förlag. Tre finns redan utgivna och tre till kommer ut under hösten, ser mycket fram emot att visa resultatet, vi har gått längre än någonsin i bokvideomakeriet...

Och så har jag blivit refuserad. Två gånger.
I våras gick jag skräckskrivarkurs och det hela slutade med att jag skrev en novell på tema "vinter" som jag skickade till två olika amerikanska antologier, fint översatta till engelska. Någon gång i somras fick jag avslag från den första och i går kväll kom ett trevligt mail med refusering nummer två. Jag tackade för trevligt svar och passade på att be om feedback. En enkel fråga: baserade de möjligtvis sitt val på ämne, språk eller någonting annat? Svaret kom snabbt: "Your story was under consideration until final round, but it just didn´t fit together with the rest I picked. I loved the plot and your writing voice, though, so please submit in the future."

Sedär, version 9. Jag kan nog ta mig an dig trots allt. Jag kan skriva, jag är inte rädd.

/Anna

Om att fånga känslan

Jag fortsätter att absorbera allt som har med berättande att göra i jakten på att göra Urmakaren rättvisa.

Igår kollade Fotografen och jag på en lång intervju med skaparna bakom nya filmen med George Clooney: Tomorrowland, en film som (liksom Pirates of the Caribbean) baseras på en åkattraktion på Disney World. En av de intervjuade var författaren/regissören/producenten Brad Bird (Ratatouille, Mission: Impossible – Ghost Protocol, etc) och han lyckades sätta ett halvt finger på det där jag varit ute efter de närmaste dagarna. Nämligen k ä n s l a n.

Han pratade om de projekt han väljer att arbeta med, vad som driver honom som berättare och vad han vill komma åt med sina berättelser. Och så sa han något i stil med att för att komma åt en viss känsla/stil/atmosfär, väljer man ett sätt att illustrera (gestalta) den och så är det inte mer med den saken. Jamen kolla nedan bara den som är intresserad, har ingen aning om när i intervjun de pratade om detta, men det är ett rätt bra samtal om kreativitet i det stora hela.

Jag tror inte att jag är ensam med att vilja fånga a l l a känslor och ta med a l l a delar av världen/ploten/karaktärerna som jag hittat på. Det är ju det som utgör den sammansatta berättelsen, visst? Men för att läsaren ska förstå världen/ploten/karaktärerna krävs bara ett stickprov av hela det komplicerade spektrat (Bara, hmpf). EN illustration som gestaltar ALLT. Det är förstås en svindlande tanke som öser både ångest och magsår över en. Hur ska jag veta att jag väljer rätt liksom?

Och här kommer det finurliga: DET KAN JAG INTE VETA. Man gör sitt bästa, varken mer eller mindre.

Sedan lade jag mig för att sova och kom på hur det skulle kunna sluta. Eller rättare sagt, k ä n s l a n av ett slags slut. Det har jag gestaltat i en mening nu som kanske funkar. Men kanske inte.

/Anna

Frisk som en nötkärna men fy tusan vad seg

Ibland klumpar festligheterna ihop sig. Som i helgen:

1. Fredag: Konserhuset "Sagas – Orchestral Fantasy Music"
2. Lördag: Rival "En man som heter Ove"

Däremellan utflykt, mat, fika, häng och sena nätter.

Vackert dekorerad konserthusfasad 

Stor orkester och ännu större kör!

Låtlistan!

Årets första utflykt till Äppelfabriken

Lyxmiddag på Rival innan föreställningen

Och eftersom Hanna och hennes man kom upp för att se "En man som heter Ove"-föreställningen med Fotografen och mig (Johan Rheborg var ap-bra!) så hann jag få några kommentarer om novellen av Hanna (eftersom hon var snäll och läste på tåget upp).

Den regnruskiga söndagen spenderades därmed i redigeringssoffan där jag varken hann äta lunch eller byta om från pyjamas. Vips var det kväll och novellen kändes färdig, men så skulle den grovöversättas innan den skickades till riktig översättning. Fotografen och jag spenderade därför halva natten med Google Translator och var alldeles för trötta för att orka fnissa åt galenskaperna som uppstod med jämna mellanrum.

Men novellen har alltså skickats in för översättning! Så fort jag blivit av med gruset i ögonen (läs: knarkat kaffe) ska jag sätta mig in i hur man egentligen gör när man submittar mästerverket på webbsidan.

/Anna

Vi gjorde en bokvideo: Vanliga Människor

För några helger sedan samlade Anne Liljeroth några svartklädda bekanta som vi stoppade in framför kameran i en grönklädd studio. Därefter följde lite pillande för Fotografen som skulle få det att se ut som om dessa svartklädda i själva verket befann sig inuti omslaget till Annes nyaste bok Vanliga människor (glömmer och går vidare).

Släpptes i november 2014 på Hoi Förlag

Lite såhär såg det ut bakom kulisserna:

Skuggfigurer mot grönt, här med rekvisitakopp 

Kameran stod inklämd i hörnet 

Statisterna och Anne hängde i soffan mellan tagningarna

Anne fick dessutom tag i en perfekt låt av Göran Samuelsson. Den råkar också heta Vanliga människor och tillsammans med bilden blev slutresultatet såhär:





/Anna

Vad som händer när vinden vänder

En storm är på väg in vilket får mig att tänka på Chocolat, en annan av mina inspirationskällor.

 

/Anna

Välkommen 2015, året då alla lösa trådar ska vävas samman

Vi såg Mary Poppins över tolvslaget, för vad passar bättre inför ett nytt år än att mata sig med en saga där allt är möjligt. Det var första gången jag såg filmen vilket är konstigt, böckerna läste jag när jag var liten och tyckte väldigt mycket om den barska och gåtfulla nannyn som utan minsta förvarning tog med barnen Banks på magiska äventyr. Julie Andrews gör en aningen mer sympatisk Mary Poppins, men så är det också en Disneyversion. (Har dock redan sett Saving Mr Banks och kan varmt rekommendera.)

Pyjamas, te och Mary Poppins. Och paus för att skåla.

Hursomhelst blev jag medveten om hur mycket jag stulit av miljöerna i Mary Poppins till Urmakaren. Från familjen Banks "Cherry Road" till parken med den stora grinden och hustaken över vilka Mary Poppins flyger med sitt paraply. Hon är helt enkelt en figur som har etsat sig hårdare fast hos mig än jag trott, inte bara min magiska weekendväska som rymmer allt man behöver och mina nyinköpta kängor andas Mary Poppins. Det måste ha att göra med att Urmakaren utspelar sig kring 1910-talet.

Samma känsla av att ha snubblat in i min egen berättelse fick jag under julhelgen när jag gick på stan i Ludvika. På Storgatan tog jag fram telefonen för att fota den vackra vinterdagen (ungefär som Strumpan gjorde häromdagen, utan att skämmas dock). Jag kan ha insett det förut och glömt (har väldigt dåligt minne), men där och då blev det väldigt tydligt varifrån jag fått idéen om en huvudgata med stadshuset i ena änden. Och när jag gick närmare för att fota (tyvärr inte tillräckligt nära för att få till en bra bild, Ludvika stadshus är förstås helt utzoomat och otydligt) slog solen rakt i urtavlan i stadshustornet och bländade mig. Slump? Knappast.

Stadshuset är det orangea huset längst bort där solen blänker i urtavlan.

Och håller jag mitt nyårslöfte? Ja, än så länge. Det bidde en tjuvstart igår innan vi åkte iväg till restaurangen och åt middag, Fotografen och jag. Jag var klädd och klar en hel timma för tidigt och vad är bättre att lägga energi på när man oväntat får tid över än att skriva, är mitt nya motto.

Min vapendragare och jag.

Upp till bevis.

/Anna

Hobbiten och lite musiknörderi

Nästa år, när jag får frågan hur mycket jag vill jobba under julhelgen, kan någon då påminna mig om att jag behöver ledigt innan jul? För att tvätta, tindra och slå in julklappar? För nu jobbar jag mest. Och tindrar minst. 

Men det finns ju ljusglimtar. Syster Yster och Fotografen som bjöd in alla Stockholmssyskon på julmiddag häromkvällen, till exempel. Och igår gick vi på bio och såg sista Hobbiten! Anna kommer säkert att skriva ett smart inlägg om dramaturgi och karaktärer och sånt, jag tänkte mest på musiken. 

En ton, i synnerhet: molltersen i kamptemat som sjöfolket spelade i stora tutor från stadsmuren när de skulle ut i strid. Jag köper den inte. Kanske för att jag precis läst på lite om övertonsserien, som jag tror är ungefär samma som naturtonsserien, där ingen mollters existerar (alltså den ton som ligger ett och ett havt tonsteg från grundtonen). De här filmerna, som alla som sett bakommaterialet till Sagan om Ringen vet, görs av människor som lägger kopiöst mycket tid på bakgrundskoll och detaljer. Musiken också, som på äkta hollywoodmanér illustrerar olika folk och platser. Alla naturfolk, som alverna och hobbitarna, har teman som utgår från naturtonserien. Orcherna däremot, har teman som sticker ut för våra 1800-talsöron och hämtar inspiration från industrin. Därför skulle jag gärna vilja veta hur Howard Shore resonerade när han petade dit den där tonen, för jag lovar att det finns ett resonemang bakom.

Jag ska definitivt ta upp det med min teorilärare i januari.

/Elin

2. Julgran

Jahapp så sedan i söndags har jag kört omkring med en gran i bilen. Det luktar gott med livs levande Wunderbaum så jag rekommenderar. En annan anledning till att åka runt med den var att vi hade möjlighet att införskaffa den under helgen, men den skulle inte användas förrän igår kväll. Och när man inte har balkong att ställa den på men ändå vill hålla den kall så den inte börjar sprudla av liv i förväg, får man förvara den i bilen. Användas förresten, jag kallar det så eftersom den var en del av rekvisitan till en inspelning av en ... vi kan nog kalla det reklam? Ja vi säger så.

Fotografens plan var att ta hem den efter uträttad inspelning och klä den efter konstens alla regler. (Den mannen älskar jul och granar och att pynta granar och ljussätta julmysigt mer än någon annan jag känner.) Men sedan visade det sig att granen eventuellt har ett till gig i en annan inspelning först, beroende på om den håller formen. Så den är tillbaka i bilen.

Man anar stativ och allmänt stök i bakgrunden va? 

Förutom den svarta skärmen som hänger ner är det stämningsfullt.

Och från värmen vid brasan till kylan igen. Blir den förkyld?

/Anna

1. Star Wars

Jamen jag kör på min lista helt enkelt! Vi såg teasertrailern i helgen på j ä t t e h ö g volym. Först i fredags. Sedan i lördags, för säkerhetsskull. Och i söndags kände vi som sagt inte att det räckte med en futtig trailer så då såg vi första och andra filmen. På alldeles lagom volym. Men jag saknar alltid VHS-flimret. Strumpan fick en aha-upplevelse när hon för första gången läste den flygande texten i början. Tja, vad mer finns det att säga? Äsch, vi kör väl en teaser igen?

/Anna

Här var det trailer!

Men hörni, har ni sett trailern för "Cirkeln" än? Gör det nu annars!

*skyndar mig att läsa hela triologin innan februari*

/Elin

Magicians!

Andra produktioner som just startat, är filmatiseringen av The Magicians och författaren Lev Grossman lägger ut små men helt klart exalterade tweets kring detta.

Jag har ännu inte läst ut boken, har kämpat sedan i somras (med något avbrott av annat som skulle läsas), men ehum... Jag läser långsamt och i väldigt korta stötar. Ett par sidor per kväll bara. Så eventuellt hänger jag inte helt med svängarna, särskilt inte när karaktärer nämns som man uppenbarligen borde minnas namnen på. Ändå, det ska bli väldigt spännande att se hur den slutar! Och jag ser väldigt mycket fram emot att se Quentin på vita duken.

/Anna

Interstellar

Vi såg Christopher Nolans nya film Interstellar ikväll. Klokt nog gick på föreställningen som började runt fem, ehuru den var närmare T R E timmar lång. Det kändes lite i baken, lite i magen och lite i blåsan. Men inte det minsta i handlingen.

Jag är så otroligt nöjd med att inte ha läst eller hört så mycket om vad den egentligen handlar om i förväg, det jag råkat höra adderade snarare till förvirringen. Därför vill jag inte spoila någonting här. Bara en sak: Se den och se den på bio. Välj en biosalong med bra bild och framför allt bra ljud. Ta med vatten, något att äta och näsdukar.

Jo en grej till: Kommer ni ihåg när ni såg Inception? Den här har ungefär samma sprängkraft på både intellekt och själ. Plus att Nolan har tagit hjälp av Zimmer igen...

/Anna