Bokmässan 2015: BIG NEWS!

Det har varit spikat och klart ett tag, men nu är det officiellt! JAG SKA PÅ BOKMÄSSAN!

Jaha, vad är det med det då?

Jo, jag ska jobba i monter hos MYCKET AMBITIÖST OCH ROLIGT FÖRLAG: Vilse!

Hanna ställer ut sina två böcker i egen monter under Vilse Förlag och ingen kunde vara gladare än jag. Ser sjukt mycket fram emot att träffa hennes läsare, nya och gamla. Nervöst förstås, har ju ingen aning om vad som väntar. Men jag är ett fan av böckerna och världen som Hanna skapat, så jag tror och hoppas på många intressanta möten i den lilla, söta montern som heter A04:26.

Kom förbi, säg hej, bläddra i en bok, kolla in dekoren, träffa en svärdsexpert och lyssna på panelsamtal. Men framför allt: GÅ VILSE MED OSS!

Seså, anteckna nu duktigt: A04:26

Vi ses!

/Anna

Än hit och än dit: Början

Jag är färdig med slutet, för nu. Det får duga. Det tjänar sitt syfte: ger tillräckligt många svar för att jag ska kunna ta ut färdriktningen. (Hoppas jag. Annars får jag fylla på när det behövs. Jag vet till exempel fortfarande inte vad bokens sista mening är och det är lite fint att ha den kvar. Som en skatt en regnig tisdag.)

Så nu fortsätter jag lite efter devisen att skriva det jag vet, ta tag i de bitar som jag saknar, helst så sammanhängande textsjok som möjligt för att få lite flow.

Början har jag släppt för tillfället, men jag har ändå kommit att tänka på den, därav rubriken. Den gör sig ständigt påmind, oftast när jag läser andra böcker, men även annan berättarkonst får mig att tänka på berättarstruktur. En bra början är allt. Jag försöker själv numera välja böcker efter början snarare än baksidestext (skitsvårt, trillar ständigt dit och vänder på böckerna i bokaffären, senast idag faktiskt vilken resulterade i att jag lät bli att köpa den där boken som från början lät superintressant och spännande, allt på grund av klyschig och inställsam beskrivning där bak).

Det finns ett par enkla regler om vad en bra början ska innehålla:

• framåtrörelse
• känsla för tema och stil
• någon av huvudkaraktärerna

Typ så va? Ni som läst skrivhandböcker och kom ihåg vad ni läste kan säkert fylla på med mer. Det är den där framåtrörelsen som intresserar mig för tillfället. Hur man skapar känslan av att berättelsen börjar "mitt i" ett händelseförlopp. Vad som gett upphov till intresset? Svansjön! Jag har lyssnat igenom baletten kanske 2 gånger plus lyssnat på några strölåtar här och där. Men början, hörni. Början! Jag tror att Tjajkovskij hade fullständig koll på framåtrörelsen och hur man skapar spänning. Jag tycker mig nämligen kunna höra hur baletten liksom redan är igång, fastän jag lyssnar från den allra första början. Inget segdraget intro eller presentation av bakomhistoria, karaktärer eller annat krafs. Pang på bara. Med en enkel skala som faller från första tonen är berättelsen redan igång och jag klamrar mig fast och följer med på resan.

Det vill jag också åstadkomma. Måste bara komma på vad den där skalan av toner består av i Urmakarvärlden.

/Anna

En skaparlördag hos Elin: Slutet

I veckan bestämde jag mig för att ta itu med slutet av Urmakaren. Jag har skrivit slutet några gånger, men förstås inte på långa vägar så många gånger som jag skrivit början. Jag jobbar gärna kronologiskt, men nu har jag hamnat i en rondell där jag kört x antal varv och tappat bort vilken väg som bär framåt. Alltså hoppar jag dit jag vet att jag måste, till exempel till slutet.

Den stora frågan är naturligtvis: Hur ska det sluta? Vilken är den avgörande sista pusselbiten som avslöjas, hur ska karaktärerna reagera på allt som hänt och i vilket läge kan jag lämna dem därhän och sätta punkt?

Precis innan jag skulle somna igår kväll kom jag på vad som ska vara det sista som berättas. Hela kroppen vibrerade till av en rysning, sådär som man reagerar när man kommit till slutet av en bok eller film och berättelsen tar en oväntad men tillfredsställande twist. (Jag kan absolut inte utlova att denna känsla är något som kommer att finnas när manuset existerar i bokform, men det hör inte till saken.)

Så idag, när Fotografen och jag hängt hos Elin och skapat hela dagen (Fotografen har klippt bokvideo medan Elin komponerat musik till samma bokvideo), har jag SKRIVIT SLUTET. Inte hela, men jag är på god väg. Och det är mer logiskt och sammanhängande och fyller sitt utrymme bättre än det någonsin gjort.

Träningstights i förgrunden, för "att skriva en bok är att
springa ett marathon".

I lurarna: Svansjön på högsta volym. Symfonier och baletter är bra på det viset att de håller på lika länge som det tar att skriva ett kapitel eller två.

/Anna

Grattis på första september, nu är det höst!

Det är inte klokt att man vaknar den första höstdagen av regn mot fönsterrutan och får klä sig i dubbla lager upptill och strumpor i skorna för första gången sedan semestern. Fint av september ändå.

Sedan sist har jag funderat mycket över hur i hela världen det ska bli en bok av det där klottret som Urmakaren består av för närvarande. Klotter och 8 tidigare versioner, vill säga. Till exempel blev det mer funderande än ord skrivna under skrivarhelgen i Göteborg som Strumpan och jag var på. Fler koppar te och prat än kapitel lagda till dokumentet. Dock gjorde jag någonting superviktigt och det var att lägga in samtliga anteckningar jag gjort kring till exempel plot och karaktärsutveckling under det senaste året, till sina ungefärliga rätta platser i dokumentet och vips har jag översikt.

Jag har även blivit medbjuden att jobba under bokmässan, i år representerar jag ett annat förlag än jag brukar och mer om saken törs jag säga när det hela känns mer officiellt.

Som Lillstrumpan inflikade häromsistens, håller vi på med ännu en bokvideo. Detta projekt känns extra kul eftersom det är första gången Strumpan komponerar musik till något som Fotografen och jag producerat! Bokvideon är till en serie noveller kring en och samma karaktär som min gamla bästis Elin Eldestrand skrivit och som ges ut på Hoi förlag. Tre finns redan utgivna och tre till kommer ut under hösten, ser mycket fram emot att visa resultatet, vi har gått längre än någonsin i bokvideomakeriet...

Och så har jag blivit refuserad. Två gånger.
I våras gick jag skräckskrivarkurs och det hela slutade med att jag skrev en novell på tema "vinter" som jag skickade till två olika amerikanska antologier, fint översatta till engelska. Någon gång i somras fick jag avslag från den första och i går kväll kom ett trevligt mail med refusering nummer två. Jag tackade för trevligt svar och passade på att be om feedback. En enkel fråga: baserade de möjligtvis sitt val på ämne, språk eller någonting annat? Svaret kom snabbt: "Your story was under consideration until final round, but it just didn´t fit together with the rest I picked. I loved the plot and your writing voice, though, so please submit in the future."

Sedär, version 9. Jag kan nog ta mig an dig trots allt. Jag kan skriva, jag är inte rädd.

/Anna