Vi tar väl och kramar ur det sista av november

Vart jag mig i kväll än vänder, hamnar jag framför en video.

Okej, det var en överdrift, men ändå. Här hittade jag en häftig (om än kanske inte toppenbra) reklamfilm (jag verkar vara den enda som gillar den av kommentarerna att döma) och här är häftig (på riktigt) musikvideo. Älskar komprimerad filmkonst! Blir så in i bomben inspirerad!

/Anna

Mer Molinari

Jag visste det, har jag väl börjat kan jag inte sluta. Mitt intryck av Simona Molinari är hur som helst att hon är rätt tråkig när hon gör klassiskt smöriga (italienska) ballader. Men störtskön och kul när hon gör sånt här:

Jag gillar verkligen den här typen av video, även om man kunde ha jobbat mer för att den skulle kännas sammanhållen. Men konceptet är underbart och tillför låten ett extra lager berättande. Forse!

/Anna

Onsdagslåt

Nu är ju inte musik min avdelning på den här bloggen, men eftersom Strumpan har fullt upp med just musik i den verkliga världen, drar jag mitt strå till stacken. Mest för att jag hittade ett klipp jag inte sett förut med den oemotståndlige Peter Cincotti (som jag, om jag orkade, skulle jobba mer aggressivt för att han ska komma till Sverige och spela någon gång).

En annan gång kanske jag skriver en mer utförlig kärleksförklaring till den amerikanska jazzpianisten, men nu lyssnar vi på låten där han spelar tillsammans med Simona Molinari (resten av min kväll kommer naturligtvis gå åt till att lyssna allt hon har gjort).

Vassego!

/Anna

Att ta sig tid att formulera en tanke och lyssna på någon annan

Jag tittade på det senaste avsnittet med sommarpratarna på SVT och Brolle (fin-fina Brolle) kommenterade i slutet fenomenet att träffa människor man inte känner under de omständigheter de gör programmet. När han sa någonting i stil med att man ju aldrig hamnar i sådana sammanhang där (i deras fall) fem personer träffas för att prata om livet och diskutera svåra saker där samtalet blir i det närmaste terapeutiskt och där deltagarna kan inspireras av varandra, slog det mig att precis så är min hemgrupp. Min fina, brokiga skara vänner som jag träffar varje vecka just för att utbyta både roliga och jobbiga erfarenheter med. Folk som jag sällan eller aldrig umgås med på annat vis och där varje person alltid tillför något särskilt. De är alla så otroligt kloka att det är en ynnest att få lyssna till hur de ser på livet, döden och allt däremellan. För vi träffas för att lyssna och bli lyssnade på. Som ett sommarpratarprogram helt utan begränsningar och censur, fritt från tv-kameror. Det önskar jag åt alla i julklapp.

/Anna

När jag blir stor, kanske

Jag har varit ute och gått (dagens promenad, jajamen) och passerade några grejer. Eller fordon, rättare sagt.
Först den här:

Det kanske låter töntigt, men jag tycker att det skulle vara skitspännande att åka med längst fram i tunnlarna. Spakarna kan någon annan gärna sköta.

Men den här skulle jag vilja köra på riktigt (jag skojar verkligen inte):

Fatta coolt att få ratta en lyftkran. Fatta coolt att köra vilket otympligt, gigantiskt och fruktansvärt starkt fordon som helt faktiskt. Det går bra med en äckligt stor lastbil, jag inga krav egentligen.

/Anna

Klart som korvspad, visst?

Angående förra inlägget:
Det ungår väl ingen att de dagar jag inte klappar mig själv på ryggen och upphöjer mig till skyarna, har ångest över vilken pest och pina det är att försöka skriva när allt man får ur sig är katastrofdåligt? Det är bara ingenting jag tycker är värt att påminna mig om.

/Anna

I nöd och i lust

Mycket sällan, men ibland, bara stämmer det.

Just nu är ett sådant ögonblick, jag kan liksom SE hela historien, från början till slut, med alla karaktärer och konfrontationer, händelseförloppet är som en enda lång tråd. Snart har den trasslat ihop sig, det vet jag. Men då vet jag också att allting finns där i trasslet och faktiskt går att reda ut igen.

När allt till slut är utrett och nedskrivet och klart, oboj vad bra det kommer att bli då.

Jag förväntar mig inte att alla kommer att tycka det,

Men det är en viktig påminnelse för mig själv.

/Anna

Född idag

Efter en kort genomgång av internet, ser jag att även C. S. Lewis föddes den 29 november! Det betyder antagligen ingenting, men jag tycker att det är fint på något vis.

/Anna

Grattis på födelsedagen Lillstrumpa!

Eftersom jag ändå är vaken (sitter, tro det eller ej, och skriver lite efter att ha suttit och läst ganska länge, lyssnar på skön klassisk nattmusik på radion och beundrar adventsstjärnan i fönstret) passar jag på att önska världens bästa lillasyster en skön födelsedag!

Det här skulle jag vilja ge henne:

• Prinsesstårta och sång på sängen (det var obligatoriskt en gång i tiden)
• Hundra rosa paket (skit i innehållet, det är utsidan som räknas, det vet alla)
• Hundra röda rosor
• En resa till Paris/Rom/London/Wien/Skottland
• Lång frukost med familjen
• En spadag med bubbelbad och nyttig mat
• En middag med alla vänner och Taylor Swift och Ryan Gosling (eller vem det nu var hon senast ville träffa/dejta/gifta sig med) och alla andra hon vill hänga med
• Jam-session och konsert med valfritt blues/jazz/bluegrass/rock-band
• Party hela natten lång

Hoppas du får en rolig dag på jobbet sötnos!

(Och här får du föreställa dig en trevlig bild som illustrerar inlägget. Förslagsvis på dig i motljus i den perfekta klänningen och med de perfekta skorna, omringad av såpbubblor. Bara som förslag alltså. Eventuellt kan du flyga med helikoptern också, för här fantiserar jag fritt och då är helikoptern hel igen och fungerar hur bra som helst. Och jag ville ju gärna ha en bild på dig när du spexar med helikoptern som vi minns.)

/Anna

En pedant hade dött

Jag tänker så här: Varför ägna en vecka åt förberedelserna inför ett kalas och sen bara ge sig själv några ynka timmar till att städa undan efter det?

I lördags slängde jag papperstallrikarna.

I söndags diskade jag kakfaten och andra skrymmande föremål.

I morse diskade jag glöggkannan (OM det var jobbigt, orkade inget mer), i eftermiddags glasen och kopparna,

och i kväll är det slutligen tomt på diskbänken.

Ganska nöjd med mig själv nu. Fint lagom till födelsedag!

/Elin

Jag tar en pepparkaka till

SR världen är ett potpurri från just hela världen. Utom sådant som spelas i dygnet runt i alla andra radiokanaler. Älskar P2 musik för det. Älskar att de spelar instrumental musik och folksånger från europa och asien och indien och afrika och alla andra ställen där man skriver sånger på språk jag inte förstår. På det viset finns det ingen risk att jag villar bort mig i någon annans text.

Den brokiga bakgrunden som strömmar ut från apparaten på fönsterbrädan föreställer jag mig ger en viss nyans till det jag själv skriver. I alla fall i mitt huvud.

Nej, men vad sägs om en bild på det. Nu, när det är så väldigt blått ute.

/Anna

Mossig – mosig

Det blev tillslut ett tänt förstaadventsljus här hemma. I natt. På fel sida om tolvslaget, men det var tusen gånger bättre än ingenting alls.

Fotografen kom hem med ljus och jag pillade lite med mossa och lingonkvistar och flugsvampar och så vips var allt som det skulle.

Vi bredde varsin smörgås och drack varm choklad och – kan jag inte riktigt minnas nu, men antagligen tindrade vi med ögonen. Ja, vi föreställer oss det så här i retrospektiv.

Samma ögon är mycket svullna idag. Det blir väl så när man in i det sista väntar på att få fira första advent trots att man borde ha gått och lagt sig.

Det var det värt.

/Anna

Mayday, mayday!

Som redan har avslöjats här på bloggen: jag fick en radiostyrd helikopter i födelsedagspresent. Och hur länge tror ni att jag hann flyga den?

Det började med några försiktiga övningsrundor runt sängstolpen. Vi visade oss vara ett bra team, jag och helikoptern, så vi bestämde oss snabbt för att ge oss ut på farligt territorium. Efter 8 minuter och 36 sekunder befann vi oss på farligt uppdrag över köksbordet (dödsföraktande undvikande det tända ljuset) där vi försökte oss på en våghalsig girning åt vänster. I just det ögonblicket tappade vi kontakten och helikoptern kraschade våldsamt, först mot köksstolen och slutligen ner på ryamattan.

Känsliga läsare kan med en gång försäkras om att ingen skadades allvarligt, men ett tekniskt fel uppstod i de övre rotorbladen och ja, kort sagt, grejen flyger inte längre.

Så vad gör ni så här en måndag?

/Elin

The birthday party

I tunnelbanan tipsar Fotografiska om ett axplock fotoböcker att ge bort i julklapp. En av dem är Vee Speers drömska The birthday party, men jag tyckte att den passade bättre att ge till Strumpan i går, när hon faktiskt hade födelsedagskalas.

/Anna

Grattis på första advent!

Herr Fotograf åkte för att jobba i morse och jag gick upp och åt frukost och plockade lite. Nu är några ljus tända (nej, inte det ljuset än), radion spelar relevanta låtar och jag har gjort adventskaffe!

Och kolla in stadens kitchigaste adventsljusstake! (Men ignorera för allt i världen regnet utanför.)

Måste strax klä på mig, ska bara sitta ner en liiiten stund till. Och så tänker jag på att Strumpan just nu värmer upp sin adventskör som hon leder idag. Och att jag hade klämt i med sopranstämman om jag inte hade jobbat idag.

Nästa år...

/Anna

Höjdpunkten var en helikopter

Vi är på väg hem nu, mätta och sockerkickade. Och glada!

Tack för kalaset, Strumpan. En av gästerna sa något som jag tolkade som att du borde fylla år jämt. Håller verkligen med, för jag gillar ju god mat och fika.















Och därav blev det tyvärr inget bildbevis på Lillstrumpas imponerande uppvisning i flygning med liten radiostyrd leksak. Kunde man ju inte ana, att hon har sådana pilotskills, alltså. Ska lätt knäppa ett kort nästa gång hon stylar med sin hoovringsmanöver. Hoppas bara att det inte står ett berg av godsaker och pockar på uppmärksamheten då. Eller, vad säger jag. Klart det får finnas. Duh.

/Anna

Konstigt, det där

Arbetströjan i butiken är svart. Till det hade jag svarta jeans i dag. Och nu, på väg till strumpans kalas inser jag att jag har (nästan bara) svart på mig.


Jag har ju sagt åt mig att jag inte gillar helsvart, så man undrar lite hur det går till.

/Anna

Lunchsyssla

Strumpan har utsett mig till lekledare ikväll och som tur är har hon bestämt att det ska vara filmtema. För jag gillar ju film.



Dags att sälja något igen!

/Anna

Var är checklistan när man behöver den?

Jag har blivit lat och slutat skriva listor. Det som alltid har varit min grej. Istället förlitar jag mig på minnet. Det är dumt.

Hela morgonen har därför gått åt till att springa runt och försöka hitta allting till:
1. Jobb i butik
2. Bilresa
3. Födelsedagskalas

Jag lovar att jag har letat efter allt tre gånger och alltså missat stora delar av Gilmore Girls. Istället för att planera och systematiskt utföra. Jag ska komma ihåg det till nästa gång. Undrar bara var jag ska skriva upp det?

/Anna

What´s up kroppen?

Vi har inte varit så överens i dag, kroppen och jag. Jag var pigg och ville göra saker, kroppen var trött, värkte och ville absolut inte göra saker. Så vi kompromissade, kontoret på förmiddagen tills det inte gick längre och sedan hem och äta värktabletter och lunch och sova en stund på soffan.

I helgen ska jag jobba i butiken, så det är väl lika bra att ladda upp sig, antar jag.

Har skrivit några rader också, det har jag faktiskt. Och konstaterat att Greta Garbo i sin ungdom såg ut som en blandning mellan Gwyneth Paltrow och Kirsten Dunst och kunde vara ganska grov och ful och rolig.

I kväll blir det uppladdning av annat slag, det ska städas lite till och så ska det advenstpyntas! Och lagas god fredagsmat. Vad sägs om det, kroppen. Du får allt hjälpa till lite nu.

/Anna

Fenomenalt!

Djävulen bär Prada (2006) är en av de filmer jag sett flest gånger. Jag kan den utantill eftersom den är så bra. Och så visas den på tv i kväll (samtidigt som jag kan se dvd-fodralet från soffan där jag sitter) plus att det råkade finnas äppelpaj i kylen!

/Anna

Sedan ska jag bara dö lite grann

Vem kunde ana att man skulle bli så trött av att sitta en hel dag och prata om viktiga saker? Jo, jag gjorde väl det. Nu är det bara att ta hand om hemmet och städa massor, vilket inte är det roligaste när det är mörkt, men det hjälps inte. Har man bestämt så har man, som det heter. Dessutom är jag fortfarande rätt uppe i varv så jag passar på...

/Anna

Lobbymöte

Vi har avancerat oss ut på stan. Köpekaffe, mmm...





/Anna

Här avverkas punkt efter punkt...

...och en och annan kaffekopp.


/Anna

Undrar om vi har med oss en sådan där klubba?

I dag ska jag lämna skrivarvrån för att ha möte hela dagen med produktionsbolaget. Styrelsemöte. Antar att vi måste välja ordförande och kalla alla punkter på dagordningen för paragraaafer.

Fast mest ser jag fram emot köpekaffe och utelunch. Man är ju rätt enkelt konstruerad på det viset.

/Anna

Det går lika bra med äppelpaj

Bra sagt, Stumpan!

Själv gick jag loss i köket och hackade grönsaker som en vilde till soppa och sedan blev det en äppelpaj också. Medan maten stod på spisen och efterrätten i ugnen hann jag diska undan allt och när det var dags för middag var livet ganska fint igen.

Däremot hann jag inte få till några bildbevis. Go figure!

/Anna

Apropå att klaga

När det snurrar som värst och man har tagit på sig för mycket, ska vara på tre ställen samtidigt och lägger osten i skafferiet (true story) för att man tänker på allt annat än det man för tillfället gör, har jag en tendens att bli lite gnällig och tycka att "när ska man hinna leva egentligen?"

Inte långt därpå brukar jag komma på att det är ju just då jag lever. När telefonen ringer, tvättiden är slut och jag inser att jag har skickat iväg en elev från lektionen som faktiskt skulle vara där (också true story). Vad är livet annars? Äta glass? Jag tror inte att jag kommer att ligga på min dödsbädd och stolt räkna upp alla B&J-sorter jag har smakat. Däremot tror jag att jag kommer att komma ihåg alla fighter jag haft, alla misstag jag gjort och framför allt alla gånger jag tog mig genom krisen.

Jag läste ett citat av Wilfrid Stinissen i morse, "Om man inte lever i nuet lever man i overkligheten." Och vem vill leva i overklighet?

/Elin

(Men ät glass för all del, det gör krisen lättare att hantera!)

Hahaha, det är så synd om oss!

När livet (jobb, planer, pms och andra vanligheter) går emot en är det lyx att ringa sin lillasyster och gnälla om hur synd det är om en och lyssna på hur hon gnäller tillbaka om hur synd det är om henne och så skrattar man tillsammans åt bedrövelsen, lägger på och så är allt som förut men tusen gånger lättare.

/Anna

Cirkeln

Jag fantiserar om att spendera stora delar av julhelgen i en soffa med Cirkeln.

Men egentligen borde jag verkligen läsa några av de böcker som redan ligger och väntar i högen som otroligt nog verkar växa för varje vecka. Därmed är det inte sagt att jag skulle bli hemskt arg om jag till exempel fick den här i låt oss säga julklapp. För det skulle jag inte. Inte hemskt arg alls faktiskt.

/Anna

The låt of the day

Hm, vad blir det idag, undrar ni? Lite Bach, Couperin eller till och med Purcell? En svår cover på en 1700-talspoet av någon avant-garde/undergroundartist?

Nä. Idag lyssnar jag på den här grabben, på repeat för att lära mig låten:

Och man måste ju erkänna (en smula imponerat!) att det är en hit efter konstens alla regler. Fast när man börjar tycka att det är bra är det dags att sluta lyssna. Någon måtta får det vara. Seså, lyssna på lite First Aid Kit eller något och rensa öronen!

/Elin

Har jag sagt det förut? Bäst jag säger det igen. För säkerhets skull.

Jag älskar loppis!

Öppen hand, Nyköping, 17.15 en tisdag. Det fullt på parkeringen, folk står parkerade lite hur som helst på gatan. Man går in genom dörren och helt plötsligt slutar vanliga konventioner att gälla. Det är helt okej att trycka sig mot okända människor, det är till och med nödvändigt för överlevnad. Att stanna upp och titta på saker finns inte, det är bara att rycka åt sig saker i farten och lägga ner i korgen, som också fungerar som murbräcka i folkhavet.

Saker jag inte köpte:

• Äkta lusekofta, jättefint skick, 70:-
• Dragspel i originallåda, 350:-
• Blå äldre stol, som på annan ort skulle saluförts som "antik" för minst 300, 30:-

Saker jag däremot köpte:

Två tallrikar, "Tärna" från Göteborgs porslinsfabrik, två böcker, en duk (äkta tantvirkad vara), en osthyvel och ett överkast (ska däremot absolut inte ligga i min säng, utan på extrasoffan när jag får gäster), till ett totalpris på 175 svenska riksdaler. 

Jag ser nu när jag jämför att "inte"-listan är mycket roligare. Hm. Oh well...

/Elin

Måste. Skaffa. Reflex.

Hej från skogen!


Nu: fika


Älska hemgrupp.

/Anna

Ingen vill veta av en stickig tröja

Typiskt mig, jag tog den stickade tjocktröjan över en alldeles för tunn annan tröja och tänkte "iii, vad det sticks" och sedan "jaja", på med jacka, mössa, halsduk och iväg.

JAJA?!
Det sticks på ärmarna, mot magen, på ryggen, jo men cirka överallt där jag har stickig tjocktröja på mig sticks det.

Jaja.


/Anna

Lunchrast

Den här idén med att stänga av internet och bara kolla mailen och bloggar till exempel när man ändå avbryter skrivandet för att äta lunch är kanske det smartaste jag har kommit på. Jag är mycket mer fokuserad, jag tror faktiskt att själva texten blir bättre och banne mig om jag inte alls är lika sugen på att småäta. Det kanske blir en bok till slut.

/Anna

Allvarligt, scrolla vidare om ni inte bryr er

Gårdagens (och kanske månadens) bästa inköp: en bricka! En sådan där gammal rejäl, i plåt. Hurra, nu kan jag göra knäck! För alla vet ju att man inte kan göra knäck utan en bricka. Vad ska man annars ställa formarna på?

Tio spänn på loppis, kommer att hålla typ jämt. Och så är det ett skepp på!

(Och den som tyckte att det här var ett onödigt långt inlägg för bara en bricka skulle läsa det som jag just raderade.)

/Elin

Om han tjatar så tar jag honom

Anna, jag har fått världens bästa idé! Du gör film med Ryan Gosling (som ju redan är planen) och PRESENTERAR mig för honom så vi kan gifta oss! VISST ÄR DET EN BRA PLAN, DÅ?

... Eller så slutar jag Youtuba och går och lägger mig. Och drömmer om Ryan Gosling.

/Elin

Utloggad

Jag har testat något nytt idag. Att inte starta Safari eller mailprogrammet plus att sätta telefonen på flygplansläge och helst hålla den bortom synhåll för att inte frestas.

Resultatet?

Jo men jag KAN faktiskt skriva, jag är inte så ofokuserad som jag tror. Det är bara alla kommunikationskanaler som tvingar till sig min uppmärksamhet hela tiden, tydligen.

Skönt, då var det utrett. Inte en dag för tidigt, kan jag tycka.

/Anna

Snart är det äntligen måndag

Du vet Strumpan, såna där irriterande typer som bara "oo, vi bara slank in hos våra vänner på spontanmiddag helt random, och det var bara sååå  myyysigt!"?

I kväll, efter att jag hade jobbat häcken av mig i butiken och svarat på tusen frågor mest samtidigt hela tiden och råkat svara lite fel på Lasse Berghagens fråga eftersom jag hade konstant stresspuls och var dödens död när jag kom hem och Fotografen hade filmat på krångliga ställen hela dagen och packat in och ur utrustning och var dödens död han med och vi satt i bilen för att åka till närmaste ställe med hamburgare och på vägen ringde Fotografen till sin lillebror och som bara helt random just hade lagat en massa god mat och bjöd in oss och vi var bara några kvarter därifrån så självklart tackade vi ja till färdigdukat bord. Lyxigt och lite jobbigt att erkänna, men exakt så gick det till.

Sedan åkte vi hem och åt glass med varma hallon.

Nu borde jag redan ligga och sova.

Istället ligger vi i soffan och kollar på The Holliday. Eller ja, en av oss tittar upp över datorskärmen då och då medan den andra sover.

Men det är dags att stänga ner och lägga sig på riktigt. Jag har faktiskt stora planer för i morgon.

/Anna

Jodå, knätofs och glögg. Själv då?

Status: Bakar saffransbiscotti och lyssnar på julmusik. Ganska värdig avslutning på veckan, kan jag tycka. Annars har den här helgen mest varit bajskorv, ursäkta uttrycket men jag hittar inget annat. Ni vet när man inte har någon energi över huvud taget men ändå har tagit på sig att göra en massa saker och så ligger man och sover när solen skiner och måste cykla och storhandla i ösregnet och så är kaffet konstant slut? Just så.

Men idag har jag varit på stämma och spelat folkmusik, det piggar ju upp vilken sömngångare som helst. Och så får man träffa trevliga människor och hålla hand och dansa! Om fler människor dansade folkdans skulle inga krig uppstå. Förutom om man råkade spela fel betoningar i polskan så klart, det kan vara lite kinkigt det där.

/Elin

Dåligt, fast bra ändå

Vid halv nio studsade jag upp för att titta på Gilmore Girls. Mmm... bästa starten på en söndagsmorgon. Men tji fick jag eftersom kanal fem var och förblev svart. Men ÅÅHHH!

Fatta turen då att Det Kom En Cowboy Till Hollywood (1975) började just då på TCM, en film som visade sig bäras av en ung och högst underhållande Jeff Bridges.

Jag var ju bara tvungen att se hur det slutade så nu är jag lite sen till min frukostdate.

Mmm... frukostdate. Den här dagen har potential trots allt!


/Anna

Långlördag

Här kommer veto innefrån: Julhandeln har börjat! Det var maxat i butiken idag, kanske lite på grund av kocken som demade Staub-grytor genom att bjuda på långkok av älg och hjort och rådjur i en buljong reducerad av ben från ungefär samma djur. Jag var tvungen att smaka två gånger för att vara riktigt säker.





Sedan åkte vi till förorten och grattade världens coolaste 50-åring på födelsedagen. Jag pratade bland annat med två superintressanta kvinnor som sa saker jag inte kan upprepa om konst och språk och Norén och neuropsykologi (trots att jag faktiskt kan saker om nämnda ämnen) och jag kände mig som en fjortis som vände mig om på min plats och tvingade mig in i deras samtal fast jag inte alls uttryckte mig lika elegant men för att jag bara inte kunde låta bli att tillbringa en stund inom deras radie. Och jag fick vara med! Vara i samspråk med de vuxna och känna sig tusen gånger yngre. Hitta gemensamma nämnare och tillföra något. Men mest sitta storögd och suga som en svamp dårå. Mycket trevlig kväll och en mycket lång lördag.

/Anna

"Is it still raining? I didn´t notice"

The end.

Det var den fredagen det.
Dags att sova, i morgon ska jag jobba!

/Anna

Helt utan anledning: Ska kanske köpa nagellack i morgon

Här följer ett föga allvarsamt ämne, men Fyra Bröllop och En Begravning är inte precis en komplicerad film och sanningen att säga stör jag mig lika mycket som vanligt på Hugh Grants ögonspasmer så jag riktar koncentrationen till att måla naglarna istället och det är då det slår mig: Mina nagellack har gaddat ihop sig, enats i en motståndsrörelse, konspirerat emot mig, you name it, de har gjort det.

Okej, lite grundläggande bakgrundsfakta:

1. Jag ville ha mörkröda naglar och upptäckte halvvägs att det var bara lite nagellack kvar i flaskan. Således var jag tvungen att stoppa ner penseln, skruva fast korken och skaka flaskan lätt mellan varje nagel för att det överhuvudtaget skulle bli någon färg. Det var förstås inte fråga om ett andra lager.
2. Efter det ville jag ha mörkgrå naglar och upptäckte halvvägs att det var bara lite nagellack kvar i flaskan. Således var jag tvungen att stoppa ner penseln, skruva fast korken och skaka flaskan lätt mellan varje nagel för att det överhuvudtaget skulle bli någon färg. Det var förstås inte fråga om ett andra lager.
3. Eftersom det grå lagret ändå var ganska fräscht, behöll jag det som grund för det svarta lacket. Bara för att upptäcka att – guess what – mitt svarta nagellack nästan är slut. Ner med penseln, skaka flaskan, same procedure as always.

WHAT?!

I know! Hur kan jag ta så här mycket space på internet för ett sådant innehållslöst dravel?

Tja, skamlös är ordet. Skamlös och, för att sammanfatta det hela, hyfsat nagellackslös.

/Anna

Fredagsfeeling

Fotografen bad mig om ännu en tjänst så jag var snäll och tog bilen för att hämta upp några specialglödlampor som han behöver i helgen (han ska filma, what else) och på vägen hem var jag ännu snällare och hämtade upp sushi till mig själv. Det är liksom en sådan dag idag. Nästan så att jag när jag ändå satt på E4:an på väg söderut fick för mig att "tja, hela världen ligger för mina fötter (vinterdäck) idag, så vad göra med friheten?" Sedan svängde jag av och åkte hem.

/Anna

Kvällen är räddad

Fotografen är på konferens idag med tillhörande middag i kväll, så jag kommer att spendera fredagskvällen i sällskap med mig själv. (Bonusinfo: Han frågade i och för sig tidigare i veckan när du skulle komma hit, Strumpan. Han verkade ha fått för sig att du ska dyka upp här varje fredag (bara ungefär nästan) och tyckte väl att det passade bra om du kom just i dag och höll mig sällskap.)

Hittade precis kvällens förströelse: Fyra Bröllop och En Begravning (1994)! Inte min favoritfilm, men i kväll (19.30 på sjuan, för den som undrar) kommer den att sitta som ett smäck.

Bilden kommer härifrån

/Anna

God morgon? Vaken i alla fall

Just när jag låg och snoozade som bäst (på grund av den sena natten med dokumenetet dårå) ringde Fotografen från t-baneperrongen och konstaterade att det inte kom någon t-bana.
Kunde jag snälla skjutsa?
Självklart.
Till söder och tillbaka på morgonkvisten får vem som helst att piggna till.
Någotsånär.
Nu kokar jag ägg.

Och så tänker jag på alla förmaningar jag hade för dokumentet om att inte stanna uppe för länge etcetera.

Fast mest tänker jag på chili con carne i partyhatt.
Det är som en fin tanke en fredagsmorgon.

/Anna

Kalas!

Jag ska ju alltså till att fylla år snart och har bjudit in en rad trevliga människor. Då återstår bara en meny.
... Saker jag vill ha:

• Vit choklad-bakelser
• Lingonpaj med kola
• Lakritsfudge
• Rostade nötter
• Pepparkakor med ädelost
• Chokladpraliner
• Bullar med saffran (ej att förväxlas med saffransbullar)
• Kanske en tårta. En kanske-tårta.

Eh, ja. Så var det bara den där lilla delen av inbjudan som utlovade mat också. Så vad gör man? Sallad? Paj? (Sååå tråkigt!) Snittar? (Sååå pilligt!) Jag hade ju hoppats att mamman och pappan skulle dyka upp med ett lass mat, men det visade sig att de inte gör det. Så nu är det upp till oss, syrran! Bra idéer, tack!

/Elin

Här sitter vi mitt i natten och... glöggar

Mötet med Fredrik var roligt. Vi pratade långfilm och tv-serie och kortfilm och självbiografi skriven under experimentellt svamprus. Och så drack vi lite kaffe.

Sedan åkte jag in till stan och hängde med ett gäng på Friday´s (fast det bara var torsdag!) ett par timmar. Det var också roligt. Vi drack inte kaffe.

Och så promenerade jag med nästan samma gäng till Nespressobutiken där vi minglade runt och fick lära oss allt om maskiner, kapslar och service. Naturligtvis drack vi kaffe.

Jag hann bara hem och så följde jag med Fotografen till söder för att hämta utrustning från kontoret och bubbade och bar tills allt var inpackat. Då åkte vi och köpte milkshake.

Väl hemma igen bar vi in all utrustning och så gick jag och la mig, men kunde inte somna och tänkte att jag skulle läsa bok, men varför läsa någon annans när man kan läsa sin egen?

När vi kom hem kunde jag inte sova, la mig och tänkte läsa, men måste ju ändå läsa mitt eget manus och kan lika gärna göra det nu medan Fotografen jobbar med sitt. Fast jag tackade nej till glögg.

/Anna

Wordfeud

Tänkte passa på att få stryk av min kusin när jag ändå var på tunnelbanan. Lika bra där som någon annanstans.

/Anna

På återseende

Hej då bokdokumentet, nu drar jag för idag.

Påklädd, sminkad och med målade naglar är jag redo att träffa Fredrik och prata långfilm och sedan gå på utbildning med butiksjobbet. Ta det inte personligt, boken, att jag mest har mysbyxor när jag hänger med dig. Eller gör det förresten, det är vilket som.

Stöka nu inte till medan jag är borta, jag vill ha alla avsnitt där jag lämnade dem, annars tappar jag bort mig i redigeringsplanen. Och stanna inte uppe för länge, det blir en tidig dag i morgon också.

Ciao!

/Anna

Zzz... vilken bra bok jag har skrivit. Not.

Att gå upp tidigt och sätta sig i halvdunklet med tända ljus och en kopp te för att läsa igenom vad jag egentligen har hittat på so far låter mysigt i teorin. I praktiken faller ögonen ihop stup i kvarten.

Jag har förresten just insett att den första intressanta scenen infaller halvvägs in i historien. Scenerna dessförinnan har potential, men är dåligt skrivna. Så det är bara att skriva om hela rasket, vilket jag anade. Ska bara läsa klart först.

Yej...

/Anna

Morgonreferens

Så här i modern tid är det synnerligen glest med hönsgårdar, så inte vet jag hur dags man ska vakna för att vara uppe med tuppen. Däremot har jag full koll på min morgonradio och prick klockan åtta, efter nyheterna, spelas alltid "dagens långa stycke" på Aurora (P2). Det hinner jag alltså höra idag till skillnad från en massa andra dagar den här veckan, det var bara det.

/Anna

Jag kan lika gärna kolla färdigt på Den Gula Rolls-Roycen (1964)

Här satt man i godan ro och läste sitt manus när herr Fotograf kom hem och deklarerade att han skulle göra resten av jobbet hemma. Så jag fixade middag och sånt och tänkte återgå till läsningen efteråt. Då visade det sig att hans kvällsjobb innebär att titta på diverse reklamfilmer och högläsa copy fram och tillbaka plus tillhörande suckar och klamp-klamp-klamp omkring för att tänka klarare. Och jag? Tänker jag klarare? Knappast. Jag får snarare anse mig vara bara klar (för idag).

/Anna

Nu är det på riktigt

Okej, jag ljög. Jag satte mig inte alls direkt och läste, utan tog istället itu med några praktiska saker som att till exempel gå ut en sväng och gå innan det blir mörkt. Läsa kan jag ju göra hela natten, tänker jag (förutom att jag somnar som en stock om jag stirrar på skärmen i mörkt rum längre än femton minuter, men jag tillåter mig att ignorera det så länge). Det var förresten lite kyligare ute i dag, men alldeles strålande vackert.

Men nu sitter jag alltså redo med dokumentet och kaffe (alltid kaffe). Fast först var jag tvungen att göra pdf av alltihop och här kommer då den trevliga (och delvis fruktansvärda) överraskningen/sanningen. Sägas bör kanske också att jag inte ser hur många ord hela dokumentet är på när jag skriver, bara det avsnitt jag för tillfället jobbar på. Och varje avsnitt är på ca 1000 ord, mycket behändigt. I alla fall.

*Konstpaus*

Iiiiiii!!!

*Konstpaus*

Pdf:en är på 84 502 ORD!!!

*Andnöd*

Iiiiiii!!!

*Låter sanningen sjunka in*

Alltså, rent storleksmässigt har jag nu skrivit EN BOK, gott folk.

*Konstpaus*

Det betyder att det kommer att ta ett tag för mig att läsa igenom dokumentet den här gången. Kanske inte tre-fyra månader som det tar att läsa en vanlig bok, men knappast något jag gör "under kvällen" heller.

Iiiiiii!!!

Får väl helt enkelt börja dårå.

/Anna

När man kört fast, tar man sats

Jag är nu i sluttampen av min bok för andra gången.
Sluttampen = en hel hög med avsnitt som är mer eller mindre genomhastade.
Ungefär som om jag hade bråttom att komma i mål förra gången jag anade ljuset i tunneln.

Nu är jag mer tveksam, vaksam, till och med misstänksam.
Det finns ett gäng små trådar som ska pillas in i väven, framför allt i sluttampen. Och det var rätt länge sedan jag var i början av historien så jag har nog glömt bort exakt vilka alla de där trådarna är. Så istället för att famla omkring i de sista kapitlen och gissa vad i historien som ska redas ut bara för att åter komma till sista sidan, tänker jag nu läsa hela skiten från början. Efter det tänker jag mig att det kommer slå gnistor av tangentbordet. Bara som ett exempel.

Kaffe tack!

/Anna

Släpp fötterna loss, det är höst!

I helgen fick jag ett par urgölliga tjocksockar från Estland som en sen trettioårspresent av en kompis. (Hur sen? Tja, jag fyller snart trettioett...) Jag börjar ha ett helt kompani med stickade fotdon, men så är de också det allra bästa att ha på fötterna när det är kallt ute. Helst är jag barfota inuti så tårna kan flaxa omkring och få luft.

Och ja, mysbyxorna är på...

/Anna

Julsvullandet kan börja!

Här hemma är det inte jag som är den stora julgrisen. Medan jag tyckte att jag slog på stort med pepparkakor (som man kan köpa året om), tänkte Fotografen lite längre.

/Anna

När jag frivilligt erbjöd mig att renskriva manuset till årets julspel...

... hur tänkte jag då?

/Elin "ganska öm i nacken nu och det var den kvällen"

Apropå förra året

Man vet att man har jobbat rätt intensivt om man varje natt drömmer att man är på det jobb man avslutade för mer än ett halvår sedan va?

Med solsken i blick

Jag vill minnas att det vid den här tiden förra året var en halvmeter snö och storm. Det vet jag för att jag varje morgon fick sopa av bussen en decimeter snö och sätta fläkten på fullt ös för att vindrutan inte skulle imma igen. Det hände också väldigt ofta att jag satte upp partytält av den kraftigare sorten i bäckmörker och med isiga snöflingor som slog i ansiktet. Jag vill minnas att jag tyckte att pannlampan kvalade in som den bästa uppfinningen ever i min värld.

Men då var då och nu är nu och man bara "Va? Är det verkligen mindre än två veckor kvar till första advent?" När jag var och handlade fick jag känslan av att glöggförsäljningen går trögt jämfört med förra året så jag stödköpte ett paket pepparkakor, för jag vill inte vara den som helt sabbar konsumtionen. Jag fick också känslan av att vara lurad, att jag har gått omkring och trott att det är höst och därmed gått miste om en massa dyrbar äta-pepparkakor-tid och jag misstänker att det kommer att bli osunt när jag får för mig att jag ska ta igen den tiden, vilket skulle kunna ske redan i morgon. Och då kommer de där dagliga promenaderna lägligt. Eller nej, lägligt är inte ordet. Förutsättningen är det.

/Anna

Möte schmöte

Att det ska vara så komplicerat att hitta konferenslokal i Stockholm. Antagligen för att det finns för många, man blir aldrig klar. Efter att ha hittat tre stycken i hyfsat rimlig prisklass och med hyfsat fint läge och sånt, ger jag upp för idag. Måste dammsuga och duscha och plocka undan hemma, för i kväll får vi gäster. Jag ska bjuda på popcorn och varmkorv!

/Anna

Nyttigheter schmyttigheter

Det är tur att man blir påmind om årets alla väsentligheter, för vem kunde ana att det är Ostkakans dag idag? Inte jag i alla fall. Och den infaller lägligt nog just när jag trodde att jag inte kunde sjunka lägre när det kommer till sockerintag. Eller skjuta högre, heter det kanske i det här fallet. Men jag tänkte också passande nog ägna kvällen åt att skriva bok och chansen att jag faktiskt håller mig vaken ökar ju drastiskt med ett osunt sockerrus. Och förresten, vem är jag att sätta mig emot högtider.

Dagens promenad blev kort och mörk, vissa här hemma ogillar att jag glider omkring i mysbyxor, andra vägrar att ta av sig dem. Men så vidhåller vissa även att det är helt okej att äta ostkaka till middag medan andra är kloka och handlar soppa också. Som förrätt, kan man säga.

Ska gå och röra i en kastrull eller något nu.

/Anna

Jag kan i alla fall koka tevatten

Visst borde man ha en viss begåvning för att lyckas med att bränna havregrynsgröt i en teflonkastrull? Rent hypotetiskt, alltså.

/Elin

Det var den dagen. Middag?

Manuset är färdigläst. Det är på engelska vilket jag inte gillar, det känns som att jag missar en massa detaljer och exakt betydelse i karaktärernas interaktion. Speciellt då manusförfattaren inte har engelska som modersmål vad jag vet. Till min förvåning utvecklades historien till en rätt spännande berättelse. Förvånande eftersom jag ringde Fotografen i annat ärende efter cirka trettio sidor (är lika med cirka trettio minuter färdig film) och kunde inte beskriva vad den handlar om eller ens vem som är huvudperson. Så det är mycket jag skulle vilja ändra i manuset, återstår att se hur mycket jag får lägga mig i.

Men det visade sig alltså att historien ändå hade en agenda, om än lågmäld och jag såg Revolutionary Road (2008) framför mig, stylish och brutal på samma gång. Och med en bra andra halva och en bra slutscen tänker jag mig att det "bara" är att arbeta sig baklänges mot start så har man hela manuset fix och färdigt. Typ.

/Anna

Mission: Releasefest

Medan somliga är ute i god tid med att fundera på sin releasfest i maj är andra ute i ännu mer god tid och fnular på sin releasefest redan innan boken ens är färdig. Men det är väl ingen ovanlig dagdröm för författarwannabes som jag själv, antar jag. I alla fall. Med så lång tid kvar till Pernillas debutrelease tänker jag att det gäller att passa på att lobbya för att man själv (i det här fallet JAG själv dårå) ska bli inbjuden.

Steg 1: Komma med diskreta antydningar om min önskan på hennes blogg – check!

Steg 2: Borde rimligen bli en snyggt formulerad textrad till Förläggaren där det framgår vilket lyft min närvaro skulle ge till tillställningen. Eventuellt skriven i choklad. På ett marsipantäcke. Som ligger över några lager av grädde–sylt–kaka–grädde–sylt–kaka, ja ni fattar.

Steg 3: Får tiden utvisa.

Plan B: Skulle kunna vara att åka dit oavsett om jag blir inbjuden eller inte. Fast jag är inte lika knasig som Simona och du, så bli inte nervös nu, Pernilla.

Jaha, då var det bara att se om jag har alla ingredienser hemma.

/Anna

Det blir nog bra, trots allt

Vaknar alldeles för sent med spränghuvudvärk. Liten frukost. Starkt kaffe. Solen skiner.

Yey, måndag!

Förresten, igår när jag gick hem från kyrkan låg det ett fågelhuvud på trottoaren. Skata, förmodligen. Döda fåglar har jag vant mig vid att se (har till och med fotat några) men kroppsdelar som inte sitter fast i något, det är ju bara makabert.

/Elin

Måndagsläsning

Efter alla uppdaterade bloggar försöker jag nu ta mig igenom ett långfilmsmanus som damp ner i inkorgen under helgen. Det kan vara den tråkigaste formen av fiktiv text som finns, vilket är anledningen till att min egen manusidé nu håller på att bli en bok istället. Men nu har jag laddat med starkt kaffe, måste ta mig igenom manuset idag för att få kontinuitet i storyn. Så inga fler bloggpauser nu, hör jag det?

/Anna

Vi har varit i Narnia

Det är rätt magiskt att komma till Ludvika där vi har våra familjer och alla uppväxtminnen. Fastän vi bara har varit där sedan igår är jag boostad med bara bra saker. Som till exempel fint väder, barnvälsignelse, söndagsmiddag och fynd av gamla gatlyktor som Fotografen aka Hamstern tog reda på. Nu gäller det mest bara att hålla sig vaken hela vägen hem.











/Anna

Not so much fredagsmys

Herr Fotograf kom hem och bytte radiokanal till sin egen, personliga favorit: Radio Viking. De har tydligen fredagsdans, eller vad programmet heter. Om vi dansar? Inte riktigt. Han sitter och läser Steve Jobs memoarer och jag... har lite svårt att koncentrera mig på någonting alls faktiskt. Vi har lite olika bild av vad ska vi säga bra musik är. Men okej, jag gillar läget och shejkar lite medan jag städar undan här hemma. Man är väl storsint.

/Anna

P. S.

Jag har ringt det läskiga telefonsamtalet nu och det var mycket trevligt. Jag har även skickat ett uppföljningsmail på detsamma, som sig bör. För allt som inte finns i inkorgen finns inte och allt som inte nämns i bloggen blir aldrig gjort liksom ett träd som faller i skogen utan vittne aldrig faller eller hur det nu var. Tack, fint, hej. Nu skriver jag en bok.

/Anna

Det kan ju knappast bli sämre än sist

Informationen om att Billy Crystal ska leda Oscarsgalan kom till mig från herr Fotograf i ett mail med ämnesraden: Äntligen kanske en värdig Oscar (och så fler utropstecken än jag mäktar återge)

Jag svarade det vi alla tänker: Då var det bara problemet kvar om vem som ska kommentera från den svenska studion...

Fotografen: Ska vi anmäla oss? Jag tänker... om vi ändå är uppe hela natten...


Moahahaha!

/Anna

Under en minut

11-11-11, 11.11

Hej Oscar! Hej Billy!

Japp, nu drar det ihop sig igen! Svd skriver idag om att Billy Crystal kommer att ta sig an att leda Oscarsgalan nästa år och på imdb står det ungefär samma sak. Summa summarum: Yej! Och välkommen tillbaka Billy!

/Anna

Vi borde prata mer om glass

Jag kommer liksom inte över hur bra det är. Lika imponerad varje gång. Och ganska sockerstinn...

Rensar mina stackars öron med lite Purcell (som i renässanskompositören) och hoppas att det fixar sömnen. Verket är långt ifrån klart (snälla, såga inte min barnsliga mixning!) men har man lovat/bloggat så har man. Äsch, ursäkter, scmursäkter! Det är skitbra, jag är hur stolt som helst och bryr mig inte om vad ni säger. Så det så! Och nu när jag ändå är igång och bestämmer saker så bestämmer jag att jag kommer att sova som en gris i natt. Eller ko, eller vem som nu sover bra.

/Elin

Outad och klar

Japp, ni hörde det från Syster Yster: jag är djupt nedgången i de musikaliska träsken för tillfället. Hemskt upptagen! För upptagen för att sova, tydligen, för i natt låg jag vaken och lyssnade på låten jag jobbar med som snurrade runt, runt i öronen. Lite som att ha en karusell i huvudet. Händer det författare också? Jag kommer ihåg fenomenet från när jag var liten och under en period spelade mycket dataspel med en kompis. Helt harmlösa spel, men jag kunde ligga sömnlös i timmar och för min inre syn se den där lilla figuren springa hit och dit och plocka poäng.

Så jag är lite rädd för att börja dagens insats, skulle verkligen behöva sova i natt. Men, som ju har bloggats, jag har ju lovat provlyssning i morgon kväll. Så... på med fiolerna!

/Elin

Hörde jag ett fyrfaldigt leve?

Eftersom det bara är jag som gör väsen av mig här på bloggen för tillfället, tar jag lite hjälp av en 83-åring, för det är vad Ennio Morricone fyller idag. Grattis till honom och grattis till oss som får njuta av sådant här:

Hurra hurra hurra hurra!
/Anna

Näringsintaget är fulländat

Chips till middag? Jag ser inga fel med det idag.

/Anna

Som en missbrukare på tvångsavgiftning

Jag kom att tänka på Lillstrumpas inlägg efter att jag var där på supervecka förra veckan. Lilla stackare! Inlägget kom sig naturligtvis av att jag har en förmåga att tvinga i min omgivning alldeles för mycket kaffe, inget annat. Men vaddådå? Det är ju så himla MYSIGT att dricka kaffe i sällskap med andra och då blir det lätt två koppar till frukost, förmiddagskaffe, kaffe på maten, en eller ett par koppar eftermiddagskaffe men sen tar det stopp ungefär. Det är fortfarande mer än de flesta dricker har jag förstått. Men nu NU. En kopp i går och två koppar idag har jag pillat i mig, så det går i och för sig åt rätt håll, men det kan inte vara nyttigt att vara så koffeinbefriad som jag har blivit. För det första har jag ätit alvedon mot huvudvärken och för det andra går det istället åt en hel del te och juice och jag är inte säker på att det är så himla nyttigt heller.

Ser så väldigt mycket fram emot den dagen då kroppen inte stretar emot kaffe längre! Förhoppningsvis i morgon...

/Anna

På doktorns inrådan, visst?

Jag är så himla lättlurad!
Den där alvedontabletten till lunch var ju för att det skulle sluta göra ont i kroppen och huvudet.
Och det blev lite bättre.
Så jag tog en långsam sväng ut i skärgård... nej, nej ut i mina hoods som faktiskt är fullt av vatten det med.

Promenaden syftade naturligtvis till att om möjligt öka matsuget (och att handla äppeljuice till müslin),
och visst serru, jag var smörgåshungrig när jag kom hem!

Fast sedan gjorde jag müslin först och då blev jag illamående igen så istället blev det glass, men det är ju också viktigt att äta när man känner sig risig har jag hört så ändå: win!

Ljuset! Ljuset!

Skorna på! Och hon kan balansera på ett ben!

/Anna

Dagens lunchtips

När man inte blir hungrig på en hel dag men istället börjar må illa fram emot eftermiddagen inser man att man kanske ändå måste äta något. Då tar man en alvedon och värmer man den sista skvätten Kelda Tomatsoppa.

Åh, det ska bli så spännande att se vad jag hittar på till middag!

/Anna

Som ringar på vattnet

Den här veckan har verkligen varit deppig i kontrast till superveckan förra veckan. Men tittar man i mitt bokmanus (vilket jag tro det eller ej gör då och då), syns efterdyningarna tydligt. Okej, min första deadline (den sista oktober) klarade jag inte ens nästan, men det är glömt och förlåtet (man är väl storsint). Poängen är att jag nu bara har ungefär en tredjedel kvar av manuset att redigera! Nu undrar kanske pessimisten vad som är så bra med det, det låter ju fortfarande skitmycket. På det kan jag inte svara så mycket, för ja, det är skitmycket och än mer kommer det att bli för det fattas en massa text vet jag. Men från och med där jag är nu i berättelsen vet jag liksom hur jag ska knyta ihop saker och ting så det är klart att jag är peppad och optimistisk! Ny deadline för utkast nummer två är förresten till jul. Så där lagom luddigt datum, jag vet, smart av mig.

Den här veckan har däremot verkat mindre deppig på annat håll. Jag har saknat inlägg och måndagslåtar och tisdagslåtar och musikhistoriastycken och allt vad Lillstrumpa brukar bjuda på, men MEN det har sin förklaring: Den lilla punkten "skriva en låt" från förra veckan bockade vi visserligen av, men nu råkar jag veta att Lillstrumpa har fortsatt komponerandet och arrangerandet och typ skrivit klart låten! På fredag får jag höra, har hon lovat (vilket är anledningen till att jag outar henne här för bloggat är lovat är bloggat är sant)! En textrad fattades till min banala hejsan-svejsan-text och när hon ringde igår för att få ett förslag kom den här till: Har alltid hållit reda på saker överallt, vilket förstås rimmar med fortsättningen, man är väl proffs.

Återstår att se om vi (hon) vågar lägga ut underverket här.

Och ja, jag tror att kaffet börjar kicka in, tackar som frågar.

/Anna

Ynk, ynk

Dag två med svullen hals och det värker när jag sväljer men nu med tillägget lite allmänt ont i hela kroppen och är inte sugen på att äta något alls och inte ens dricka kaffe så jag har förstås dessutom en bedrövlig huvudvärk.

Men ingen feber, som det känns så jag försöker jobba lite ändå nurå och så har jag gjort kaffe, få se om jag lyckas lura i mig det tillsammans med en riskaka som kanske kliar lite skönt i halsen.

Skulle det blir för outhärdligt får jag väl knapra på några alvedon.

/Anna

Det kanske bara är jag, men jag vädrar mysterium

Är det någon mer än jag som fann det förra inlägget en smula kryptiskt? Eventuellt kan det behövas en förklaring. Jag menar, brann det på riktigt eller var det bara i författarens (ganska så livliga) fantasi? Av vilket slag var vagnen och var det de facto någon som satt i den? Hur liten var mannen med russinen (liten nog att klassas som dvärg eller bara småväxt?) och vad hade han med russinen att göra från början? Och, framförallt; Hur många högskolepoäng (och i vad?) behöver man för att titulera sig "sirenexpert"?


Det kan vara så att jag får svårt att sova i natt.  Klart står i alla fall att fortsättning följer. Right, sis?

/Elin

"Wiiuu-wiiuuu" ekar det över staden

Min första tanke när jag gick utanför dörren för att gå och fika med världens finaste bästis var "var brinner det någonstans?" för i min hjärna var det soligt och klart. I verkligheten var det inte riktigt lika mycket så.

Långt där framme ser man hur husen
försvinner in i dimman, visst?

Men det gick ändå ypperligt att både sitta på mysigt café (tills den lille mannen som kom i sällskap med bästis glatt sprätte ner sina russin på golvet som tecken på att det var dags att röra på sig) och strosa omkring och prata om livet och sånt man pratar om när man inte setts på länge (med avbrott för att svara på exalterade utrop från vagnen kring det mesta vi passerade).

Dagens nyhet: När jag var liten vill jag minnas att brandbilar och polisbilar och ambulanser lät: "tuut-tut, tuut-tut". Men i sällskap med en sirénentusiast får man många tillfällen att öva på det uppdaterade uttalet när man promenerar längs en trottoar som sträcker sig mellan St Görans sjukhus och polisstationen vid Kronoberg. Så bra, då vet jag.

/Anna

Lite manad sådär

Jag var så hääär nära att gå på Stockholms Filmfestival förra året, men det sket sig bland annat på grund av det komplicerade biljettsystemet. I år är det mer som vanligt: "Oj... jaha, det är visst dags för festival nu igen..."

I morgon ska jag kolla mer noggrant på programmet, nu är det hög tid att gå och lägga sig.

/Anna

Statusuppdatering: skulle behöva skaffa en reflex eller två

Det bidde en långpromenad i solnedgången då staden fullkomligt glödde och jag passerade åtminstone två, men kanske tre andra som också fotograferade vilt. Dessa bilder är helt ofixade och tagna med min iPhone, varsågod och föreställ sig hur det såg ut på riktigt, tack. Ledord: Kitsch!

Somliga dagar älskar man hösten, det gör man.

/Anna

"Jo, jag tänkte liksom att jag kanske kunde... öööhh"

Okej, nu har jag försökt ringa det där samtalet som jag dragit mig lite för eftersom jag är en fjant. Två gånger utan svar men en trevlig hälsningsfras där man ombeds att lämna namn och nummer. Jag gillar inte att lämna röstmeddelanden, hör alltid mig själv säga konstiga saker utan att kunna stoppa mig och sånt händer ju aldrig när man har en verklig person i andra änden. Men nu är meddelandet ändå lämnat, så ja, bollen är i rullning.

Eventuellt kan vi gå in på en djupare analys av min telefonskräck vid senare tillfälle, det verkar väl onekligen intressant, förmodar jag. Men nu måste jag ut!

/Anna

Snart i ett bokbål nära dig

Är det olagligt att bränna saker, till exempel dåliga böcker? För alltså, den här är slöseri med tid. Det är inte ofta jag råkar på sådana böcker (senaste filmen jag såg som var slöseri med tid var nog Friends with Benefits faktiskt) men jag har en förmåga att envist läsa ut böcker trots att jag tycker att de är dåliga (senaste boken jag tog mig igenom och när den var slut insåg att jag kunde ha lagt tiden på något viktigare var The Girl with Glass Feet). Antagligen för att jag är hopplöst hoppfull eller något.

I alla fall. Läs inte den här. För det första är den fult layoutad med olika typsnitt i vartannat kapitel för att författaren inte litar på sin förmåga att få läsaren att förstå om vi befinner oss i nutid eller dåtid. För det andra är den oengagerat skriven och pepprad med information som eventuellt skulle platsa bättre i en resebroschyr men förmodligen ingenstans. För det tredje gottar sig författaren i tortyr, våldtäkter och allmänt elände som inte för historien det minsta framåt (historien, ja just det, skulle det handla om något också?) utan bara syftar till att skapa en ryslig set up (set up för vad?). Den här gången är jag modig och avslutar läsandet innan boken är slut trots att någonting i mig vill veta att den blir bättre. Men jag lovar mig själv, en bok med ett sådant taffligt språk kommer inte att bli bättre.

Så där ja *borstar den imaginära smutsen av händerna* då var det bara att skriva vidare på sin egen historia som självfallet bara innehåller beskrivningar av ruskigheter när det krävs för att krydda den alltigenom intressanta handlingen, är skriven på mjukt flytande, nästintill magiskt svävande svenska och kan vara den snyggaste piece of text man någonsin skådat. Allt till tonerna av ljuvlig tisdagsjazz på radion och i skenet av en värmande brasa...

/Anna

Men gör som jag och låt bli att titta på sophuset

När det varit mulet i en vecka är det inte konstigt att man blir lite till sig över en strimma solljus, även en blek sådan. Därför presenterar jag här: Dagens innergård

/Anna

I´m good. Och lättskrämd.

Det är en fröjd att gilla det man läser när man själv har skrivit texten. Det är också en ytterst obehaglig sak att det finns partier man gärna hoppar över när man redigerar. Och man konstaterar ynkligt att ingen annan kommer att bli lika rädd. Så ha inga stora förhoppningar om att det är en rysare à la King jag håller på med, kära framtida läsare. Det är bara den här framtida författaren som har livlig fantasi.

/Anna

In Time

In Time var inte bara den actionspäckade pulshöjande sciencefiction jag trodde. Den var bättre. Det är en koncentrerad och lätt klaustrofobisk film som utspelar sig i en alternativ framtid som aldrig låter tittaren ramla utanför övertygelsen om att filmens verklighet är den enda. Det gillar jag. Att sätta förutsättningarna för konceptet, vilket i det här fallet handlar om att människorna efter sin tjugofemårsdag slutar åldras och därefter lever på köpt, lånad eller sparad tid, och lita på att publiken fattar är skönt. Att inte nedlåta sig till att förklara hur saker och ting kommer sig.

Arenan för In Time är ett extremt segregerat samhälle där olika tidszoner med betaltullar skiljer fattiga och rika åt. I gettot lever man från dag till dag, medan man i den översta samhällsklassen har så gott som evigt liv. Tid är pengar är det välkända uttrycket som hela filmen genomsyras av, men den snuddar också vid frågan om hur man skulle spendera sin dag om man visste hur lång tid man har kvar att leva.

Bilden är lånad från IMDB

I centrum för berättelsen står Will Salas (Justin Timebrlake) och Sylvia Weis (Amanda Seyfried) som kommer från varsin ände av samhällsskiktet men möts under extrema omständigheter när Will anklagas för att ha mördat en förmögen man. Vem har egentligen tid att leva, undrar de och repliker som "do you have a minute?"blir i sammanhanget en fråga på liv och död.

Jag gillar Justin Timberlake på vita duken och i In Time är han strået vassare än tidigare. Amanda Seyfried ser ut som en ung Angelina Jolie ungefär, och spelar en betydligt intressantare karaktär än åtminstone jag är van att se henne i. De övertygar tillsammans i den lagom vridna framtidsdressade miljön där de är på flykt från "the timekeeper" (iskalla Cillian Murphy).

Detaljerna är många i In Time och slutresultatet är snyggt! Varsågod och boka en biljett!

/Anna

Okynnessnoozandet

Före höstlovet: Upp i ottan, pigg som en mört, för att ta mig an planering och allmänt hinna med saker.

Efter höstlovet: ligger kvar i sängen en och en halv timme, inte för att jag egentligen är trött utan mest för att jag kan. Och inte riktigt har lust att gå upp.

Vi får se hur länge det håller.

/Elin

Kladdkakans dag

Det är tydligen en av de där hittepådagarna för bakverk i dag. Sicken tur att vi hade Lillstrumpas underbara chokladkladdkaka spetsad med lakrits och rom sparad i kylen. Och lite tur att vi hann äta upp den precis innan jag såg att det är kladdkakans dag. Annars hade det ju verkat planerat, liksom. Men annars: kladdkaka är gott och för min del får det gärna vara kladdkakans dag varje dag. Åtminstone varje måndag. Humöret är på topp igen.

Strax är det avsnitt 3 av Anno 1790.

/Anna

Rapport från T:s kök

Kom precis på att jag har glömt berätta om laxen! (Kan ha blivit ett smula påmind av föregående inlägg.) Jag gjorde pestobakad lax i ugn med potatismos hemma hos Timmy igår. Och vilken lax! Vilken konsistens! Vilket mos! T tyckte det var det bästa han ätit på länge. Fast då lever han ju mest på fryst färdigmat, stackarn. Och det här med mospotatis, klart värt att köpa. Blir super.

Efter maten tittade vi på "Thor" (2011).

Kolla bara, man ser ju vad dåligt! Jag hade förhoppningar minus noll, en film som handlar om en asagud som förvisas från Asgård till jorden inger inget förtroende i min bok. Så därför blev jag glatt överraskad när den faktiskt visade sig vara ganska rolig, främst tack vare kontrasten mellan den högtravande guden och de högst vanliga amerikanerna som råkar korsa hans väg. Främst av allt så spelar ju Natalie Portman forskaren som kärar ner sig i Thor (som spelas kantigare än ett kylskåp av Chris Hemsworth) och hur länge man än funderar på vad hon egentligen gör här så är det ju i vilket fall bra. Men när vi får följa de alltför utförliga intrigerna i det dataanimerade Asgård och frostjättarnas (är det förresten någon mer än jag som aldrig har hört talas om dessa bad guys i den nordiska mytologin?) rike Jotunheim blir det ju bara krystat och långtråkigt.

Så, betyg: Dåligt. Jag håller fast vid min åsikt, fornnordiska gudar gör sig inte på film.

Se i stället: Iron Man. Alltid. (Robert Downey Jr. gör sig alltid på film)

Förresten, "The Almighty Thor", som kom samma år och verkar handla om samma sak, hur ska vi tänka om det?

/Elin

Medan potatisen kokar

Det är dålig tajming i middagslagningen idag. Allt är klart utom potatisen, diskbänken är till och med ren eftersom redskapen är diskade (till potatisen blir det lax i ugn som gottat sig i hittepåsås som mest består av grädde). Fotografen tittar på en intervju på sin dator och jag, tja jag sitter ju med min dator och försöker komma på den första katastrofen som ska drabba huvudpersonerna i filmen som Strumpan och jag började skissa på förra veckan. Den innehåller världens bästa karaktärer, miljö och kärlekshistoria. Men sedan då, något måste liksom hända och det är där jobbet börjar. Jag försökte få Fotografen att tänka med mig, men han bad att få återkomma, typ.

Men, jag har i alla fall kommit på en grej. Hur låter det här Elin: Istället för musiklärare tänker jag mig en danslärare? Lite steppeli-steppeli-stepp? Ja?

/Anna

"The broad stream bore her far away, The Lady of Shalott."

Problemet med bra dagar är att de är så svårplanerade. De bästa dagarna är ju de som bara händer, som överraskar en med sin braighet! Försöker man planera dem så snubblar man bara på sin egen förväntan. Och det här är alltså inte på något sätt en förebråelse riktad mot min syster, utan bara ett igenkännande från egen erfarenhet...

Bra sak med min dag: hängde på biblioteket och lånade en massa bra saker, däribland "The Oxford book of narrative verse". Låg sedan i soffan och gottade mig åt versmått och ord jag inte ens visste fanns, men som onekligen låter stört bra.

/Elin

Hej, jag skulle vilja reklamera den här måndagen

Måndagar är vanligtvis min favoritdag. Men den här...

Det är något fel på den här dagen. Jag hade tänkt att ta lagom mycket sovmorgon, äta god frukost i lugn och ro och sedan sitta uppkrupen i soffan och läsa bok. Såklart skulle jag skriva också, men framför allt känna mig lite ledig.

Istället blev det alldeles för lång sovmorgon med en jättekonstig och obehaglig dröm, tråkig frukost, lätt illamående och en krypande känsla av att jag måste GÖRA en massa saker. Framförallt ringa ett samtal för ett eventuellt jobb som jag skjutit på alldeles för länge för att jag inte riktigt VET vad jag ska säga när jag väl ringer. Och för att jag kan föreställa mig att jag får det tills dess jag ringer och kanske får ett nej.

Och snart är det mörkt.

Jag går ut en sväng nu. Det kanske hjälper.

/Anna

"Do you have a minute?"

Klockan är mycket, men alltså. In Time. Se den, alla. Den är väl värd att spendera ett par timmar på. Lovar. Närmare beskrivning kommer. När jag har tid.

/Anna

Und jetzt...

...blir det ännu bättre!


/Anna

En vacker syn

När man jobbat en söndag krävs det ibland rätt lite för att man ska bli tårögd.


/Anna

Rapport från Lillstrumpas kök

Jag har i två veckor gått och klämt på några förpackningar skivspill på Coop och i dag gjorde jag slutligen slag i saken (jo, just det, en sak man behöver veta om the Lillstrumpa: jag handlar sällan kläder på rea, men kött: Jajamen!) och inhandlade ett paket rökt kalkon i fula bitar.

Men blandat med broccoli och två sorters ost i ett pajskal: match made in heaven! Och det är alltså det rapporten går ut på; att berätta på vilket sätt detta var kanske den bästa paj jag någonsin gjort. Skalet var knaprigt och alldeles lagom tjockt, broccolin var kokad till perfekt konsistens, proportionerna mellan ingredienserna och således smakerna stämde precis och äggstanningen var för en gångs skull i helt rätt mängd. Behöver jag tala om att ugnsvärmen gånger tiden blev lika med gyllenbrun skorpa och ledde till ett varken för torrt eller för blött innanmäte? Ska jag nämna den angenäma doften som fortfarande fyller lägenheten? Nej, jag antog det. Det får nog räcka.

För mycket av det goda är ju aldrig bra, som vi alla vet. Därför var det nog tur att salladen till blev alldeles för syrlig och att spenatbladen smakade mögel. Annars hade det ju bara blivit omoraliskt bra.

I morgon: Lax.

/Elin

Swisch!

När man trots allt lyckats hålla sig upprätt en arbetsdag, handla på vägen hem, lagat mat och ätit, kollat på tv-serierna från veckan som Fotografen sparat eftersom jag inte varit hemma och detta helt utan att nicka till, kort sagt: när man sitter i soffan en lördagskväll och känner sig medelålders, blir man lycklig in i själen när man innan klockan nio får tillstånd att gå och lägga sig. Och så är vi tydligen bjudna på en femtioårsfest! Livet är gott.

/Anna

Påsar-under-ögonen-blues

Den skarpsynte kunde ana dem redan när vi fotograferades hos Studio T. Eller skarpsynt och skarpsynt, förresten. Det räckte nog med att vara närvarande. Jag hävdade då att de var ett envist spår från gråtfesten kvällen innan. Men nu, efter att ha gått och lagt sig på tok för sent alla kvällar i rad sedan dess är det nu obotligt när jag i ottan en lördagsmorgon sätter mig tillrätta i tunnelbanevagnen: Jag ser trött ut.

/Anna

Transport

Har idag ägnat mig mer åt att ta mig till ställen än faktiskt göra saker. Det balanserades ut i kväll när Sandra bjöd med mig till Dramaten för att se Noréns pjäs Natten är dagens mor. Väldigt mycket tur, för i övrigt: tåg, tunnelbana, bil, till fots. Dessutom tyckte jag om den.


Men efteråt: ta sig hem.


Tack för en inspirerande kväll Sandra! Vore det inte för dig hade jag fått sitta alldeles stilla hela kvällen. Och nu är jag istället ännu lite klokare på världens beskaffenhet. Plus har lite skavsår.

/Anna