En sjättedel senare

Vi hade skrivarhelg i helgen, Fredrik, Emmelie, Hanna, Anneli och jag. Fredriks fru Sandra driver det fantastiska Idébageriet på vardagarna och lät oss hänga där lördag och söndag. Inte bara det, hon uppmanar fler att göra likadant eftersom detta hus är gjort för aktivitet. Sjukt inspirerande ställe inrett av en underbart kreativ företagare. Och det finns gott om utrymme för fler att haka på nästa gång, bara säger.

Utspridda, fokuserade.

Fredrik jobbar, jag vilar.

Second breakfast!

Mitt mål inför helgen var att ha läst igenom hela manuset (vilket var klart måndagen innan!) plus strukturera upp nytt Scrivener-dokument och vara redo att sätta igång och redigera kommentarer på lördagen (klarade det också!).

Sedan fick jag släng av sedvanlig ångest när vi satt och åt middag i fredagskväll och pratade om olika ändar att börja i (Hanna och Anneli var tillresta från Göteborg och bodde hos mig hela helgen). Jag börjar alltid från början och nu  föreslog Hanna att jag borde ta tag i slutet, eftersom jag fått en liten idé (rättare sagt: vag känsla) för hur Urmakaren ska sluta. Det var ett dåligt förslag, sa jag. Sedan gjorde jag förstås ändå som hon sa eftersom hon hade rätt.

Hanna + fika = inspiration.

Alltså ägnade jag lördagförmiddag åt att ta tag i den allra sista kommentaren och bygga ut det sista, högst svävande avsnittet till en aningen mer omfattande scen och efter det började jag trots allt från början och betade av kommentar efter kommentar.

I går eftermiddag räknade jag efter hur långt jag kommit och kom fram till att jag redan gått igenom 10 scener av bokens totala 60. EN SJÄTTEDEL! Hade jag kunnat fortsätta i samma tempo den här veckan hade boken kunnat vara klar till nästa helg! Helt sjukt.

Nu tror jag i och för sig att det inte stämmer eftersom denna första sjättedel antagligen är den enklaste sjättedelen att redigera eftersom jag skrivit om den så många gånger redan (igen: eftersom jag alltid början från början). Antagligen ska det läggas till en del scener mitt i och på slutet samt att de scener som redan finns där kräver större bearbetning.

Men ändå.

EN SJÄTTEDEL!

Och vad större är: Den sjättedelen känns mer komplett och som färdig boktext än någonsin förut. Det är helt magiskt att se hur Urmakaren börjar arta sig.

Så himla typiskt att skrivarhelger tar slut. Man vill ju bara stanna kvar.

Garderobsdörren som leder till ...

Tack alla vänner för helgen!

/Anna

Skaparhelgsrapport var det här!

När fyra personer bor tillsammans på liten yta (aka mitt hem) under en helg, känns den ytan nästan lite omöblerad när de åker till sitt. Mitt under värsta skaparyran i helgen åkte dessutom Fotografen till Thailand för att jobba där en vecka, så nu är det sannerligen ödsligt.

Fast det är ganska mycket ordning på allt.

Och fortfarande hyfsat rent. (Känner i och för sig för att okynnesstäda.)

Mest av allt är det lugnt.

Men nu var det helgen det skulle handla om. Kylskåpet, vi börjar där, för det var fullproppat och uppstyrt. Sängplatserna var planerade och bäddade. Problemet för min del var m an u s e t. Jag hade inte en susning om vad jag skulle ägna mig åt. Det blev en trevande uppstart och därefter korta skrivpass varvat med matlagning och disk, bara för att göra saker, rensa tankarna.

Himla tur att hela temat för helgen var: TA DET LUGNT.

Rätt vad det var tog någon en tupplur, läste en bok eller gick på promenad.

Stämningen var i det stora hela tyst och koncentrerad, bara sent på kvällarna ägnade vi oss åt att flamsa (till exempel runt en ostbricka).

I lördags, när vi gick på lokal och åt tapas, hade jag kört fast ordentligt. Texten var tråkig, karaktärerna tråkiga, allt var tråkig. Så jag började skissa upp innehållet i varje kapitel jag skrivit dittills (med vacker reservoarpenna ja, för det är så man får lusten tillbaka) och hittade spännande trådar att dra vidare i. Helgen slutade därmed i en känsla av frid. Och med nya namn på de flesta karaktärer som vi spånade fram över frukost. Du milde! Hur ska jag nu känna igen dem?

Koncentrerad Hanna.

Skapargäng.

Mat!

Paus.

Tack Hanna, Katrin och Elin för besöket och varmt välkomna åter! Men ring innan, okej?

Strumpan, det är här du tar vid.

/Anna

Världens vackraste juldekoration

Ens egen gran är alltid den finaste va? Utsikten från köksbordet där jag sitter och jobbar:

Det bästa är fågeln som sitter i toppen, alldeles under Karl Bertin Jonsson-stjärnan:

(Okej, han ser lite förskräckt ut, men jag kan försäkra att han är nöjd över att vara ute ur kartongen.)
Mer bilder ändå? Ja jag är då inte nödbedd:

Men det är fortfarande doften som är det bästa. Det slår allt annat i gå-upp-på-morgonen-väg att knalla rakt in i en granskog för att göra frukost! Lyllos mig som jobbat hemma hela dagen idag, det är inte det minsta distraherande. Nähä då, inte alls.

/Anna

Ikea: återbesöket

Då har man skruvat ihop ett skrivbord då.
Så att Strumpan har någonstans att sitta och jobba.

Men mest nöjd är jag över bedriften att få in hennes nya fåtölj i bilen. Vi fick förstås packa upp den ur all kartong på parkeringen, men sedan gick det.

Förra gången vi åkte till Ikea mätte vi supernoga och hade massor med utrymme över.
Den här gången, not so much. Living on the edge and all that jazz.

/Anna

Hej då Lillstrumpan, ha det så bra!

28 juli – 9 november.
Så länge var vi roomisar, Strumpan och jag.
Fint på många sätt. Till exempel har jag haft frukostsällskap (Fotografen äter inte frukost). Och hon har tagit tag i matlagningen när ingen annan orkat här hemma. När jag tänker efter har det mest med mat att göra, det här med varför det varit så mysigt att bo tillsammans med sin syster. Pizza framför tv:n och kvällskoppar med te. Ni vet.

Sånt kan man förstås fortsätta att göra fast man inte delar hushåll.
För så långt har hon inte flyttat.
Hon finns på replängds avstånd.

Bilden gör fortfarande inte färgen rättvisa. Men sovrummet
är bedårande. 

Lyxfika på kartong!

Sänggaveln fraktade vi på biltaket. I ösregn. Det var blött.

Instrumenten är på plats!

Det är lite tomt här hemma nu. Men Fotografen och jag gjorde det bästa av situationen och passade på att storstäda idag. Så nu är det rensat och instuvat i skåp. Det är dammsuget och avtorkat och vi har liksom tagit tillbaka kontrollen över vårt hem.

Kolla Strumpan var tomt det blivit utan dig:

Hyllan där det låg musikteoriböcker och sånt.

Klädskåpet som numera är fylls av böckerna
som tidigare stått i högar på golvet.

Golvytan som ockuperats av resväskor.

Dåså. Då kan den här bloggen återgå till att vara det den ska vara: ett sätt för två systrar att få inblick i varandras liv. Mycket lättare när vi inte går varandra på nerv... jag menar lever samma liv.

Fast lite kommer jag sakna dialogen som utspelar sig när jag vet att Strumpan bloggat och uppdaterar på min egen dator för att kunna läsa inlägget och sedan kommenterar och hojtar att hon genast måste läsa min kommentar varpå vi garvar högt åt varandra. Vem skulle inte sakna en sån sak?

/Anna

Välkommen hem till mig!

Mitt tillfälliga köksbord...

för mitt riktiga lät sig inte skruvas ihop utan bruksanvisning.

Här har jag målat! Så länge att jag inte kommer att kunna röra mig i morgon.  Men vaddå, det blir awsome.

När som helst nu.

/Elin

Man vågar knappt yttra det men: Det går bra nu

Det flyter på. Faktiskt. Efter en veckas uppehåll från manuset trodde jag verkligen att det skulle ta lång tid att sätta sig in i vad jag höll på mig. Det brukar bli så. Eller, det brukar bli så att när jag gör uppehåll mitt i en redigering inte alls är nöjd med resultatet efter lite distans och känner mig tvungen att göra om allt från början igen. (Det är därför jag aldrig blir klar.) Inte den här gången. Nu bara: hej och hå vad fint att återse alla bekanta och så bra ni hållit ställningarna, nu kör vi så det ryker! Typ så. Har aldrig varit med om det, så det är en fin känsla. Har heller aldrig varit med om att jag pratar så mycket om mina karaktärer som om de vore på riktigt och tänker att även det måste vara ett gott tecken.

Har det förresten så himla fint här vid mitt nya, vuxna soffbord som smälter samman med mattan så det nästan inte syns, så det är tur att det står frukost där. Till skillnad från det förra soffbordet som är en gammal sockerlåda på hjul vi ställde framför soffan i vår första lägenhet eftersom vi inte hade något annat soffbord. Det har hängt kvar sedan dess. Andra vuxna grejer som händer här hemma: Tv:n är monterad på väggen numera. Till skillnad från att stå på rostig oljetunna som Fotografen hittade i ett dike och tog hem till sin första egna lägenhet något år under gymnasiet. Den har hängt med sedan dess. Sockerlådan och tunnan ska närmast vila upp sig i ett förråd tills vi vet var vi behöver dem härnäst.

Nu har jag ett perspektiv att byta på scenen i apoteket.

/Anna